För att skapa astronomiska data på Stockholms observatorium behövde man få ett heterogent experimentellt system att fungera. Precisionsoptiken och finmekaniken i de stora teleskopen; detektorerna i form av fotografiska plåtar eller fotomultiplikatorer; sidoutrustning som mikrofotometrar; de flera ton tunga kupolerna som skyddade teleskopen från väder och vind; människorna som bemannade teleskopen och analyserade mätningarna – dessa och många andra komponenter skulle samspela. Det krävdes underhåll och ett aldrig upphörande fixande med små, mellanstora eller stora teknikaliteter för att få det hela att fungera. Därför var anställda med annan kompetens än astronomens viktiga för att observatoriets verksamhet inte skulle gå i stå, och de behövde vara på plats kontinuerligt – en mer eller mindre central del av det experimentella systemet kunde ju närsomhelst börja trilskas, och då dög det inte att vänta långa tider på att någon tillkallad tekniker utanför observatoriet skulle anlända.
Dessa nyckelpersoner var vid sekelmitten två till antalet: vaktmästaren Simon Roos och maskinisten Simon Lindgren (till dessa två kommer några som var tillfälligt anställda). De var på plats kontinuerligt: familjerna Lindgren (sex personer) och Roos (tre personer) bodde på observatoriet och kunde därmed rycka in nästan närhelst något behövde fixas med. Att döma av källorna var de av central betydelse för att hålla igång observatoriet. Lindgren var maskinist och tjänstgjorde i stor utsträckning som instrumentmakare vid observatoriet. Tidigare hade han en utbildning som urmakare och kunde därför finmekanik; han ”har alltsedan observatoriets nybyggnad för observatoriet med stor skicklighet utfört ett stort antal reparationer och nykonstruktioner för olika slag av instrument och instrumentdelar, kupolmaskineri m.m.” noterar Lindblad i en skrivelse, där han skriver att även Roos var en skicklig mekaniker och snickare som arbetat med reparationsarbeten på observatoriets byggnader, han ”har verksamt bidragit vid instrumentella reparationer och nykonstruktioner”. Lindgren var oumbärlig för observatoriets verksamhet och borde därför slippa inskrivning i civilförsvaret.
Då och då dyker de upp i årsberättelserna. Lindgren och Roos har konstruerat ett nytt skydd för spegeln på det stora spegelteleskopet, de har arbetat med överföringen av elektrisk ström till reflektorkupolen, refraktorkupolens spaltöppning och gjort en översyn över vindskärmarnas mekanism och så vidare.
Ytterligare belägg för vikten av den här kategorin medarbetare visas av hur nitiskt observatoriets ledning gick till väga när man skulle rekrytera personer i den här kategorin. Tillsättningar av professurer och liknande tjänster samt granskning inför docentstipendier är förstås processer som följer hävdvunna, nästan schematiska, procedurer med sakkunnigutlåtanden som väger publikationer på guldvåg, konsistoriet som ibland lägger sig i och så vidare. Att analysera hur argumenten går i sakkunniggutlåtanden har förstås historiker arbetat med under lång tid, det är ett slags standardmaterial för oss när vi tolkar de skiftande konjunkturerna och skolbildningarna i en akademisk disciplin.
Men hur gick det till när man tillsatte mekaniker, verkmästare och liknande personal; vad letade man efter för meriter bland den grupp till vilken herrar Roos och Lindgren tillhörde; vilka egenskaper och tidigare erfarenheter efterfrågades, vad säger detta om observatoriets inplacering i sin tids teknologiska landskap? Här finns det, vill jag påstå, ett något mindre beforskat fält än universitets- och vetenskapshistoriska analyser av de rent akademiska tjänstetillsättningarna.
Platsannons DN 18 december 1963.
Platsannons DN 7 januari 1964.
Jag har tittat på två rekryteringsprocesser, och med dem går det att säga något om vad det var för egenskaper som efterfrågades i ett slags finmekanikernas motsvarighet till tillsättningar av akademiska tjänster.
