Jag läste Anders Isaksson, Ebbe: Mannen som blev en affär (Stockholm, 2007). Man läser den snabbt och man gillar den. (Uppenbarligen har den fler läsare: den har redan nått andra tryckningen). Men man har också vissa invändningar.
Det finns flera skäl till varför jag gillar den. Mina egna minnen triggas när jag läser: född 1967 har jag minnen av namn som Claes Zeime, Sven-Åke Hjälmroth, Walter Kegö och andra i mordutredningens uppsättning mer eller mindre betydelsefulla figurer som flimrade förbi i media åren efter den 28 februari 1986. Här vävs de in i en berättelse.
Viktigare är att Isaksson kartlägger många av de sociala nätverk som vävdes i socialdemokratin under partiets kanske allra mäktigaste period; boken är ett slags politisk samtidshistoria som är initierat skriven, utifrån ett perspektiv där parti och stat är på väg att smälta samman. Det är också en snabbläst bok, i något slags positiv betydelse av ordet snabbläst.
Tyvärr brister boken när det gäller källhänvisningar. Vi vet helt enkelt inte varifrån Isaksson hämtat de flesta av sina uppgifter. Det finns en käll- och litteraturförteckning, men det finns ingen fortlöpande notapparat som pekar på distinkta ställen i källorna eller litteraturen. Det känns som om författaren nog har mer på fötterna än han visar; med noter hade bokens värde ökat.
Lite märkligt är det ända att Isaksson inte skriver om Statsrådet-böckerna. Inte fan vet jag vem Bo Baldersson är – eller var -, men ett rykte gör ju gällande att det var Ebbe Carlsson som dolde sig bakom pseudonymen. Och, visst, varför inte – karln hade insikter som få i socialdemokratins övre skikt; han gillade dessutom humoristiskt lagda författare som Evelyn Waugh (ja visst – Waugh skrev ju inte bara bitterljuvt nostalgiska betraktelser över ett svunnet mellankrigsöverklassengland, kolla till exempel in Press-stopp) och Fritiof Nilsson-Piraten; han hade, med Ingvar Carlssons karaktäristik, ”livlig fantasi”; han lär ha levererat ”skvaller och anekdoter om det dagliga livet i kanslihusets politiska societet” (Isaksson, s 78).
Hursomhelst: trevligt och snabbläst för den som är intresserad av samtidshistoria. Perfekt sommarläsning. Läs den tillsammans med en kopp te. Det hade Statsrådet gjort.
Peter Englund skrev om boken nyligen. Bland annat tar han på ett intressant sätt upp värdet av en kritisk läsning av alla de memoarer och andra texter som ”alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta”, texter som omger Ebbe Carlsson och hans tid. Det här med att förstå texters uppkomst är självklarheter för historiker, men det förtjänar ändå att påpekas gång efter annan. På det sättet kan historikern bidra med något till samhället som inte bara handlar om förflutenhetens landskap utan även om hantverk och kritisk informationshantering: ibland är kunskap om kartritning viktigare än kartan i sig.