”Meningen är ganska lång. Överväg att dela upp den i kortare meningar så blir texten lättare att förstå.” Office förklaring till varför den behagar stryka under en mening jag just skrev.
Aaargh, kunde inte Office frågat mig när den installerade vad jag är för ett slags människa; det är inte helt ovanligt med längre meningar i min bransch. Det är klart att det är lätt att stänga av grammatikkontrollen så jag ska egentligen inte klaga, men varför ha med ett så här trubbigt instrument i en mjukvara som trots allt är marknadsledande?
Det vore intressant att veta vilket slags språk Microsoft har som ideal, ett slags språklig heteronormativitet som känns kvävande för den som har en läggning åt att skriva långa meningar. Eller korta.
”Träd och barr.” Det var, minns jag, en mening ur Vem älskar Yngve Frej som vi diskuterade på en svenskalektion på gymnasiet (oh so many years ago). Tänk om Stig Claesson kört med Office, vad hade resultatet blivit? Understrykning – de där ilskna röda vågiga strecken – och en förnumstig kommentar typ ”Korta meningar gör texten obegriplig. Stoppa gärna in ett verb också.”
Det finns ingen motsägelse mellan påståendena ”korta meningar är lättare att förstå” och ”det är inte helt ovanligt med längre meningar i min bransch”.
Microsofts kommentar handlar inte om stilideal. Den handlar om begriplighet.
Det går att mäta vilken skrivstil som är lättare att begripa. Microsofts påstående är testbart. Det går att avgöra om det är sant eller falskt.
Samma innehåll kan formuleras i två texter. Den ena med långa meningar och den andra med korta.
Efteråt kan man testa två läsargrupper. Vilken får bäst betyg på ett kunskapstest om innehållet?
One size fits all – det är det jag vänder mig mot. Det finns olika genrer. Det är faktiskt skillnad på att skriva en akademisk text i ämnet astrofysik, en sportnotis, ett brev till farmor, en postmodernistiskt präglad essä, eller en reklamtext. Det finns också olika personliga stilar.
Det skulle förvåna mig om vissa texter – till exempel inom min bransch – blev mer lättbegripliga om meningslängden överlag kortades ner väsentligt. Det skulle förvåna mig vissa texter – till exempel sportnotiser – blev mer lättbegripliga om meningslängden ökades väsentligt. Men de skillnaderna mellan olika språkliga domäner tycks inte Word ta hänsyn till. Alltså blir grammatikkontrollen ett ganska trubbigt verktyg.
När jag installerade Office tycks inte Word ha försökt kalibrera sin språkkontroll gentemot mitt sätt att skriva. Det tycker jag är dålig produktkvalitet.
Känner ni till KIX – Karaktärsindex? En sorts utveckling av LIX, läsbarhetsindex.
En del om det finns på http://www.lysator.liu.se/~mace/skriv/laesbarhet.html (rulla ner till ungefär mitten och se diagrammet med sina olika lober)
KIX kan karaktärisera långa meningar som ”eleganta” eller ”svåra” eller ”pompösa” – och meningar med överdrivet många korta ord klassas som ”pratiga”.
KIX ger en mer informationsrik bild än Words pekfinger och därför mer användbar. Man skulle kunna tänka sig att skribenten själv utifrån ett sådant diagram kan välja när hon vill bli påmind – var gränsen går för hennes personliga stil.
Ha överseende med mina käpphästar!
Jag tror på kommunikation via korta meningar. Regeln är enkel: en mening, ett meddelande.
Långa meningar tänder en varningslampa för mig. Jag klipper automatiskt upp dem i mindre meningar för att tydligt se alla delbudskap.
Det är svårare att ljuga i korta meningar. Långa meningar används som verktyg för att dölja osäkerhet och smyga in sidobudskap.
Att dela upp en lång mening i kortare beståndsdelar är ett sätt att tydliggöra även för sig själv vad det är man egentligen påstår.
