Conspicuous marketing

Veckans reklam måste ju vara whatyousayin’ och deras CD. En riktigt fet CD – ni vet, sådär som CDomslagen kunde vara på mer omkostade skivor i mitten av 1990-talet, där skivan låg inbäddad i ett slags bok med dussintals sidor text och bilder i fint tryck på fint papper. Inget jewelcase. De enda som gör sånt fortfarande är väl de stora klassiska skivbolagen när de ger ut operor, föreställer jag mig.

Det låg en hög sådana skivor på mitt favoritkafé Bönan, i hörnet där gratistidningar som Nöjesguiden och Rodeo brukar ligga. Först var jag lite förlägen och undrade om någon av misstag glömt en packe skivor, men baristan – äh vilket löjligt ord – hon som gjorde kaffe försäkrade att de var gratis.

– Vi fick dom i morse. Det är bara att ta en.

Nu har jag inte hunnit lyssna på skivan än. (Parentetiskt sagt (det är andra gången på två dygn jag använder det uttrycket i publika sammanhang: varning!) är två femtedelar av familjen sjuka, en av dessa har maginfluensa sedan ett par dygn, så det är liksom lite hektiskt. T. och jag delar solidariskt på de timmar man kan jobba per dar. Det är lite svårt att vabba sig undan deadlineserna, men det får gå.) Mycket att göra på jobbet och i livet och att sjunka ner i någon musiklyssningsmysfåtölj är inte något jag hinner med just nu.

Så jag har inte lyckats reda ut vad för slags musik Whatyousayin’ är för något, men i den mycket påkostade bookleten på dryga 70-talet sidor i snyggt tryck kan man läsa om Svante Lodén (Damn! osv) och hans projekt The Martelli tapes och annan musik som ser ut att vara lite soulig, 70-talig. Emma Åström.

Sen finns där reklam för kaffeutbildningar, vin, parfym, skor och en del som man vid första anblicken inte kan skilja ut som reklam eller redaktionellt material.

Det här känns lyxigt, en välavvägd retrograd rörelse. Det är liksom inte en enstaka CD-skiva, en sådan där som vi kan hitta inplastade tillsammans med något magasin om klassisk musik eller PC för alla, utan en riktigt påkostad CD, sådana som man nästan glömt bort nu när allt mer av musiken inte är materiellt buren. Den musik som tankas ner. Laddas ner. Bränns. Rippas. Kopieras.

Och så får man den här påkostade musiktingesten gratis. Det är den paradoxala grejen som gör det lite intressant.

Conspicuous consumption fast inom reklamen: conspicuous marketing.

Nånstans står att det är Whatyousayin’ nr 1. Det kanske kommer fler. Om de får ekonomin att gå ihop.

Det här inlägget postades i Media. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Conspicuous marketing

  1. Peter S skriver:

    Fick tag på ett exemplar av Whatyousayin´under förra veckan jag med. Lite mer ofrivilligt då tjenen i kassan på Carlings la ner den tillsammans med mina nyköpta jenas. -Tycker att du ska ha den här sa hon. Tackade artigt och funderade inte speciellt mycket mer över det för ens jag kom hem och upptäckte att det låg en skiva i boken, inte någon musik jag själv lyssnar på men helt ok låtar. Uppenbarligen är den reklambaserad frågan är bara vad som är reklam och inte. J.Lindeberg och Snekaers n´ Stuff är ju rätt uppenbara. Sony PSP florerar ganska flitigt i artiklarna men aldrig explicit och någon vikingavodka har tillägnats en hel artilkel. Reklam eller inte köpt eller bara skrivet av eget intresse så är det helt klart något nytt. Gratis är i alla fall alltid gott.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *