I don’t wanna get drafted

Mitt ute i skogen, någon mil från Gnosjö, ligger den – Svikarens koja.

Historien är egentligen inte speciellt unik. Året är 1808. Sverige befinner sig i krig och har bestämt sig för att försöka sig på ett värnpliktsliknande system, ”lantvärnet”. Några unga gossar från Gnosjö skrivs ut och far iväg till Jönköping.

En av pojkarna tröttnar på militärlivet och vill helst inte åka till fronten, rymmer från regementet, vandrar hem och håller sig gömd i skogen. Bygger en koja, arbetar med sitt tråddrageri, bygger till och med en liten kanal för att förse tråddrageriet med extra vatten. Efter något år har hela saken runnit ut i sanden, han kan återvända till samhället från sitt undangömda liv i skogen, hans tråddrageri går för fullt – inte minst tack vare kanalen han byggde när han höll sig undan – och han drar in en del cash, så att han klarar sig och blir en respekterad samhällsmedborgare. Där försvinner han ur historien. (De andra två unga männen från Gnosjö uppges ha dött vid fronten i Norge.)

Det intressanta är snarare vad som händer nu. Tråddrageriet är som alla andra tråddragerier som finns lite varstans i de västboitiska skogarna – några rostiga och förvridna järnaxlar, en liten fördämning, stenkonstruktioner, man ser den nästan raka kanal den unge mannen grävde för att fylla på vatten i dammen vid tråddrageriet; inget märkvärdigt alltså. Ett stycke Västboitisk ekonomisk historia och industriarkeologi av inte alls extraordinärt slag.

Men lokalbefolkningen har tagit desertören till sitt hjärta. Den koja där han sägs ha hållit sig undan från statsmakten hålls i gott skick av lokala entusiaster som vårdar minnet, i kojan finns en gästbok och en liten inplastad berättelse som ger de historiska fakta. De olika delarna av tråddrageriet är utmärkta med små skyltar. En ny byggnad har konstruerats där traktens folk har fester och grillkvällar, som ett slags byagård alldeles intill bruset från bäcken där man drog tråd för närmare tvåhundra år sedan. För en massa år sedan skrev Harry Sjöman
en roman om det hela. Sommaren 2002 går romanen som följetong i lokaltidningen, det ena tunglästa textsjoket efter det andra.

En liten skylt ute vid vägen leder besökarna rätt; ”Svikarens koja” står det på en handtextad skylt. Det är så den kallas (även om rykten säger att vissa delar av lokalbefolkningen inte tycker han borde kallas ’svikare’, han som avvek från kriget och istället byggde upp ett litet företag i den karga skogen). ”Svikarens kanal” kallas den konstgjorda bäck han grävde, där det mörka dyiga vattnet fortfarande sipprar fram.

Folk kommer och tittar, vi är inte de enda besökarna denna regniga julieftermiddag. ”Svikaren” drar.

Man bryr sig alltså om historien om ”Svikaren”, man berättar historien, man (re)konstruerar platsen han var verksam på, man får ett minnesmärke som blir till en del av den lokala identiteten, där kan man samlas för att bekräfta den egna identiteten.

Västboandan är ekonomiska nyckeltal (ingen arbetslöshet, massor av småföretag, legotillverkning till de stora industrijättarna, framgångsrik integrering av invandrare) men också kulturella eller ideologiska riktmärken: en viss nivå av religiositet (personligen tycker jag alltid att den överdrivs i analyserna), idoghet, man försöker sköta sig själv, inte så mycket offentlig sektor, en viss mekanisk uppfinningsförmåga (men knappast någon högteknologi).

Varför just ”Svikaren”? Hans historia passar in. Han var tråddragare, klarade sig med den berömda småländska envisheten; bygdens mark gav knappast någon möjlighet att försörja sig som bonde så man fick utveckla andra färdigheter och personliga egenskaper (eller emigrera till USA) – det som kom att bli den berömda Gnosjöandan.

Och inte bara ”Svikaren” används för att berätta historien om Gnosjöandan. Uppmärksammade teaterpjäser med amatörskådespelare om traktens småföretagarkultur, industrimuseum, planerade filmprojekt – alla bidrar de till att befästa bilden av Gnosjöandan.

Det är tydligt vilken roll historien spelar för konstruktionen och uppehållandet av Gnosjöandan. Historia är något vi skapar – vi väljer att berätta vissa historier, väljer bort andra. Historien om ”Svikaren” kanske säger mer om dagens Gnosjö än om det tidiga 1800-talet.