Åsa M. Larsson skriver än en gång intressant om vetenskap i medier och forskarbloggarnas betydelse för forskningskommunikation, denna gången baserat på ett seminarium i Göteborg. Se även ett inlägg av Tomas Lindblad från samma seminarium, som andas hälsosam skepsis inför övervikten av informatörer istället för journalister [och bloggande forskare! min anmärkning] i forskningskommunikationen.
Någonstans undrar jag om det finns plats för en Daniel S. Greenberg i svenska forskningskommenterande medier …
För den som är intresserad av de här frågorna kan tipsas om en antologi redigerad av Anders Ekström, Den mediala vetenskapen (Nya Doxa, 2004).
Jag läser några uppsatser om forskningskommunikation som utgör den tematiska delen i näst senaste Isis. (Jag har tidigare bloggat en av uppsatserna.) I introduktionen till avdelningen pläderar Jonathan R. Topham för en syn på vetenskap där vi skall se på kommunikationen som en integrerad praktik i forskarvardagen, inte något som nödvändigtvis sker efter det att mer centrala saker inträffat. Han anknyter till en läsvärd uppsats av James Secord på likartad men lite bredare tematik, där Secord, med utgångspunkt bland annat i bokhistoria, argumenterar för studiet av kommunikation.
Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:
the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.
I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.
Trots det tycker jag det finns något givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats från 2004 inte enbart fokuserar på ”populärvetenskap” utan mer på olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn på ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”
Den nollte uppgiften är allt det där som universitet gör som inte är undervisning, forskning eller den tredje uppgiftens omvärldsinteraktion.
Det är kanske en akademisk fråga (ursäkta…) om vi skall hänföra universitetens reklamverksamhet till den nollte eller till den tredje uppgiften (men jag lutar nog åt att den tillhör den nollte). Likafullt tycker jag akademiskt varumärkesbyggande är en intressant företeelse i universitetsvärlden. (Jag har tangerat frågan tidigare.) Hur gör universitet och högskolor för att bygga varumärken, för att synas?
Karlstad gör reklam för sitt universitet, Lund vårvintern 2009
Universiteten kan förstås göra på många olika sätt, men köpt reklamplats är ett inte helt ovanligt sätt. Frågan är hur effektivt det är. En djupintervju med personen till höger i bilden ovan visar, sammanfattningsvis, att informanten är väldigt positivt inställd till vetenskap, speciellt naturvetenskap, men att denna positiva syn inhämtats via böcker, tidskrifter, tv-serier med David Attenborough och Nigel Marven samt framför allt besök vid ställen som LTH (dit skolklassen inbjudits för en dag av roliga kemiexperiment), Zoologiska museet i Lund (nerläggningshotat!), dito i Köpenhamn, Natural history museum i London och dito i Berlin, snarare än köpt reklam.
Jag åker på British Society for the History of Science årliga konferens i Leicester 2-5 juli (hade lite tur med datumen där, eftersom jag har biljett till Depeche Mode i Köpenhamn 30 juni).
Det har inte kommit något program än, men det kommer säkert bli en intressant konferens. Ser även fram emot att besöka Leicester, har aldrig varit där.
Här är abstract för mitt paper:
The Lund Observatory Milky Way panorama and all-sky images in the history of modern astronomy
All-sky pictures have often entailed manipulated image technologies rather than mechanical objectivity, and have been used both in astronomical science and in popular astronomy. In this paper, several 20th century astronomical practices of representing the whole sky are discussed, particularly the Lund observatory panorama of the Milky Way (1955). Produced by an artist working for two years under the direction of professor Knut Lundmark, it was a mixture of astronomical photography, photometric measurements and artistic creativity; Lundmark simultaneously aimed for scientific correctness and aesthetic value. Produced just at the dawn of the space age with a growing interest in astronomy in publishing and the media, the image became widely used in popular astronomy, academic textbooks, television programmes, museum exhibits &c. Based on archival material at the Lund observatory, it is possible to follow the media history of this picture through several decades and discuss the role of images in post-war astronomical culture.
Vetenskapen ska få hjälp att hantera mediarelationer. Den vetenskapliga världen behöver arbeta på sin mediaprofil. Förutom att vi har, skriver tidskriften Nature (11 april, s 575), en allmänhet som har dålig koll på hur vetenskapen bedrivs, så är många vetenskapsmän dåliga på att kommunicera med media och allmänheten. Därför har den engelska vetenskapsvärlden startat Science media centre, vars syfte är att hjälpa vetenskapen kommunicera med omvärlden. Men vilken bild av vetenskaperna kommer en sådan lobbygrupp att plantera i media?
Frågan är aktuell – all vetenskap är mer eller mindre beroende av goda relationer med allmänheten, industrin och andra grupperingar. Media blir ibland en viktig medaktör i den vetenskapliga processen, som bland andra Thomas Gieryn visat i sin forskning kring receptionen av kall fusion. Därför blir det viktigt vilken bild som reproduceras i media.
Men frågan är alltså vilken bild av vetenskapen som ska presenteras i media. Vi mediakonsumenter och medborgare är väl inte intresserade av en mediabild som enbart är ensidig – man vill knappast läsa en alltför okritisk vetenskapsbevakning. Vetenskap, medicin och teknik är mycket viktiga faktorer i formandet av vår tidsanda, vår ekonomi, vårt samhälle – långt viktigare än poesi och romaner. Ändå är det poesi och romaner som de intellektuella skärskådar på kultursidorna medan naturvetenskap, teknik och medicin oftast får en glättig och oiniterad behandling på vetenskapssidorna. Vetenskapsjournalister borde fördjupa sig i ämnen som vetenskapshistoria, vetenskapssociologi och forskningspolitiska analyser.