Den första är någon gång under åren 1950-1954 (materialet är odaterat). 55 ansökningar kom in. I möjligaste mån har man där samlat uppgifter om de sökandes tidigare arbetsuppgifter, arbetsgivare och utbildningar.
Den andra anställningsprocessen är våren 1964. Här var det 14 sökande.
Listan över de sökandes tidigare arbetsplatser formerar sig till en provkarta över det omgivande teknologiska landskap med vilket Stockholms observatorium interagerade, ett landskap fylld med tekniska artefakter och instrumenteringar som inte direkt är astronomiska utan mer en form av generisk teknik som ligger mellan olika discipliner, mellan olika vetenskaper och olika industriella tillämpningar; det som Joerges och Shinn kallar ”research-technology” och som jag menar är en teknologisk kontext till Stockholms observatoriums verksamhet. Dessa teknologier som är icke-astronomiska men har betydelse för astronomin finns i en mängd olika miljöer. De som söker tjänsten som verkmästare och instrumentmakare har tidigare varit verksamma vid ställen som det vetenskapligt-tekniska företaget LKB-prod. fabr. AB, en del av det nätverk som hade The Svedberg som en viktig nod och som av Sven Widmalm har beskrivits som en plats för samproduktion av vetenskap och industri.
Till detta kommer erfarenheter och tidigare anställningar som exempelvis Philips teleindustri, LM Ericsson, Pharmacia, Svenska institutet för konservergingsforskning, Örlogsvarvet i Stockholm, Telestyrelsens radiobyrå, K. Svea flyflottilj, AB Gasaccumulator, Flygtekniska försökanstalten, SAAB Linköping, Försvarets Forskningsanstalt, Observatoriet i Lund, Observatoriet i Köpenhamn, Observatoriet i Helsingfors, Tillverkare av vetenskapliga instrument vid Karolinska sjukhuset, Marinverkstäderna, Honeywell AB, Kustartilleriet, Kärnkemi vid Uppsala universitet, Finmekaniker vid Försvarets Forskningsanstalt, Carl Zeiss, Stockholms örlogsvarv, Minexperimentsektionen vid Stockholms örlogsvarv, AB Ur-Elektro, Max Sieverts lödlampsfabrik, AB Atomenergi, Hugin kassaregister, Svenska reläfabriken.
Detta omgivande landskap av teknisk kompetens och apparatur som inte var specifikt astronomisk utan i Joerges och Shinns mening ”research-technologies” var av betydelse för att Stockholms observatorium skulle kunna fungera.
Ibland talar man om ”invisible technicians” inom vetenskapshistorisk forskning. De är osynliga om man har perspektivet att vetenskapshistoria skrivs med tryckta vetenskapliga texter som empiriskt material – Roos och Lindgren förekommer inte som författare till några vetenskapliga publikationer (och så är de förstås osynliga för den grupp historiker som valt att helt bortse från praktiker för att istället skriva vetenskapshistorien enbart utifrån teoriernas utveckling). Men när man går till arkiven blir de synliga och det är möjligt att skissera deras betydelse för att hålla igång ett avancerat astronomiskt observatorium med dess heterogena uppsättning av apparater och instrument. Genom att synliggöra denna personalkategori ser man hur den vetenskapliga verksamheten är ett slags kollektiv verksamhet och, som Iwan Rhys Morus uttrycker det: ”putting technicians back into the picture gives us a way of displaying the tacit dimension of science.” Det spelar ingen roll hur pass avancerade instrument man har på Stockholms observatorium eller hur pass grandiosa observationsprojekt Lindblad, Ramberg, Öhman, Elvius och deras kollegor sätter igång med de stora teleskopen – utan Roos och Lindgren och deras kollegor skulle det inte ha blivit några data för det experimentella systemet hade brakat sönder. Och, vill jag mena, utan det omgivande tekniska landskapet hade det också varit svårt att driva observatoriet.
