För de läsare av DPT som inte följer Sydsvenskan regelbundet, kan jag tipsa om tidningens bevakning av det kommunala bolaget Lunds Energis geotermiprojekt. Ett intressant exempel på hur vetenskapsjournalistik kan kugga in i allmänjournalistik och politisk journalistik. Dessutom ett exempel på hur vetenskapliga kontroverser – den här gången mellan olika grupperingar inom geologin – ibland figurerar i media. En av artiklarna innehåller till och med en bibliometrisk analys!
För övrigt har sådana kontroverser mellan olika geovetargrupperingar ventilerats tidigare i samband med kostsamma infrastruktursatsningar, nämligen tunneln genom Hallandsåsen:
Då blev jag än en gång påmind om att myndigheter och företag inte kan skilja på en geolog och en geotekniker, säger Jenny Andersson. En geotekniker är en ingenjör som bara har 5-10 poäng geologi i sin utbildning. Men som ingenjör anses vederbörande användbar på många sätt. Man sätter gärna geotekniker på att göra geologiska utredningar som de inte är utbildade för. Och till mycket annat också… Jag känner en ingenjör som fick i uppdrag att gå längs vägarna med en flora för att inventera växtbeståndet. Det skulle naturligtvis en botaniker ha gjort mycket bättre.
Är det något liknande här? Man undrar i varje fall lite vilken beställarkompetens det kommunala energibolaget haft i det här fallet. De kanske trodde att det liksom räckte med att en expert – en professor! – sagt en sak.
Den som tittar lite närmare på hur vetenskap faktiskt fungerar, ser att det ofta inte är så enkelt som att få intyg från en vetenskaplig expert. Det är inte sällan som det råder delade meningar bland de vetenskapliga experterna, eftersom dessa representerar olika subdisciplinära fält med delvis olika metoder och teoribildningar. Det kanske hade, i det här fallet, lönat sig att fråga runt lite bland geologerna i Sverige, innan man tog risken. Politikerna hade då haft en bättre uppfattning om att det var ett riskabelt projekt man gav sig in i.
Ibland undrar jag vad politiker tror om forskarvärlden. Kanske vore det här ett ämne för en kurs (”Vetenskapsstudier för beslutsfattare inom kommuner, landsting, företag och andra organisationer”), en bok och/eller ett forskningsprojekt. Att göra vetenskapen samhällsnyttig – vilket är ett ofta återkommande mantra idag – borde ju inte enbart handla om att hjälpa till med att kommersialisera forskningsresultat och putta forskargruppernas resultat ut i samhället; lika väl handlar det om att göra organisationer utanför vetenskapen medvetna om vad det är för något de har att göra med. Där finns det förmodligen en stor pedagogisk utmaning.
”De kanske trodde att det liksom räckte med att en expert – en professor! – sagt en sak”
Dom kanske förväntade sig att någon med den titeln skulle vara professionell?
(varför är detta upphandlarens problem, förresten? om forskare som anlitas som experter inte klarar av att följa samma etiska och moraliska principer som icke-akademiska experter, är det inte forskarvärlden som behöver fixas? på dig låter det som det på något sätt är ofrånkomligt att forskare ljuger för sina uppdragsgivare, gärna utger sig för att vara experter inom områden dom inte kan något om, saknar överblick över de områden dom tror sig kunna något om, etc. skulle jag hålla på så skulle jag få sparken rätt snart. lösningen kanske är att sparka fler forskare?)
Du tycks tro att det råder konsensus inom forskarvärlden hela tiden eller, om det inte är så, så ljuger forskare. En minst sagt märklig inställning.
Poängen är helt enkelt att forskare kan komma till olika slutsatser – utan att ljuga.
”Poängen är helt enkelt att forskare kan komma till olika slutsatser – utan att ljuga”
Självklart, men om en forskare anlitas som *expert* är det hans förbannade skyldighet att informera uppdragsgivaren inte bara om vilken teori han själv råkar tro på, utan också vilka andra ledande teorier som finns, och, där så är relevant, vilka annan expertis som uppdragsgivaren bör anlita för att få en heltäckande bild. Är han inte kapabel att göra detta ska han inte åta sig uppdraget.
I den icke-akademiska expert-världen (där jag befinner mig) är detta en grundläggande del av yrkesetiken. Experter som undanhåller information är inte seriösa. Experter som inte har full koll på sitt område är inte heller seriösa. Varför ska andra regler gälla för forskare som extraknäcker som experter?
Fredrik: din bild av vetenskap är överdrivet idealistisk. Jag har en något mer realistisk syn på hur forskare agerar, och att tänka sig att alla forskare skulle bete sig på det sätt du efterfrågar är, tror jag mig med visshet kunna hävda, en förvisso vacker men inte speciellt sann bild. Inte minst i diverse tillämpade och politiska sammanhang kan den ”förbannade skyldighet” du nämner att informera om avvikande åsikter och konkurrerande synsätt kanske inte alltid komma fram. I vetenskapsvärlden ryms allt från rent lurendrejeri till sådana etiskt högtstående individer som du pratar om (och en del i en gråzon däremellan).
Sen har vi det här med att man kan komma till olika slutsatser utan oetiskt beteende, som jag skrivit om tidigare. Här kommer saker som ligger ovanför individen in; forskningstraditioner, discipliners utveckling och så vidare.
Jag har inte ägnat speciellt mycket tid åt att studera icke-akademisk expertis. Kanske är det därför jag blir förvånad över din bild av denna konsultvärld. Kan en bidragande orsak till att det, enligt dig, fungerar så bra, vara en bättre beställarkompetens?
Det företag jag jobbar för är ett av många konsultföretag som utredde tunnel genom hallandsåsen. Företagets ursprung och själva grundbult var/är hydrogeologer och geologer. Dessa var självklart med i utredningen av åsen, så Jenny Andersson har fel när hon uppger att det är enbart geotekniker som har utvärderat åsens egenskaper. Det är politiska beslut snarare än geologiska/geotekniska utredningar som skapat problemen i hallandsåsen. Jag känner heller ingen som skulle sätta en geotekniker på att inventera floran. Geotekniker är en bristvara och det råder huggsexa om dem för deras ordinarie arbetsuppgifter som tekniker. Låter rätt otroligt att man lyckats få fatt i en geotekniker för att göra en botanikers jobb när man knappt kan hitta nån geotekniker att anställa för geotekniskt arbete.