Frågor i fallet Borgström

Just nu pågår ett slags mediepolitiskt experiment.

På sina håll tycks det finnas en insikt om att mediesituationen håller på att förändras. Man talar om media watchdogs, om att det för media skulle utvecklas ett slags motsvarighet till den vetenskapliga världens peer review, som skulle gå ut på att organisationer utanför de mediala centralorganisationerna – tidningar, TV-stationer, nyhetsbyråer – granskar och i vissa fall korrigerar nyhetsproducenternas produkter. (Se bland annat artiklar i senaste Axess.)

Samtidigt som bland annat Sydsvenskans kultursida uppmärksammat existensen av ett slags medial peer review i teorin, återstår det att se om nyhetsproducenterna bryr sig om de utanförstående mediegranskarna i praktiken och i nästa led, om de skulle bry sig, hur det skulle påverka den journalistiska praktiken: blir närvaron av bevakare och kommentatorer något som bidrar till ökad kvalitet? Det är en öppen fråga om sådan granskning av nyhetsproducenter och mediaaktörer kommer att betyda något, den måste avgöras experimentellt.

Det är just ett sådant experiment som pågår för tillfället: Stockholm Spectator (och, före dem, bloggaren Erik Stattin), har uppmärksammat vad man anser vara en mindre god journalistisk praktik hos landets tyngsta kultursida. Stockholm Spectator har kritiserat DN Kultur för plagiat (här finns artikeln som pdf). DN har publicerat ett antal artiklar skrivna av journalisten Peter Borgström, som, enligt Stockholm Spectator, är mer eller mindre kopierade ur NY Times. Noggrant går Spectator igenom texterna och hittar språkliga och innehållsliga indicier som, enligt Spectator, tyder på plagiat.

Men kommer denna uppmärksamhet leda någon vart? Låt oss här spekulera i några framtida möjliga utvecklingar. Låt oss också ställa några frågor kring det inträffade.

Scenario 1: inget händer. Dagens Nyheter är tung. Mycket tung. De är proffs på nyhets- och kulturjournalistik. DN är en ledande företrädare för en stor grupp människor, en praktikergemenskap med delade värderingar, ett sätt att arbeta som sammantaget innebär en yrkesidentitet som utvecklats under lång tid. Varför skulle de bry sig om några sidor på nätet vars läsarskaror räknas i hundratal? Kritiken kommer ju inte från Svenska Dagbladets kultursida. Inte heller från Borlänge tidning eller Värnamo Nyheter. Utan från en hemsida som i dagsläget är helt nyuppsatt – att klicka omkring på Stockholm Spectator idag är som att gå omkring i ett tomt ekande hus: där är tomt i nästan samtliga avdelningar. Dess varumärke är bland mediaföretagen så gott som en nullitet, författarna är för de flesta i mediebranschen okända. Det hade kanske sett annorlunda ut om artiklarna uppmärksammats av någon aktör med lite längre verksamhet i den här branschen, som, helt hypotetiskt, ett medialt observatorium arrangerat av ETC, Indymedia, Pressombudsmannen, ”Vår grundade mening” (P1) eller så. Varför skulle DN bry sig om den här hemsidan och det fåtal bloggare som länkat till storyn? ”Bloggar, hemsidor: hahaha, lättviktigt!” DN skrattar hela vägen till banken och fortsätter som vanligt.

Scenario 2: meminfektion. I ett slags viral marknadsföring sprider sig det hela. Bloggar håller liv i storyn genom att skriva om den. (Senast häromdan såg jag ett nytt blogginlägg som tog upp frågan.) Folk som googlar på de namn och institutioner som är aktuella i den här frågan kommer förr eller senare hitta fram till den. Folk börjar prata om den i bekantskapskretsarna. Andra än DN bryr sig: någon tyngre aktör än Stockholm Spectator tar upp frågan och gör den till sin, varpå DN måste agera på något sätt för att upprätthålla tilltron till publikationen.

I dagsläget tror jag att scenario nummer ett är det mest troliga. Vem bryr sig – egentligen – om Stockholm Spectator och bloggar? De är alldeles för tunna för att synas på de radarskärmar som räknas. Scenario nummer två är kanske inte helt otroligt, men jag skulle nog inte sätta pengar på att det faller in.

Fråga 1: hur vanligt är det med plagiat och dålig faktakoll? När jag de senaste dagarna diskuterat det inträffade, har flera allmänbildade och medieanknutna personer hävdat att det här nog inte är så ovanligt, och så har de dragit fram några mer eller mindre anekdotiska berättelser om liknande fall av plagiarism.

Det är möjligt att det är relativt vanligt. Även om journalistikens självbild är grundad i ett slags positivism och empirism – ”vi är kritiskt granskande, vi tar reda på hur verkligheten är beskaffad, litar inte på några andra auktoriteter än våra egna förmågor som grävande journalister, och sedan berättar vi för folk hur det verkligen ligger till” – skulle man kunna misstänka att det finns ett slags rundgång av texter i det journalistiska systemet.

Journalister är stora mediekonsumenter. Ibland kanske de påverkas av vad andra journalister rapporterar i minst lika hög utsträckning som av vad de observerar när de inspekterar samhället.

Det är nog omöjligt att uttala sig om hur pass vanligt det är med plagiat. Här får vi vända oss till presshistoriker och andra medieforskare. Via antropologiska studier av den journalistiska vardagen, textanalys av stora mediearkiv och andra metoder, borde man kunna svara på frågan om plagiat och otillåten osjälvständighet är något högst ovanligt, eller i själva verket tillhör den mediala verkligheten och vardagen.

Fråga 2: om det är vanligt, varför?

Om vi försöker förklara (definitivt inte försvara!) osjälvständighet och dålig faktakoll, kan man kanske fundera lite över hur tidningsbranschen fungerar. Jag föreställer mig att det finns ganska många texter på tidningarnas sidor som tillkommer under pressade situationer. Man kan ju faktiskt tänka sig att det utbredda användandet av frilansare och journalister med tillfälliga anställningar leder till att dessa journalister som sitter osäkert och får dåligt betalt, mer eller mindre omedvetet gör ett sämre arbete. Om man får betalt per levererad text istället för fast månadslön, kan man tänka sig att man är på väg mot ett tillstånd inom journalistiken som liknar den publiceringshysteri – publish or perish – som ibland blir tydlig inom vissa vetenskaper, där forskare kämpar om knappa forskningsanslag, resurser och tjänster och, enligt vissa bedömare, känt sig tvungna att anpassa sin praktik till externa intressenters (till exempel läkemedelsföretag som finansierar forskning) förväntningar. Det har lett, i flera fall, till ett uppdrivet publicerande och i dess allra mest extrema former till plagiat och fabricerande av data. Forskningsfusk tycks förekomma såväl vid svenska universitet som vid internationella prestigeinstitutioner. (Förekomsterna av sådan vetenskaplig oredlighet är ämnet för ett forskningsprojekt som är under uppsegling på FPI.) Och om forskare fuskar eller ligger i gråzoner där vetenskaplig oredlighet förekommer, varför skulle det då inte förekomma inom journalistiken?

Blir det lättare för en pressad journalist att fyra av en artikel som är inspirerad mer eller mindre direkt av en redan publicerad artikel (utan att redogöra för detta fullt ut) och slarva med tidsödande research och faktakontroll, om hemmaredaktionen inte betalar en rimlig månadslön, utan enbart köper artiklar på ett slags spotmarknad, där journalisterna är mer eller mindre utbytbara och känner sig illojala mot tidningarna deras texter publiceras i?