Under designfasen av enmetersreflektorn med tillhörande kupol noterade Cyril Young, den ingenjör på Grubb Parsons som var mest involverad i skapandet av instrumentering för observatoriet i Saltsjöbaden och den huvudsakliga kontakten för Bertil Lindblad i kommunikationen med Grubb Parsons, att det var knepigt att modellera komplexa och storskaliga tredminensionella ting på tvådimensionella ritningar på papper. Ibland går det inte. Lösningen: fysiska modeller.
”The tube gets into such awkward positions that it is almost impossible to try it out on a drawing. We are making a rough wooden model of the telescope, and will make one of the dome also, and try it out” skriver han i ett brev till Lindblad i januari 1929. 1
Modellen över Stockholms observatoriums enmetersreflektor.
Modellerna hjälpte Cyril Young och hans kollegor på Grubb Parsons att konkret förstå hur ett stort teleskop och den tunga kupolen kunde fås att fungera; i en tid före datorsimuleringar av komplexa byggen var detta ett slags mellanting mellan ritningens tvådimensionella värld och det färdiga teleskopet i sin mycket stora kupol.
Liknande teleskopmodeller fanns i Kanada i början på 1950-talet. Dessa användes bland annat i undervisningen, och visade på för- och nackdelar med olika teleskopmonteringar. ”The limitations of a telescope mount or its ease of handling can be graphically demonstrated with models in a manner not possible with only diagrams and explanations.”2
De kanadensiska modellerna från tidigt femtiotal finns bevarade i The University of Toronto Scientific Instruments Collection: här finns
Mount Wilsons 2.5-meters reflektor, 5-metersreflektorn på Mount Palomar och 74-tumsreflektorn på David Dunlap Observatory.