Jag läser för närvarande Eric Schlosser, Snabbmatslandet: Ett mål för McWorld (Ordfront förlag). Boken är en uppgörelse med de amerikanska snabbmatskedjorna som Schlosser menar driver en verksamhet som leder till spridningen av hälsofarliga bakterier, övervikt och landsbygdens utarmning – vid sidan av exploateringen av en stor grupp människor som arbetar för låga löner.
Tonen är känsloladdad och tar till en del hjärtknipande retorik på det amerikanska viset, men är samtidigt välunderbyggd med mängder av litteraturreferenser och inslag av undersökande journalistik.
Att USA:s snabbmatsjättar använder kemisters kunskaper för att framställa syntetiska smakämnen kanske inte är så förvånande. Desto mer upprörande är det närmast symbiotiska förhållande som snabbmatsjättarna i USA tycks ha ingått med det politiska systemet. Enligt Schlosser har de kommit mycket långt med statliga ekonomiska subventioner och utövat starka påtryckningar på politiker att ändra arbetsmarknadslagstiftningen. Inte mycket till fri marknad.
Hur har vi det i Sverige? Snabbmatskedjorna kan väl inte påverka politiker? Nej, förmodligen inte. Men hur är det med den svenska matbranschen? Var inte den ganska länge konkurrensbefriad, uppdelad av ett fåtal aktörer med goda kontakter till politiker på lokal, regional och nationell nivå? När skriver någon en bok om den svenska matpolitikens 1900-tal?
Om hälften av vad Schlosser skriver är sant är det förfärligt.
Om det inte skulle vart sant så skulle han varit av med både hus & hem för länge sen.
I stämningarnas USA