Jag läste Simon Schaffer, ”Keeping the Books at Paramatta Observatory” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Astronomers informationshantering intresserar mig. Astronomi är en datadriven vetenskap där stora datamängder färdas i världsomspännande nätverk, ansamlas och analyseras i noder i dessa nätverk. Det här är en praktik som länge varit fullkomligt central för denna vetenskap. Men astronomernas skicklighet i informationsteknikerna har även spelat roll för andra än astronomerna själva; för moderna stater och byråkratier centrala statistiska metoder har i viss utsträckning utvecklats av astronomer.
En tydlig exponent för det här är lundaprofessorn C.V.L. Charlier, vars verksamhet mycket handlade om att skapa metoder för att hantera stora mängder data för att ur dem utvinna ny kunskap om stjärnvärlden. Hans stellarstatistik medförde utvecklingen av statistiska metoder och beräkningsteknologier som ömsom hängde samman med byråkratins arbetsmarknad och teknikutveckling, ömsom påverkade sådana delar av samhället utanför astronomin. Flera av Charliers lärjungar blev statistiker, de arbetade med att kartlägga land och folk, de såg till så att pensionssystem och prissättningen på tågbiljetter var rationellt uppbyggda, de arbetade åt allt från skånska sockerbruk till Rasbiologiska institutet.
När Charlier, besjälad av rationalism i sin samhällssyn, monterade upp ett offentligt ur vid ingången till Lunds observatorium – kopplat till observatoriets mycket precisa astronomiska urverk men här riktat utåt, mot lundensarna som promenerade förbi hörnet vid Gyllenkroks allé-Grönegatan – vinnlade han sig om att urtavlan skulle designas på sådant sätt att den verkligen utstrålade precision och visade att astronomins högborg var en källa till ett rationellt styrt samhälles högt drivna krav på noggrannhet och precision. Han lyckades: i folkmun kallades den under lång tid ”rättaste klockan i Lund”. Det fanns alltså även en symbolisk, medialiserad, aspekt av dessa astronomers projekt: att sprida precision från observatorierna.
Ett liknande projekt fanns bakom observatoriet i Paramatta, ämnet för Simon Schaffers uppsats i en nyutkommen bok om observatorievetenskaper under 1800-talet. Schaffer hävdar, i polemik mot historiker som Paolo Palladino, att astronomi och fysik varit verktyg i det imperialistiska projektets maktutövning på global skala. I Paramatta, beläget i närheten av Sydney, inrättades ett astronomiskt observatorium 1822. Sir Thomas Brisbane, guvernör över New South Wales, var, som Schaffer skriver, likt så många av sina kollegor i kolonierna, en produkt av skotsk upplysning, en legering av ”exact science, economic reform, and evangelical piety [… vars samhällsnytta tycktes obestridlig:] Enlightened sciences could help global government” (s 124) som han hade plockat upp under sina studier vid universitetet i Edinburgh. Väl på plats i New South Wales skapade han snart administrativa rutiner som syftade till att samhället skulle börja styras mer och mer rationellt. Det var i allra högsta grad, menar Schaffer, en anledning till att Brisbane även såg till att anlägga ett astronomiskt observatorium.
I uppsatsen finns en mindre korrekturmiss – den londonbaserade amatörastronomen Groombridges katalogiseringsarbete av cirkumpolära stjärnor var förvisso ett storskaligt projekt men han använde verkligen inte sitt observatoriums instrument ”to survey fifty thousand circumpolar stars” (s 131)1 – men överlag är det här en väl underbyggd uppsats. Framför allt är det en intressant tolkning av vilka roller som astronomin spelade i de tidiga faserna av det brittiska imperiet som pekar ut framtida forskningsområden. Det fanns mängder med astronomer och geodeter utspridda över imperiet och någonting tycks de ju ha betytt.
För svenskt vidkommande finns det flera beröringspunkter med delar av det Schaffer skriver om: den redan nännde Charlier och även Wargentin och kretsarna kring honom i KVA tänker jag förstås på, men även svenska gradmätningsexpeditioner, som Sven Widmalm skrivit om, under 1700- och 1800-talen ingick i nationella och internationella nätverk där ett slags kolonial kontroll över territorier ramade in de precisionsinriktade astronomiska mätningarna.