Steven J. Dick

Tycho Brahe, Petter Persson, Magdalena Brunner, Woody Sullivan

Det var mycket intressant att interagera med Steven Dick och Woody Sullivan, vars texter jag läst länge. Dicks The Biological Universe: The Twentieth-Century Extraterrestrial Life Debate and the Limits of Science, tex, recenserade jag när den kom ut och har återkommit till många gånger alltsedan dess. Men det var även intressant att se hur det kommer till nyare och yngre forskare till fältet vilket konferensen gav väldigt många exempel på; för egen del tänker jag till exempel på presentationerna av vetenskapshistorikern Thomas Brandstetter och religionshistorikern Thore Björnvig.

Dessutom var det befriande och uppfriskande att höra den fantastiska presentationen av Milan M. Ćirković. Jag har en känsla av att astrobiologin, när den alltmer kommit att handla om det som faktiskt går att mäta och väga – inom astronomidelen: exoplaneter, för biologerna: extremofiler -, vunnit i stadga (och därmed levererat fungerande motargument mot kritiker som George G. Simpson och Ernst Mayr) och förlorat lite av den gosh-wow-känsla som fanns på 1970-talet. I varje fall tycker jag det känns så. Men Milan visade att så inte behöver vara fallet. Härligt!

Jacques Arnould, Milan M. Ćirković, Jacob Haqq-Misra

En annan intressant sak, mer forskningspolitiskt, var hur tydligt det är att de kunskaper som historiker och filosofer besitter är efterfrågade i vissa delar av det rymdteknologiska systemet. Vi bidrar med perspektiv som i allra högsta grad tycks vara användbara. På konferensen tydliggjordes detta bland annat av presentationer av Margaret Race (SETI institute) och Jacques Arnould (CNES).

Även på Astrobiologibloggen.

IFRIS Call for Applications for Post Doctoral Grants under its Strategic Research Orientations (SROs) Programme

le 31.05.2011
Deadline : July 15 2011

4 post-doctoral positions are available at the French Institute “Research, Innovation, Society” (Institut Francilien Recherche, Innovation, Société). The post-doc fellows selected will undertake an original research project in one of the IFRIS Strategic Research Orientations (SROs):
- New explorations on innovation processes (”Responsible” innovation, “Social” innovation, Transitions,…)
- Regimes and institutions of knowledge
- Science and governance, Scales of government, Earthly Politics
- Construction of futures.

Projekten kan placeras hos intressanta forskare och institutioner som CERMES (Jean-Paul Gaudillère!) och CAK (Dominique Pestre!!)

Mer information

Sök!

Nielsen skriver om en expedition med ett forskningsfartyg, Galathea, som under ett par års tid i början av 1950-talet undersökte djuphavets biologi. Kontextuellt placeras expeditionen in i flera sammanhang. Danmarks nationella identitet och strävanden mot en vidare och mer ”internationell” inriktning vad gäller landets politik är ett sammanhang, där Nielsen bygger på nationalismforskning i allmänhet (Benedict Anderson) och dansk sådan i synnerhet (Uffe Østergaard). Expeditionen kunde, menar Nielsen, uppfylla utrikespolitiska syften; den visade att det var möjligt för ett litet land att engagera sig i diverse internationella sammanhang där det var viktigt att ”visa flagg” för landets deltagande i en progressiv, internationell rörelse; landet må ha varit insulärt tidigare men kunde nu delta i en framväxande efterkrigstida världsordning, ungefär så tycks Nielsen mena. Efter en period av inåtvänd och tyskorienterad mentalitet ville diverse krafter i landet Danmark rikta sig mot andra delar av världen, och här kunde projektörerna bakom expeditionen finna argument för denna substantiella satsning. Här anknyter Nielsen även till forskare som J.D. Hamblin som har fogat in efterkrigstidens amerikanska oceanografi i utrikespolitiska scenarios.

