Dagens forskning har en lång artikel av Karl-Erik Tallmo om Ragnar Rylander, professor i miljömedicin vid Göteborgs universitet. Rylander har även varit knuten till universitetet i Gen¶ve där han forskat om kopplingen mellan passiv rökning och lungsjukdomar. För denna forskning har han fått resurser från tobaksjätten Philip Morris. (Dagens forskning nr 12 2002, s 6-7.)
Jag är inte insatt i detta enskilda fall (Tallmos artikel verkar dock vara välresearchad). Sådana här kopplingar till industrin kan emellertid bli ett allmänt problem med den allt högre grad av extern finansiering till forskningsprojekt som gäller idag. Forskningen har idag hamnat i en situation där de friare anslagen – från fakulteterna och Vetenskapsrådet framför allt – tunnas ut. Forskarna får mer och mer resurser från finansiärer med nyttoanknutna dagordningar. Därmed styrs mycket forskningsresurser över till områden som man hoppas kan ge snabba nyttoeffekter för samhället. Det senaste exemplet är väl det förslag till ökade forskningsanslag till områden som nanometerforskning som jag skrivit om tidigare.
Rent industristöd, som alltså tycks ha förekommit i fallet Rylander, kan vara ännu allvarligare ur forskningsetisk synvinkel. Det är svårt nog att försöka vara en objektivt arbetande forskare; ska sedan hänsyn till företag som finansierar forskningen komma in som en variabel blir det än svårare. Vetenskapsrådet är medvetna om problemet. (Men de allvarligaste störningarna är väl inte de VR-stödda projekt som kan ha industrianknytning, utan de fall där industrin stöder forskningen direkt?)
Andrew Jamieson skrev i Sydsvenskan nyligen om de här frågorna i en recension av Francis Fukuyamas aktuella bok om etik och genteknik. Jamieson menar att:
Genteknikens verkliga utmaning ligger i det faktum att den metod vi har för att manipulera delar av levande organismer är nästan helt och hållet utanför samhällets kontroll. Politikerna följer vår tids dominerande nyliberala trossatser och ger därmed privata kommersiella bolag rätten att experimentera med dessa kraftfulla tekniker utan så värst mycket offentlig insyn. Att göra biotekniken och bioteknikföretagen ansvariga inför offentligheten är den mest angelägna uppgiften som ligger framför oss
Om det är så allvarligt som Jamieson vill påskina är oklart. Visst finns det samhällelig kontroll av gentekniken? Och att det skulle vara extra hemskt att det är företag som har denna kunskap är inte heller säkert; 1900-talets historia innehåller flera skumma bioteknologiskt baserade ingrepp i människors integritet som utförts av stater snarare än av företag. Men att Jamieson tar upp frågan till diskussion är nödvändigt. Det torde stå helt klart att gentekniken knappast kan släppas lös över världen utan demokratiska kontrollmekanismer.