Uppkomsten av ett vetenskapligt faktum hänger ibland samman med hur pass väl man lyckas reproducera en viss mätning, och det är inte det enklaste; även om man utgår från ett publicerat paper som anger vad man gjorde i ett visst experiment, innehåller den experimentella praktiken diverse handgrepp som inte alltid låter sig kodifieras för att sedan reproduceras i andra laboratorier. Det finns något platsbundet i den vetenskapliga praktiken. För nya instrument och analysmetoder, som inte är off-the-shelf, kan reproducerandet av mätningarna vara minst sagt tidsödande. Ett flertal studier inom vetenskapshistoria och vetenskapsstudier som visar det här fenomenet.
Det här vill forskarna bakom Journal of Visualized Experiments råda bot på. De vill försöka använda videobaserade visualiseringar som ett sätt att sprida kunskap om labbprocedurer.
Frågan blir hur många labb som kommer lägga ut filmer. Kommer det ses som tidsödande merarbete eller rent av ett avslöjande av yrkeshemligheter? Kommer många labb välkomna den här nya typen av publikationer, kommer världens alla lab-wizards se det här som ytterligare en arena för att visa sin skicklighet och därmed få ökad status?
[via Nature news.]
Och så finns det ju en Latour-koppling. Enligt honom är ju styrkan i vetenskapliga påståenden delvis att man inte visar upp experimentet och resultaten precis som de är, utan har möjligheten att polisha och retoriskt färglägga både beskrivningen av experimentet och resultaten. Det är ju den – vad skall man kalla det – konspiratoriska delen av Latour som per automatik innebär ett ifrågasättande av objektiviteten med mera. Men med ett annat Latour-resonemang kan man ju enkelt hävda att demonstration av labbpraktik inte tjänar något till, eftersom den som gjort experimentet är den enda som till fullo förstår det, om någon alls gör det.
Jag skulle vilja formulera det så här: För att vara bevandrad i specifika detaljerade tekniker, metoder och teoribaser till den grad det ofta innebär att förstå ett experiment idag krävs att man är expert på området ifråga. Och är man expert av den rangen på nya instrument och analysmetoder så är man förmodligen den som genomförde experimentet från början.
Se där hur intressant det kan bli. Jag fattar inte varför folk är så rädda för/arga på/allergiska mot Bruno Latour.
Hej Olof, jag tror inte det är många som är rädda för Bruno Latour (eller arga på honom, eller allergiska mot honom). Tvärtemot så har han ju varit en stor stjärna i STS-världen i över 20 år nu. Själv tycker jag bara att han är irriterande därför att han har blvit så idoliserad, trots att han är så teoretiskt vag och empiriskt svagt förankrad. Jag kan heller inte se vad filmerna i Journal of Visualized Experiments egentligen har med Latours idder att göra — här finns inga aktanter, inga ANTs, ingen inrullering, inga inskriptioner. Att se på laboratoriepraxis är ju inget speciellt fär Latour — det är ju många både före och efter honom som har gjort.
Men bortsett från det så är det fascinerande filmer! Därför att de framhäver — apropå vår studiekrets — materialiteten i laboratoriet.
Pingback: Filmer om att laborera at Det perfekta tomrummet