Stephen Hawking har gjort en ny tv-serie åt Discovery. Det första avsnittet, ett stycke populärvetenskap tidstypiskt marinerat i sjok av datorgenererade filmsekvenser och bombastisk musik, sändes häromveckan. Det behandlade frågan om liv i rymden, ett standardmässigt ämne i sådan här populärvetenskap.
Vad som gör att Hawkings serie står ut lite grand är hans något kritiska hållning mot sökandet efter intelligent liv i rymden: han menar att det med stor sannolikhet finns liv därute – universum är ett stort ställe – och att vi bör hålla oss undan från eventuella intelligenta civilisationer: ett möte skulle kunna bli katastrofalt, se bara på hur det gick för de civilisationer som mötte Columbus, är hans argument.
Uttalandet kom i ett avsnitt som även innehåller intressanta positioneringar som kritiserar något slags antropocentrism – det är inte säkert att liv ser ut som vi är vana vid utan kan lika gärna vara stora moln i rymden – och en positiv inställning till panspermihypotesen. Men det är alltså jämförelsen mellan Columbus förödande inverkan på sydamerikanska civilisationer och aliens som genererat kommentarer. De kommer från lite olika håll. Astrofysikern och astrobiologen Chandra Wickramasinghe håller med om faran, men menar att den stora risken inte är intelligent liv utan bakterier som kommer hit.
Biologen Greg Myers håller på sätt och vis med Hawking om att aliens kan vara farliga, även om han finner problemet osannolikt; likt Wickramasinghe är han mer inne på ett slags interplanetär biologisk krigföring som ett huvudsakligt problem.
Än intressantare, tycker jag, är kanske Stephen Freelands vetenskapssociologiskt inspirerade kritik mot Hawking. Freeland, verksam vid University of Hawaii NASA Astrobiology Institute, menar att man tydligare måste skilja mellan världsberömda forskare som uttrycker sig inom de områden där de själva bedriver forskning och de delar av vetenskapen där de inte alls forskar.
Freelands uttalande skulle kunna passa in i en historieskrivning där astrobiologi har gått från att vara en mer eller mindre omtvistat fält till att bli något av en normal subdisciplin med de där sakerna som vi vanligtvis observerar som tecken på normal disciplinbildning: peer reviewade tidskrifter som är indexerade i Thomson Reuters Citation Index, konferenser, utbildningar både på grund- och forskarutbildningsnivå, statliga forskningsmedel och så vidare. Mer eller mindre samtidigt som Hawkings uttalande sändes på TV pågick en vetenskaplig konferens i Texas som samlade professionella astrobiologer som arbetar i ett fält där Hawking inte forskat. De tillfrågades emellertid inte i TV-serien:
I doubt that any of them will be opining about the origin and early evolution of the universe as if professor Hawking’s field of science did not exist (and if they did, this would be quickly addressed by the criticisms of colleagues in the frank exchange of knowledge that marks a healthy science).
Ett likaledes vetenskapssociologiskt influerat argument mot Freelands kritik av Hawking skulle ju kunna vara att hävda att stora delar av fältet astrobiologi lever på en känsla av optimism inför sökandet efter främmande civilisationer; kritiker riskerar därför att göra fältet fattigare. Så cynisk är inte jag, men någon är det kanske. Man kan även notera att Hawking inte är först med den här typen av kritik; Martin Ryle, en av astronomins få Nobelpristagare, har kritiserat försök att ta kontakt med aliens.1 Dessutom kan man peka på att det Freeland kritiserar – stora forskare uttalar sig i populärvetenskapliga sammanhang även om sådant som de inte direkt forskar på – är en stapelvara i populärvetenskap; så ser medielogiken ut, helt enkelt.
Hawkings kritik har genererat visst intresse; den som vill lägga fingret på Twittertidsandan ser ett rätt stort antal reaktioner här.
- Steven J. Dick, The Biological Universe: The Twentieth-Century Extraterrestrial Life Debate and the Limits of Science, Cambridge, 1996, 440. [↩]