Det finns ett tillförlitligt sätt att skilja människor Ã¥t – fingeravtryck. Det har man trott i över ett hundra Ã¥r. Fingeravtrycksteknologin har blivit den vetenskapliga metoden för att identifiera individer.
Se exempelvis hur lundaföretaget Precise Biometrics i sin tidskrift Match har ett Ã¥terkommande tema – man skriver, under rubriken ”F Files” om fingeravtryckens fantastiska historia. Det kan handla om Scotland Yards 100-Ã¥rsjubilerande fingeravtrycksbyrÃ¥, om Mark Twain och fingeravtryck, fingeravtryck i 1300-talets Persien.
Precise Biometrics är inte ovanliga, förmodligen finns en sådan inställning på många håll. Den senaste tiden har dock en ny meme börjat synas på radarskärmarna: en skepsis som på vissa håll sprider sig mot användandet av fingeravtryck i brottsundersökningar. Se Simon Coles bok Suspect identities eller Michael Specters artikel i The New Yorker. Man undrar om denna skepsis kommer att fortsätta att sprida sig eller om idén om den ofelbara och vetenskapligt baserade metoden att identifiera med fingeravtryck lever vidare?
Man kan också notera att det finns en skepsis mot modern biometrik som använder fingeravtryck. Såhär skriver författarna i en artikel i Fourth Working Conference on Smart Card Research and Advanced Applications (Kluwer, 2000):
Manufacturers of fingerprint scanners currently cannot deliver convincing evidence that they can make a distinction between a real, living finger and a dummy created from silicone rubber or any other material. Therefore, our advice is not to use fingerprint verification with applications where the identification serves as proof of presence. Comparing all biometric verification possibilities, fingerprint scanners are (perhaps apart from keystroke dynamics) the least secure means of verification. It is the only system where the biometrical characteristic can be stolen without the owner noticing it or reasonably being able to revent it.
(Länk via susning.nu)