Gammal teknik

Rörpost, teknologiska palimpsester (det är inte varje dag man skriver palimpsest i pluralform!), kavallerichocker koordinerade med B-52-bombmattor och en allmän attack på den innovationscentrerade bilden av teknik: Steven Shapin skrev en intresseväckande recension i The New Yorker av David Edgerton, The Shock of the Old: Technology and Global History Since 1900.

Dessutom ett par klipp från recensionen av Steven Yearley i TLS 25 maj:

Two general arguments emerge for the reader who follows The Shock of the Old through: the first is that social advance and even technological improvement can be uncoupled from innovation; increases in welfare or well-being typically flow from changes in the pattern of use of technology in society rather than from innovation. The second follows directly from this: nations need not confuse innovativeness with the national interest, since imitation, copying and wise use can be more beneficial than innovation and invention […] flat-pack wardrobes may be a brighter economic prospect than jumping on the biotech bandwagon along with everyone else.
[…]
[Edgerton] is not necessarily in love with the old, but he thinks it gets unjustly overlooked in a way that is bad for historical analysis and bad for thinking about economic policy.

Tidigare inlägg om Edgerton här.

Det här inlägget postades i Böcker, teknikhistoria, teknikpolitik. Bokmärk permalänken.

4 svar på Gammal teknik

  1. Pingback: Projectories

  2. Thomas skriver:

    Hej Gustav – jag tycker också att det är mkt som är bra med Edgerton’s bok. Den är mkt välskriven, den bär sin lärdom lätt, och är utan tvekan frukten av många års överväganden. Hans anti-whig teknologihistoriska syfte och hans betonande av användarna (”user”-perspektivet) är också vällovligt — även om han slår ïn en hel del öppna dörrar (tycker man väl som vetenskapshistoriker).

    Min enda invändning är att han underskattar betydningen av den invention/innovations-drivna historieskrivningen som inspiration för kommande generationer ingenjörer. Det är han naturligtvis inte den ende som gör. Hela anti-whig traditionen inom vetenskaps-, teknologi- och medicinhistoria från 1960-talet och framåt har förbisett att kritiken av framstegshistoria i och för sig är ett stort framsteg (!) för historiker, men inte nödvändigtvis för forskare och ingenjörer.

    Det leder fram till en interessant metaproblemställning: om man nu använder Edgerton’s ”innovation” vs. ”use-oriented” historia på historievetenskapen själv, så kan man kanske säga, att historikerna uppfattar sin egen verksamhet i invention/innovations-termer, men bortser från ”user”-perspektivet.

    Ur ett ”user”-perspektiv så är det kanske mer relevant att skriva traditionell framstegshistoria? Att den naiva framstegshistorien helt enkelt är mer användbar, därför att den stimulerar och eggar fantasin. Medan den ”user”-orienterade historieskrivningen lätt blir fantasilös och tråkig — och därmed inte får någon egentlig samhällseffekt?

  3. Gustav skriver:

    Intressant synpunkt. När det gäller user-perspektivet på vetenskaps/teknik/medicinhistoria så får man väl se till att det finns flera ”users” och användningsområden. En är att rekrytera nya ingenjörer, naturvetare, medicinare, och då har man ett slags whig/PUS/commemorative practice-historia. Men det finns andra ”users” (för att använda den här terminologin), som aktualiserar ett annat slags history of STM. Mycken vetenskapshistoria kanske inte bortser från ”user”-perspektivet, men har andra ”users” i åtanke än de som sysslar med commemorative practice-historia?

    Ska man till exempel basera policy, teknikpolitik, analyser av hierarkiska biopolitics-relationer, etiska aspekter på naturvetenskap/teknik/vetenskap och annat på något slags empiri – evidence-based policymaking! – så kanske okritisk framstegshistoria inte är det optimala valet.

    Jag har inte läst Edgertons bok (än), så jag kan egentligen inte uttala mig om den. Jag läste en annan attack på hagiografisk historieskrivning, skriven av medicinhistorikern John Waller, ett slags populärisering av modern vetenskapshistoria, där upplägget ofta var: ”se här hur fel man framställer personen X i den (populära) historieskrivningen. Men om vi går till källorna, som de professionella historikerna Y och Z gjort, så framstår X i en helt annan dager.”

    Bra – och ett intressant grepp, det här med att skilja mellan forskning inom vetenskapshistoria och populärisering av densamma. Men jag tyckte boken saknade något av en analys av varför det blev så ”fel” i den icke-kritiska historieskrivningen, vilken roll hjältehistorien spelade, helt enkelt varför det finns hjältehistoria. Och där tror jag det där du skriver om att inspirera kommande generationer är en faktor som spelar in.

  4. Thomas skriver:

    Ja, man behöver ju inte läsa böcker för att kommentera dem (se Pierre Bayard, Comment parler des livres que l’on n’a pas lus, recenserad bla. i TLS nyligen) 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.