Det perfekta tomrummet

Jag försöker få igång kroppen och skallen efter en veckas förkylning/influensa, som äntligen verkar ha släppt. Det gäller att komma upp på banan igen och göra något vettigt av den här veckan. Alltså: mot Gerdahallen och dess gym!

Det är inte alltid jag fattat vikten av träning; som student tränade jag knappast alls och ibland undrar jag varför. En individcentrerad förklaringsmodell torde innefatta saker som inneboende slapphet och kanske rentav bristande moral under min studenttid (som trebarnspappa med familjelogistik varvat med arbete som huvudsaklig dagsyssla kan jag knappast säga att jag klandrar mitt studentjag …); en mer strukturell diskussion kan rimligen börja med observationen att de kretsar jag rörde mig i som student – sena kvällar på Smålands nation, en härligt bohemisk korridor på Delphi med en samling ungkarlar och slackers – inte direkt premierade kroppskultur.

Träning kändes kanske Susanne Lanefeltskt hurtigt, en aktivitet i en pastellfärgskala som skar sig mot den gråskala i vilken vi levde, en film fotograferad i svartvitt med soundtrack signerat Robert Smith, Morrissey, Ian Curtis och Ralf Hütter. (Fast Ralf är cykelfantast, förstås. Måste alla metaforer vara konsekventa?)

Men när jag någon gång under doktorandtiden på 1990-talet började träna regelbundet upptäckte jag att jag och mitt arbete mår bra av det. Jag har förmånen att ha en arbetsgivare som betalar gymkortet. Det är förmodligen en ren besparing. Får se om kopplingen mellan kroppslig och själslig regenerering och träning funkar den här gången också; jag räknar med det.

Behövs alltså Chris Barnard? Kanske inte nu men om 20 år när Sydafrikas avpolitiserade medelklass ökat i storlek och vikt och kraven på god hjärtvård blivit legio. Alltså när en ny framtid kräver en ny historia.

Anders Carlsson skriver om uppkomsten av en hjälte.

Inspirerad av de läsvärda uppsatserna i Christopher Lawrence & Steven Shapin eds., Science incarnate: Historical embodiments of natural knowledge börjar jag samla in några spridda utsagor om vetenskapsidkares kroppsliga företräden, kroppsliga ideal med koppling till det akademiska livet, offentliga representationer av den lärda världens personligheter osv. Anteckningarna dyker upp under en egen kategori.

Först ut är Birger Vassenius, almanacksförfattaren, astronomen, barometermakaren, måltavlan för Elvius publika kritik mm. (Om redaktören för en viss lundensisk skriftserie i idé- och lärdomshistoria läser detta: ja, jag vet, texten om Vassenius är jävligt försenad. Men den kommer.)

Johannes Gothenius har i sin samtida biografiska skiss beskrivit (utgiven av Torgny Hag i Västgötalitteratur – vilket år (kolla upp)) Vassenius som en ganska kroppsligt utsatt men samtidigt disciplinerad person som höll noggrann koll på det kroppsliga: ”En noggran diät har uppehollit hans sjukliga kropp nu in på 76te året. Mattighet, svindel med ringar af åtskilliga färger för ögonen, samt andra krämpor, hafva ofta satt honom på gräntsen af lifvet.” (30) Han angreps ”nästan dageligen” av svindel. En journal över den dagliga dieten, kroppsrörelserna, vila mm, hållen 1737, visar på ”mannens acuratesse” samt ”kallar sig sielf en Hypercondriacus”. (32)

Hans personlighet beskrivs som välbalanserad men dock inte helt sprudlande: ”Han var aldrig mycket glad, oftare än då han anstälte förmörkelse observationes: ej heller bekymrad utan jämn till sinnes” men han kunde samtidigt visa ”ifver och wrede” och ”emot disciplar visat sig ogin”. ”Melancholicus var han, och skulle väl kännas vid någon brist, som han dock genom sin grundeliga religion sökte öfvervinna. Han var altid munter.” (31f)

Han anses av Gothenius ha varit, så astronom han var, ”mörkrädd och hade därföre någon viss sängkamrat, såsom Roempke, hvilken han hvar morgon lät jemte sig ligga för sängen på knä och göra sin bön.” (32)

Vassenius verkar inte ha varit någon ensamvarg. Visst läste han böcker för sig själv, flitigt, ”dock ej at altid hänga näsan öfver boken” utan gick gärna omkring inne eller ute på ängarna, i sällskap: ”altid skulle han hafva någon med sig. Under spatsergången resonerade han med sina följeslagare, helst uti Physiken, som han sjelf i synnerhet älskade och plägade recommendera.” (31)

Utseendemässigt var han ”snygg och ärbar, utan at bry sig om modet, som han föragtade utan gjorde ingen Parade eller skröt om sina saker. Liten til wäxten; gick något stupa, men red nästa supinus [bakåtböjd]”. (32)