Månbas Alpha och forskningspolitik

President Bushs pekande med hela handen i riktning mot månen – USA ska landsätta människor på månen 2018 – föranleder Nature att ställa frågan om internationellt samarbete när det gäller skapandet av en månbas.

Ledarredaktionen på Nature tar upp de begynnande rymdprogrammen hos allt mer teknologiskt avancerade stater som Indien och Kina. Tillsammans med redan etablerade rymdteknologer som det ryska programmet skulle de kunna samarbeta med USA för en genuint internationell satsning.

De anknyter även till de starka element av pork barrel politics som finns i det amerikanska rymdpolicysystemet och som verkar konserverande och ger ett element av regionalpolitiskt motiverad tröghet: senatorer från Texas och Florida, med tunga NASA-installationer, agerar i detta nu politiskt för att man inte ska skära i rymdskyttel- och ISS-programmen för att frigöra medel för nya satsningar.

Internationellt samarbete är kanske högtflygande planer. ”If we are to accept the high-minded premise that humanity is poised to take its next evolutionary step, then the politics of the Moon programme should be high-minded too. The alternative is to admit that this is just another pork-barrel project.”

Förmodligen är det det senare som gäller. Till regionalstödsaspekten (amerikansk inrikespolitik) skall läggas det faktum att Kina och Indien har sina skäl, relaterade till internationell prestige, för att bedriva rymdforskning.

Det är inte heller säkert att internationellt samarbete är det centrala. Man måste också diskutera frågan om bemannade rymdfärder över huvud taget.

Ledarredaktionen här på DPT har sedan länge en klar linje: obemannade rymdfärder ger mer vetenskapligt utbyte och kostar omkring 1 % – 1 procent! – av de bemannade. Den sense of wonder och den nationella prestige som väl är den huvudsakliga anledningen till bemannade rymdfärder (hela konceptet känns så 1962) kan uppnås med obemannade rymdfärder.