Riksdagen ska, om en knapp månad, debattera ett lagförslag om patent på gener. Det här – egentligen ganska kontroversiella – förslaget har, tycker jag, inte rönt speciellt mycket uppmärksamhet i våra medier. Vetenskapssidorna skriver sin vanliga hurtiga vetenskapsjournalistik och har knappast varit något forum för vetenskapskritik. Kultursidorna har haft femtioelva recensioner av diktsamlingar, knappast någon debatt om genpatent.
Forskning bygger till icke oväsentlig del på fri tillgång till data och resultat. När man patenterar riskerar man inlåsningseffekter som kan få negativa konsekvenser på forskningsprocessen.
Genetikern Bengt Olle Bengtsson har skrivit ett kritiskt inlägg (SvD Brännpunkt 28 februari).
Thomas Östros, däremot, välkomnar säkert förslagen till ökade möjligheter att införa patent på olika slags forskningsresultat. Han har ju argumenterat för ”att svenska forskare i mycket större utsträckning bör kunna kommersialisera forskningsresultat.” Och då borde ju möjligheten att patentera resultat vara självklar.
Undrar om det även gäller humaniora och samhällsvetenskap? Låt säga att man hittar på en ny teoribildning som gör det lättare att förstå det kaos som är människan och hennes verk. En innovation så god som någon. Tänk om Bourdieu, Latour, Foucault och Haraway varit smarta nog och tagit patent, istället för att bara sprida sina texter och teorier utan att ta betalt! Vilken kommersiell framgång det hade blivit, vilket bidrag till Frankrikes och USA:s BNP.
Nej, frågan är istället om vi inte borde se en del av vetenskapen som ett slags public good, ett fyrtorn som samhället sätter upp utan att ta betalt av de fartyg som behöver det.
Pingback: mymarkup.net