Vetenskapshistoriens mörka materia

En sak som slagit mig de senaste åren när jag arbetat med en del svenska naturvetare och teknologer under 1900-talets andra hälft, är dels hur många som varit verksamma i industrin, dels hur lite vi tycks veta om dessa delar av deras karriärer. Det här är en insikt som liksom kommit in lite från sidan, lite obemärkt, men ack så ofta, när jag arbetat med helt andra frågeställningar. Kort uttryckt: väldigt ofta har flera aktörer varit verksamma substantiell del av sin karriär i olika icke-akademiska miljöer, ofta med koppling till industrin. En metallurg jag snubblade över hade en period på flera år då han arbetade åt ett av de större stålverken, komplett med egna labbfaciliteter, innan han sedan gick till en professur på KTH; en kyltekniker arbetade länge på Electrolux, där han också hade egna labbfaciliteter – sedan finansierade Electrolux en professur åt honom, även den på KTH; en geotekniker jag intervjuade häromveckan pratade om hur många av hans kollegor på LTH som arbetade i olika industriella sammanhang under 1980-talet och så vidare.1

Ett sätt att angripa det här fenometet är genom att syssla med utbyteszoner, organisationer och individer som agerat mäklare och som tagit på sig uppgiften att viga samman akademiska och industriella aktörer, ofta i sektoriellt organiserade logiker; Svenska Institutet för Konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, IVA:s olika grupperingar, Edy Velander: det här är bara början på en lång lista på sådan gränsorganisationer i det svenska 1900-talet. En del är skrivet om dessa, mycket återstår.

Men kanske skulle man helt skippa mäkleribiten och gå hela vägen ut i industrin: hur hade en svensk vetenskapshistoria sett ut som helt och hållet behandlade vetenskapsmän utanför akademin, låt säga under de senaste 80 åren eller något? Hur många skulle man hitta därute? Vad skulle man hitta?

Det är ett klassiskt upplägg i vetenskapshistorien, det här med att identifiera en grupp människor man inte skrivit om tillräckligt. “Se här, här är en blind fläck, nu sätter jag igång och forskar på deras aktiviteter och utvecklar därmed kunskapsläget för vetenskapshistoria”: obemärkta forskare istället för genier; kvinnor istället för män; forskare i perifera länder istället för Frankrike, England, Tyskland; experimentalister istället för de filosofihistoriskt motiverade teoretikerna; amatörer istället för professionella och så vidare och så vidare. Låt oss kalla det jakten på vetenskapshistoriens mörka materia. Så den tanke jag leker med här är inget radikalt grepp metodologiskt, bara nästa slags mörk materia i vetenskapshistorien.

Steven Shapin har i sin senaste bok intresserat sig för fenomenet med forskare utanför det akademiska systemet, så där finns en del intressant inspiration att hämta.2 De akademiker som under de senaste 25 åren eller nåt rör sig bort från det akademiska till det industriella är, i Shapins version, inte några förlorare som är sämre lottade. Här tar han spjärn mot Merton och dennes normer, och pekar istället på att det kanske inte alls var “sämre” ställt i industrin: massor av materiella resurser, inte en massa undervisning och arbete på att utforma anslagsansökningar; fram träder något slags bild där en möjlig moralisk överlägsenhet hos akademin visavi industrin helt enkelt inte existerar.

Eller som Andrew Pickering formulerar det i sin recension: Shapin “notes that genuine research can often find support more readily within the belly of the capitalist beast.”3 Fan tro’t.

  1. Jag är förstås inte ensam om att ha diskuterat fenomenet; jag har illustra föregångare som Gunnar Eriksson, Sven Widmalm, Thomas Kaiserfeld med flera. []
  2. The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation Chicago, 2008. []
  3. Andrew Pickering, “Ventures with Vultures”, Isis, 2009, 100: 868-871, 870. []
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *