Träning, träning, träning

Jag försöker få igång kroppen och skallen efter en veckas förkylning/influensa, som äntligen verkar ha släppt. Det gäller att komma upp på banan igen och göra något vettigt av den här veckan. Alltså: mot Gerdahallen och dess gym!

Det är inte alltid jag fattat vikten av träning; som student tränade jag knappast alls och ibland undrar jag varför. En individcentrerad förklaringsmodell torde innefatta saker som inneboende slapphet och kanske rentav bristande moral under min studenttid (som trebarnspappa med familjelogistik varvat med arbete som huvudsaklig dagsyssla kan jag knappast säga att jag klandrar mitt studentjag …); en mer strukturell diskussion kan rimligen börja med observationen att de kretsar jag rörde mig i som student – sena kvällar på Smålands nation, en härligt bohemisk korridor på Delphi med en samling ungkarlar och slackers – inte direkt premierade kroppskultur.

Träning kändes kanske Susanne Lanefeltskt hurtigt, en aktivitet i en pastellfärgskala som skar sig mot den gråskala i vilken vi levde, en film fotograferad i svartvitt med soundtrack signerat Robert Smith, Morrissey, Ian Curtis och Ralf Hütter. (Fast Ralf är cykelfantast, förstås. Måste alla metaforer vara konsekventa?)

Men när jag någon gång under doktorandtiden på 1990-talet började träna regelbundet upptäckte jag att jag och mitt arbete mår bra av det. Jag har förmånen att ha en arbetsgivare som betalar gymkortet. Det är förmodligen en ren besparing. Får se om kopplingen mellan kroppslig och själslig regenerering och träning funkar den här gången också; jag räknar med det.

Det här inlägget postades i vetenskapen förkroppsligad. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *