Knut Lundmark ger Yngve Öhman råd om strategier för vilka tjänster han bör söka och passar därmed på att jämföra och värdera de svenska observatoriernas relativa positioner och framtidsutsikter 1935:
Ditt eget observatorium som ju är ett av de större i Europa skall naturligtvis ej stanna med sin nuvarande personal. Jag minns så tydligt, som om det varit i går, hur von Zeipel berättade att meningen var att alla yngre astronomer i Sverige skulle placeras i Saltsjöbaden. Han har också liksom många andra framhållit att detta är det enda ställe där verklig astronomi kan bedrivas, och det är nog sant. Universitetsobservatorierna måste ju i framtiden – varför skulle vi ej se verkligheten i ögonen – sjunka ned till utbildningsobservatorier och förlora den vetenskapliga betydelse, som de kunna ha haft förut. Det vore faktiskt att beklaga om en man med dina förutsättningar skulle komma att bindas till något av de små observatorierna på en sekundär plats, där inga möjligheter funnos till att bedriva modern astronomi1.
Detta kan kontrasteras med hur en del astronomer uppfattade Stockholm före nystarten i Saltsjöbaden. Exempelvis hade Vilhelm Carlheim-Gyllensköld 1912 kallat Stockholms observatorium för ”Sveriges sämsta observatorium”2. Lundmark och von Zeipel såg det nya observatoriet i Saltsjöbaden som ett distinkt moderniseringskliv, en åsikt de knappast var ensamma om i samtiden.
Den verksamhet som byggdes upp på Karlsbaderberget i Saltsjöbaden – med stöd från KVA, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, internationella kontakter och mycket annat – förändrade enligt samtida forskare svensk astronomi.
Åtminstone för ett par årtionden: kartan kom sedan att ritas om i samband med svensk astronomis orientering söderöver med Uppsala Southern Schmidt i Australien, deltagandet i det gemensamt drivna Boyden observatory i Sydafrika (ett samarbete mellan Harvard, Irland, Nordirland, Belgien, Västtyskland och Sverige) och framför allt ESO, European Southern Observatory.