Pet Shop Boys och brittisk musikhistoria

Jag läste Paul Genders essärecension “The rise and fall and rise of pop” TLS 6 augusti 2014 av Bob Stanley Yeah Yeah Yeah: The story of modern pop (Faber). Stanleys åttahundrasidiga bok tar det långa historiska greppet och urskiljer flera konjunkturer, han bygger upp en storskalig bild över brittisk musikhistoria som jag sympatiserar med.

Han ställer inte den “genuina”, långhåriga och bredbenta rocken i centrum utan uppmärksammar hellre pop än rock (Stanley är ju själv popmusiker (St Etienne) vid sidan av sin verksamhet som journalist och författare), han prioriterar musik det går dansa till och ser sjutumssingeln som det centrala formatet, inte albumet.

Det är en historia om en tidig höjdpunkt; Stanley gillar mitten av 1960-talet som han enligt recensionen beskriver som en guldålder. Denna guldålder följs sedan av en nedgångsfas under slutet av 1960-talet och mycket av 1970-talet; Stanley tycks verkligen inte gilla hårdrock och progg och enligt recensionen får band som Genesis och Pink Floyd representera mycket av det som riktigt dåligt med den här perioden. Det som sedan får konjunkturen att växla uppåt igen är disco (och i viss mån punk, eftersom den förkroppsligade en av de dygder Stanley hyllar: låtar skall vara korta) som räddar popmusiken. Sedan lyfts framför allt två band fram. Det ena är The KLF, det andra PSB.

Later on, two white British acts who demonstrated a similar open-mindedness to that of the early rock and rollers are singled out, as they aren’t often, as among the most significant of their time. The first of these, the Pet Shop Boys, are presented as nothing less than the saviours of British popular music in the 1980s, arriving in the charts in a year, 1985, when the charity event Live Aid seemed to signify, through a line-up tilted towards veteran guitar bands, the “final triumph of ageing rockers over progressive pop forces”. By drawing on hip hop and disco (they had a “deep understanding of the importance of ‘I Feel Love’”), the Pet Shop Boys produced a danceable alternative to Live Aid that was also thoroughly English, courtesy of lyrics in which Stanley sees affinities with John Betjeman and Alan Bennett.

Man blir sugen på att läsa Stanleys bok.

Det här inlägget postades i Musik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *