Just nu sitter jag och jobbar med en rewrite av ett paper om hur svensk meteorologi i början av 1900-talet utvecklades i ett samspel mellan media, allmänhet, intresseorganisationer, politiker och meteorologer. (Det är hårt arbete (jo, faktiskt!): efter tio dagar med vinterkräksjukan i familjen är man lite efter med deadlines. Så fick jag klaga lite. Det känns genast skönare.)
En av huvudpersonerna i min uppsats, Nils Ekholm, efterlämnade i sitt arkiv en rejäl klippbok som – förutom att den väsentligen underlättar tillvaron för oss historiker – är intressant i sig. Denna artefakt säger något om vilken vikt Ekholm fäste vid medias rapportering. En av mina teser är ju att Ekholm och hans kollegor byggde sina nätverk delvis i samspel med media och kontakter med ”externa” grupperingar via media; själva klippboken, denna tjocka tingest av papper med noggrant inklistrade tidningsurklipp, sorgfälligt daterade i Ekholms handstil, blir nästan ännu ett av de indicier jag kan använda för att stödja tesen.
En nutida variant syns på en av Naturebloggarna. Häromdan skrev Alan Packer på Nature Genetics blogg om vad som hänt med några av de forskningsresultat tidskriften publicerat när de nått media. Han pekar där på att universiteten har högeffektiva informationsavdelningar som skickar ut pressmeddelanden om vad forskarna håller på med, ”which generate publicity for their scientists.” Han hävdar också att systemet fungerar hyfsat väl för att ge god kvalitet på mainstreammedias rapportering av vetenskap.
Men ibland klickar det, och det smyger sig in felaktigheter i medias rapportering och han tar upp tvenne papper som tidskriften publicerat som förvanskats i media; forskningsresultaten framstod som alltför sensationella.
Nu tror jag i och för sig att de här förvanskningarna av vetenskapens verksamhet när de filtreras genomde informationsavdelningar som alla moderna universitet har inte är den transparenta process som Packer vill ha det till. Det finns få studier av det här inom STS – Nelly Oudshoorn, visst, och kall fusionsforskningen (Lewenstein, Gieryn), men sen är det väl rätt tunt? – men jag tror att man skulle kunna se systematiska förskjutningar i ”nyheten” när den passerade informationsavdelningarna och tidningarnas vetenskapsredaktioner.
Men vad som är än intressantare är att se hur Nature Genetics via sin blogg håller koll på hur media hanterar pappren de publicerar. Det är vår tids motsvarighet till Ekholms klippbok.
Strindbergs (och då menar jag August) makter driver ännu sitt spel…Just nu håller jag på att läsa Tyrone Martinssons relativt nyutkomna ”Nils Strindberg – En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition.” Din Nils Ekholm måste väl vara samma man som deltog som metereolog i Andréexpeditionen men som gav upp efter det första misslyckade försöket 1896. Visserligen hade han rätt i sak i sin kritik av expeditionen men i Martinssons bok framstår han som en fegis som går bakom ryggen på sina kamrater. Är det samme man?
Jorå, det samme man, good ol’ Nils Ekholm.
Och visst är makterna i gång, hela tiden. Apropå det, har du läst Lars Gustafssons Tennisspelarna?
Hmmm, Tennisspelarna – nej nu är jag ”lost”. Förekommer någon av våra protagonister där?
F.ö. hoppas jag att ditt papper också blir tillgängligt för ”the general public”. Eller blir det som i ”Google Scholar” att man måste betala för sig?
Där finns en Strindbergsforskare med en oortodox teori om ”makterna”. Framför allt är det en läsvärd bok som rymmer mycket inom sitt korta format.