Det ligger något i Fernand Braudels konjunkturella syn på den historiska utvecklingen. Det är en historiesyn som har mer än femtio år på nacken, men den kan ändå betyda något för historievetenskaplig förståelse i dag; kanske speciellt idag, så fyllda av mikrostudier som den vetenskapshistoriska litteraturen varit under den tid jag kan överblicka.1
Jag var på fältarbete vid två storskaliga forskningsanläggningar: ILL och ESRF. Bägge två ligger i charmiga Grenoble, vilket gjorde att den fritid som fanns mellan arbetspassen var högst behaglig. Viktigare var dock att jag och mina kollegor fick träffa personer i ledningen för bägge anläggningarna. Dessutom fick vi en inblick i vad som sker på golvet, i det att vi träffade forskare vid olika experimentstationer vid anläggningarna.
En sak som slår en är kraften i processerna i den ensemble av länder som driver anläggningarna, och hur mycket detta betyder och historiskt har betytt för anläggningarnas stabilitet eller blotta existens. Ledningen för en sådan här anläggning får vara beredd på att hantera kontingenssituationer som uppstår när länder i gruppen bakom anläggningen krånglar och kan ibland uppleva att situationen är mycket bräcklig, inte minst när något land inte kan eller vill betala sina medlemsavgifter till anläggningen.
Här spelar alltså konjunkturer (i en måhända mer trivial mening än vad Braudel menade) in i förklaringsmodeller för utvecklingen av storskaliga vetenskapliga anläggningar; den ekonomiska konjunkturen spelar roll för vilka storskaliga vetenskapliga faciliteter som finns. Länder med vikande konjunktur och ekonomiska bekymmer riskerar att dra sig ur samarbeten och därmed spräcka budgeten för en existerande eller projekterad anläggning.
Omvänt kan en anläggning stärka sin position om man lyckas knyta ett nytt land till skaran av medlemsstater. ILL har sålunda lyckats knyta Indien till gruppen av länder bakom anläggningen, och sannolikheten för att E-ELT, the European Extremely Large Telescope, någonsin kommer att bli en materiell artefakt av metall, optik och elektronik istället för bara en dröm och en plan ökade förstås när Brasilien knöts som ny medlem till ESO.
Precis som i Risk kan anläggningskonsortiernas allianser med länder vara viktiga beståndsdelar i förståelsen av anläggningarnas utveckling över tid.
- Fernand Braudel, ”History and the Social Sciences: The Longue Durée” [1958], i On History (Chicago: The University of Chicago Press, 1980). [↩]
Just precis. CERN kom till i den omedelbara efterkrigstidens uppbyggnadsfas (och med viss imperialistisk inblandning av USA); ESO blev fördröjt på grund av 60-talets konflikt mellan Storbritannien och Frankrike; samma problem gjorde att Storbritannien stannade utanför ILL i ett antal år; ESRF blev verklighet p g a goda relationer mellan Frankrike och Tyskland under 80-talet; XFEL räddades av ett stort bidrag från Ryssland som kom lägligt 2007 som ett bevis på enighet trots gräl om en gaspipeline. Läs mer i Hallonsten, O. (2012), ”Continuity and change in the politics of European scientific collaboration”, Journal of Contemporary European Research, in press. (Det är en open access-tidskrift.)
Jag funderade lite på skillnaderna mellan att hantera en anläggning som börjat som ett samarbete med några få stora länder, som får igång saker och ting och sedan plockar in ytterligare medlemsländer allt eftersom å ena sidan, och å den andra att ha ett helt fotbollslag redan tidigt, och vilka politiska konjunkturer som kan tänkas gynna den ena respektive den andra modellen.
Ser fram emot att läsa ditt paper!