Ett genomgående tema är att Nielsen diskuterar expeditionen i något slags postkolonialt perspektiv, utan att det kanske tillför så värst mycket till analysen: expeditionens olika sagesmän kommenterade det danska koloniala förflutna i diverse sammanhang.

Andra nationella intressen rörde mer handfasta sådana och i några korta passager, som författaren gärna hade fått utveckla mer, diskuterar han hur det vetenskapliga djuphavsfiske som det här var frågan om, även kunde relateras till kommersiellt fiske i industriell skala. Fartygets fiskeredskap och dess konserveringsanläggningar som tog hand om fångsterna var minsann konstruerade av danska ingenjörer och var desamma som användes i den danska fiskeflottan, noterades det i tidens medierapportering.

Och det är den här medierapporteringen som är det kanske mest intressanta, menar jag, av uppsatsens olika perspektiv. Expeditionen hade en medieavdelning ombord som spred såväl budskapet om forskningsresultat till de danska tidningsläsarna och biografbesökarna som budskapet om det lilla progressiva och internationellt orienterade landet i norr till vem som helst som ville lyssna när skeppet låg för ankar i Accra och andra hamnar runt de sju världshaven. Historiker som James Secord och Jonathan Topham har ju argumenterat för en vetenskapshistoria som syftar till att integrera förståelsen av vetenskaplig praktik med kommunikationsaspekter, och Nielsen har empiriskt material som visar på hur man kan göra detta.

Ett sätt att angripa det här fenometet är genom att syssla med utbyteszoner, organisationer och individer som agerat mäklare och som tagit på sig uppgiften att viga samman akademiska och industriella aktörer, ofta i sektoriellt organiserade logiker; Svenska Institutet för Konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, IVA:s olika grupperingar, Edy Velander: det här är bara början på en lång lista på sådan gränsorganisationer i det svenska 1900-talet. En del är skrivet om dessa, mycket återstår.

Men kanske skulle man helt skippa mäkleribiten och gå hela vägen ut i industrin: hur hade en svensk vetenskapshistoria sett ut som helt och hållet behandlade vetenskapsmän utanför akademin, låt säga under de senaste 80 åren eller något? Hur många skulle man hitta därute? Vad skulle man hitta?

Det är ett klassiskt upplägg i vetenskapshistorien, det här med att identifiera en grupp människor man inte skrivit om tillräckligt. ”Se här, här är en blind fläck, nu sätter jag igång och forskar på deras aktiviteter och utvecklar därmed kunskapsläget för vetenskapshistoria”: obemärkta forskare istället för genier; kvinnor istället för män; forskare i perifera länder istället för Frankrike, England, Tyskland; experimentalister istället för de filosofihistoriskt motiverade teoretikerna; amatörer istället för professionella och så vidare och så vidare. Låt oss kalla det jakten på vetenskapshistoriens mörka materia. Så den tanke jag leker med här är inget radikalt grepp metodologiskt, bara nästa slags mörk materia i vetenskapshistorien.

Steven Shapin har i sin senaste bok intresserat sig för fenomenet med forskare utanför det akademiska systemet, så där finns en del intressant inspiration att hämta.² De akademiker som under de senaste 25 åren eller nåt rör sig bort från det akademiska till det industriella är, i Shapins version, inte några förlorare som är sämre lottade. Här tar han spjärn mot Merton och dennes normer, och pekar istället på att det kanske inte alls var ”sämre” ställt i industrin: massor av materiella resurser, inte en massa undervisning och arbete på att utforma anslagsansökningar; fram träder något slags bild där en möjlig moralisk överlägsenhet hos akademin visavi industrin helt enkelt inte existerar.

Eller som Andrew Pickering formulerar det i sin recension: Shapin ”notes that genuine research can often find support more readily within the belly of the capitalist beast.”³ Fan tro’t.

1. Jag är förstås inte ensam om att ha diskuterat fenomenet; jag har illustra föregångare som Gunnar Eriksson, Sven Widmalm, Thomas Kaiserfeld med flera.
2. The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation Chicago, 2008.
3. Andrew Pickering, ”Ventures with Vultures”, Isis, 2009, 100: 868-871, 870.

