Men det var ju inte så farligt.
Att rätta tentorna, alltså. Högen med tentor antar en närmast fysiskt närvaro på kontoret, det måste vara något med en lokal aberration i tyngdlagen. Man ojar sig. Man tycket att allt annat är intressant. Man gnäller inför kollegorna.
Men sen rättar man. Det var ju inte så jobbigt …
Och varför gnäller vi över tentarättning, egentligen? Det borde vara (och nu tänker jag positivt) något vi ser fram emot, något festligt. Lite sådär som att smälla en champagneflaska i ett fartyg som sedan seglar iväg.
David Hildebrand har skrivit en dikt om tentarättning.
Känner igen det där så väl. När man väl gör det så brukar det gå ganska bra, men vilket ojande innan…