Det är lättare att förhålla sig till budskap formulerade i korta meningar. Det är ett genomskinligare sätt att kommunicera. Text med korta meningar har så att säga halva argumentationsanalysen inbyggd.
Det är vad jag tror. Jag önskar jag hade fakta att belägga det med.
För mig är det normalt enklare att skriva långt. Ofta föds mina meningar som långa omständliga TT-meningar. Sedan försöker jag, om tid finnes, att stuva om dem till korta kärnfulla AB-meningar.
Talade meningar klarar av att vara längre än skrivna meningar. Detta för att det talade språket kompletteras av kroppsspråk, betoning och tempovariation. Jag kan tänka mig att den som skriver som han talar har en tendens att bygga för långa meningar.
Det är inte lätt att hitta, men det går faktiskt att ställa in hur lång en lång mening får vara, och kontrollen av otaliga andra grammatikdetaljer.
Verktyg > Stavning och grammatik > Alternativ… > Inställningar… > Kontrollera: Maximalt antal ord per mening (ligger inte i bokstavsordning utan längst ner).
Gustav: Jag har väldigt sällan använt funktionen, men åtminstone i min gamla Word-version kan man välja genre: stanard, casual, technical, formal och custom. Så ser det åtminstone ut då man skriver på engelska.
Förvisso kan jag hålla med om att Word ”tänker” för mycket åt mig, men å andra sidan går det, som någon redan påpekat, att ställa in vad som ska kontrolleras och inte. Har till dags dato lyckats typografera ett tiotal böcker i Word. Givetvis får de inte samma professionella kvalitét som med ett riktigt sättningsprogram (den största bristen ligger i avstavningsfunktionen som ofta lämnar alldeles för stora hål i texten), men för de lågbudgetutgåver vi på universitetet ägnar oss åt så räcker det ganska bra.
En generell iakttagelse vad gäller akademiker och datorer är att alltför många förväxlar en dator och ett ordbehandlingsprogram med en skrivmaskin. Hur kommer det sig annars att 99% som skrivs på universitetet kommer ur skrivarna med det förskräckliga typsnittet Times?! Man måste inte skriva med default-inställningar. Och det gäller förstås allt annat — det mesta kan ställas in efter egna önskemål.
Vidare kan man ju fundera på om meningar måste vara lätta och begripliga. Jag har inte läst forskning och framsteg på många år, men då det begav sig minns jag hur fruktansvärt irriterande det var att alla artiklar kom i samma, trista dagstidningsspråk. Någon berättade att de använde redaktörer som manglade texten efter en given mall. I sammanhanget kan jag nog stå ut med att Word påpekar att mitt språk ser ålderdomligt ut. Man har ju fortfarande kvar sitt val…
Johan: Det stämmer att FoF har redaktörer som bearbetar artiklarna; jag har varit en av dem (ett vik på sex månader eller så). Och i de flesta fall behövdes det.
Men någon mall fanns inte, och ingen mangel heller 😉
Alla ändringar diskuteras och kollas med artikelförfattarna – ofta bollas ett manuskript sex-sju gånger fram och tillbaka innan båda parter är nöjda.
Du kan förstås ha rätt om språket i alla fall. Jag ska erkänna att jag inte läst FoF på ett bra tag.
Johan Kärnberg:
Kan du ge ett exempel på en typ av text i Forskning och Framsteg som skulle kunna tjäna på att vara svår eller obegriplig? Alternativt förtydliga vad du menar?
Förlåt! ”Johan Kärnfelt” och inget annat
— Tångräka
Min poäng är — tror jag iallafall så här några dagar senare — att ett lättläst språk inte måste vara ett självändamål. Nivån måste styras av sammanhang, publik, textens syfte etcetera. Och givetvis är en omotiverat tillkrånglad svenska inte heller något att sträva efter. Om det tänkta läsekretsen inte förstår vad man menar så har man ett problem. Jag misstänker emellertid att även det motsatta kan inträffa, dvs att man får läsare som tappar intresset för att det blir alltför strömlinjeformat.