Alex Soojung-Kim Pang diskuterade tidigt den här typen av projekt i termer av erfarenheter av vad vi vet om amatörernas roll i vetenskapshistorien och peer production à la Benkler. Jag tror att det kommer skrivas en del intressant om den här typen av samarbetsprojekt inom STS och vetenskapshistoria de kommande åren. Inom deliberativ demokrati-ansatsen inom forskningspolitik har man ju länge studerat medborgarpaneler och annat, men ofta handlar det bara om att hålla medborgarna informerade om vetenskap; här handlar det om att få medborgarna att aktivt delta i kunskapsproduktionen.

Galaxy zoo, som med en räcka papers visat att det går att göra riktig vetenskap med amatörastronomer som bidrar med galaxklassifikationer, går nu vidare med ett nytt projekt: i Solar Stormwatch bearbetar amatörforskare flödet av data från de rymdbaserade solobservatorierna Stereo på jakt efter solstormar och andra rymdväderfenomen.

Rymdväder är ett intressant område i sig, med bland annat en historia som går tillbaka till femtiotalet och det internationella geofysiska året, och samtida akademi-industrirelationer där forskare försöker utveckla metoder för att utveckla och sprida rymdväderprognoser. Solstormar kan störa vitala infrastrukturella system inom kommunikations- och kraftdistributionssektorerna, vilket ger solforskningen och rymdväderverksamheten spännande tillämpningar. Nu har forskningsfältet alltså även fått en citizen science-aspekt. (Det finns även en iPhone-app för de som vill följa solen och rymdvädret med hjälp av data från Stereo.)

Karl Palmås sätter in SAAB-affären i en kontext av säkerhetspolitik och militärindustri.

Michael Scammells biografi över Arthur Koestler har publicerats. Recensioner i Slate och The New Yorker

Jag blev intervjuad i Lundagård.

Tre historiker och en norrskensforskare, Tromsö geofysiska observatorium, november 2009

Sven Widmalm, Tromsö, november 2009

Men det gäller inte bara i förfluten tid; Vidar Enebakk, en av kollegorna i norrskensnätverket, tipsade nyligen om nutida användning av norrskenet:

- Vi må erkjenne at Finland har tatt julenissen fra oss. Den fella skal vi ikke gå i igjen, derfor erklærer vi nå nordlyset som norsk!

Aftenposten rapporterar om planerna att bygga upp turismen i norra Norge med norrskenet som dragplåster.

Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:

the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.³

I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.

Trots det tycker jag det finns något givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats från 2004 inte enbart fokuserar på ”populärvetenskap” utan mer på olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn på ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”⁴

1. Jonathan R. Topham, “Focus: Historicizing ‘Popular Science’. Introduction,” Isis 100, no. 2 (June 1, 2009): 310-318 (pdf).
2. James A Secord, “Knowledge in Transit,” Isis 95 (2004): 654-672.
3. Topham s 311.
4. Secord s 671.

För oss läsare är det ett sätt att blicka över axeln på Agar när han skriver. För Agar – antar jag – är det ett sätt att få lite draghjälp i skrivandet: ”This and the blog posts that follow are the first draft of the survey. Let me know if I miss anything stupid”, som han skriver.

Boken verkar som sagt spännande. Dels för att det jag läst av honom tidigare är bra (Agars bok om Jodrell Bank-observatoriet och hans uppsats om 1960-talet är två läsvärda exempel). Dels för att den här typen av översiktsverk är användbara.

Det finns flera moderna översiktsverk på marknaden – Pickstone Ways of Knowing, Bowler & Morus, Making Modern Science, Patricia Fara, Science: a four thousand year history – men det behövs definitivt fler. Några till av den sorten, och man kunde plocka ihop en riktigt givande läskurs för doktorander på tematiken Big pictures.