Jag läste Kristie Macrakis, ”Technophilic Hubris and Espionage Styles during the Cold War.†Isis 101, no. 2 (June 1, 2010): 378-385.
Macrakis essä mÃ¥lar upp tvenne skilda stilar för underrättelseanalys under det kalla kriget. Medan östblockets underrättelseverksamheter (och även brittiska dito) förlitade sig pÃ¥ humint – människor pÃ¥ marken, spioner, angivare, rekrytering av dubbelspioner, förrädare, mullvadar – var USA:s dito helt teknologiskt inriktad. Det medförde en snabb utveckling av tekniker för spionsatelliter, flygplan pÃ¥ hög höjd i atmosfären, ubÃ¥tar, signalspaning.
Det här har, menar Macrakis, djupa historiska rötter. I Sovjet fanns en lÃ¥ng tradition av spionage som sträckte sig tillbaka till tsartiden; i det amerikanska samhället fanns en lÃ¥ngtgÃ¥ende ”teknologientusiasm”, för att lÃ¥na ett begrepp frÃ¥n Thomas P. Hughes (Macrakis föredrar ”teknofili” för samma sak): ett problem som dyker upp löses helst genom att kasta en massa teknik pÃ¥ det. Denna förkärlek för ”the technological fix” fortlever än idag i USA och sträcker sig förstÃ¥s lÃ¥ngt bortom underrättelseverksamhetens omrÃ¥den. (Samtidigt som det är en talande bild kan man förstÃ¥s fundera över hur pass väl bestämd den är av källmaterialet. Vet vi verkligen sÃ¥ mycket om östblockets användning av teknik för övervakning sÃ¥ att man kan säga sÃ¥ pass kategoriskt som Macrakis ändÃ¥ gör att de satsade mest pÃ¥ humint?)
Det framväxande militärindustriella komplexet under 1950-talet var den organisatoriska manifestationen under det tidiga kalla kriget av denna teknofiliska tradition. Konkret pekar Macrakis pÃ¥ Eisenhowers starka tilltro till teknik och hur hans vetenskaplige rÃ¥dgivare James Killian, rektor för MIT, och Polaroids Edwin Land bidrog till att skapa det militärindustriella komplex (som Eisenhower själv i ett berömt tal varnade för). Macrakis talar, för övrig, som mÃ¥nga andra om ”the military-industrial-academic complex”: universiteten drogs förstÃ¥s in i det här.
Även om det finns undantag har mycket av det som finns publicerat om kalla krigets spioneri skrivits av journalister och pensionerad underrättelsepersonal, och Macrakis ser flera relevanta forskningsomrÃ¥den, inte minst för teknik- och vetenskapshistoriker. Och det här är en typ av historisk forskning som kan bli användbar för oss idag. Det finns nÃ¥got samtidsrelevant över Macrakis uppsats, en vilja att lÃ¥ta modern historisk forskning bli användbar i diskussioner om hur vi inrättar vÃ¥ra samhällen idag, ett slags policyrelevant historieforskning som jag gärna hade sett att fler historiker tog pÃ¥ större allvar. Ett annat och mer lÃ¥ngtgÃ¥ende projekt i den riktningen är History and Policy i Storbritannien. Hur pass kostnadseffektiva var den teknofila underrättelsetjänsten egentligen? I vilken utsträckning stimulerade underrättelseteknologierna utvecklingen i andra, civila, tekniksektorer? (Hade vi annars haft Google, Apple, Microsoft, Intel och en massa andra innovationsdrivna företag?) Vilka roller har dessa teknologiska system och den teknologiska hybris som är en väsentlig del av amerikansk mentalitet haft för framväxten av det världsomspännande ”empire of surveillance” som växt fram och som vi lever med idag?
Det är några av de spännande frågor som Macrakis avslutar sin essä med och som pekar framåt mot relevanta forskningsområden. Kanske även för svenska teknik- och vetenskapshistoriker.