Borta på Ether Wave Propagande har det dykt upp en liten observation i kommentarsflödet till ett inlägg som behandlar vikten av att hitta en rik uppsättning individer.
Det är Alex Wellerstein som poängterar att vi måste fundera över vilka forskare vi väljer ut i våra berättelser:
Yes, there is an entire cadre of the military scientists (as I know you know better than probably anyone else!) who get written out of the stories, or dismissed because they aren’t “first class” in the sense of “Nobel-quality academic,” though they really ought to be included in the historians’ narratives a little more carefully, if we don’t want to just replicate the values of the academic status system.
Han har en poäng. Det finns en uppenbar fara att omedvetet återskapa en gången tids vetenskapliga kanon när vi skriver vetenskapshistoria; vi kan då missa personer som inte fått någon enhet uppkallad efter sig, inte fått något Nobelpris, men som varit mycket viktiga av andra skäl.
Ett svenskt exempel är Edy Velander. Han dyker upp här och var, tycker jag, när man skrapar lite på ytan i den svenska efterkrigstiden – nu senast såg jag hans namn när jag satt på UB och gick igenom en SOU från mitten av 40-talet om inrättandet av ett geotekniskt institut. Betydelsefull för att förstå svensk efterkrigstida forskningspolitik och förändringar i forskningsorganisation inom områden från konservburkar till atomkärnor via matematikmaskiner, men figurerar förmodligen inte i speciellt många listor över berömda svenska forskare från 1900-talet; typiskt en sådan som historiker alltså får ta sig an, som inte bör skrivas ut ur våra historier.