Det perfekta tomrummet

Jag sitter och knåpar på en text om astronomen Mårten Strömer. Han var professor i astronomi vid Uppsala universitet men bedrev även forskning inom artillerirelaterad teknik, ledde ett storskaligt projekt som syftade till att mäta upp Sveriges kuster för att förbättra sjökorten (astronomi var en mycket tillämpad vetenskap fram till åtminstone 1900) och översatte Euklides Elementa därför att han ansåg matematiken vara samhällsnyttig:

En stor del af Krigswetenskapen i wåra tider, Seglations- Bergs- Och Landtmätare wetenskaperne, med flera, grunda sig på Mathematiska principier; och således måste de som med ämbetens bestridande här wid hafwa at beställa, wara uti Mathematiken förfarna, om de skola grundeligen förstå det som til deras giöromål hörer.¹

Strömer skrev om elektricitetsforskning och undersökte dess praktiska användningsområden: han använde sina kunskaper på elektricitetsforskningens område för att försöka utveckla medicinsktekniska innovationer för elektrisk behandling av diverse sjukdomar, ett område som man fäste stora förhoppningar till, ett slags utbyteszon där såväl medicinare som fysiker arbetade, bland annat tog sig medicinaren Nils Rosén an frågan om elektricitetens roll i medicinen. Experiment utfördes på ett antal personer; hämtade ur de lägre skikten i samhället, någon var tiggare, någon torpare, användes de som exempel på hur forskarna och kungligheterna brydde sig om även de svagaste i samhället, som det sjuka gossebarnet Eric Upgrén:

Denne gåssen hade, då han ännu var i sit uslaste tilstånd, den lyckan, at blifva framvist för Deras Kongl. Majesteter, då de under sin Höga närvaro, besågo de Electriska försöken, och fick då ärfara til sin stora fördel och understöd i sit elände, huru ömsint De täckas vårda alla, ända til de uslaste och nedrigaste Undersåtare i sit Rike.²

Strömer hoppas, här vid mitten av 1700-talet, att KVA skall ta en central roll för elektricitetsmedicinen i Sverige. En del av hans experiment slog väl ut, andra icke, men Strömer noterar dock att ingen tycks ha blivit värre än de var tidigare …

Strömer bidrog dessutom till KVA:s arbete med att reformera kalendern i Sverige (och arbetade praktiskt med att räkna ut den svenska almanackan under ett antal år), argumenterade med tidstypisk retorik i ett presidietal i Vetenskapsakademien för vilken ofantlig nytta astronomiämnet hade för ”styrmanskonsten” samt utförde tekniskt konsultarbete åt KVA, en organisation som vid den här tiden, med Sven Widmalms formulering, ”fungerade som statligt remissorgan i tekniska frågor, närmast som patentbyrå.”³ Strömer analyserade en ”väderväxlingsmaskin”, en uppfinning avsedd att lösa en av tidens svåra arbetsmiljöproblem inom sjöfarten, nämligen att få till stånd en ventilation i det inre av skepp.

Till yttermera visso lämnade han professuren i Uppsala för att under ett antal år undervisa vid kadettskolan i Karlskrona. Han var alltså en nyttig person i statens tjänst, väl inpassad i tidens utilistiska vetenskap.

Nordenmark skriver att ”Strömers vetenskapliga produktion är ringa”, vilket väl i en snäv bemärkelse är en korrekt observation – han är inte förknippad med några större upptäckter eller arbeten, som Wargentin eller Klingenstierna – och hans värdering av Strömers insatser som observerande astronom ”betydelselösa”⁴.

Något ligger det väl i detta. Men vetenskapens betydelse för en tids vetenskap ligger inte enbart i upptäckter utan även i annat. Strömer tycks ha varit en uppskattad lärare och han utarbetade läromedel i ett centralt ämne som matematik som användes under lång tid. Och med ett mer forskningspolitiskt färgade par glasögon på näsan än vad Nordenmark hade när han skrev om Strömer, ser jag, snarare än en misslyckad astronom, en Strömer som i allra högsta grad passade in i och bidrog till att utveckla svensk naturvetenskaps kontakter med andra delar av samhället. Den retorik och stundtals praktik som vetenskapen handlade om vid mitten av 1700-talet lade ju stor vikt vid de praktiska sidorna av vetenskapen, något som i allra högsta grad Strömer bidrog till.

”Rön” – idag kallar vi det innovationer – skulle vetenskapen bidra med till samhället och en så pass central organisation som KVA var inte bara en organisation som skapade förutsättningar för vetenskapliga mätningar utan agerade även som ett slags amalgam av Vetenskapsrådet och Vinnova; den var både en forskningsutförande, forskningspolitisk och industripolitisk aktör. I dessa sammanhang passade Strömer väl in.

Någonting säger mig att den svenska vetenskapens historia under 1700-talet borde attrahera fler utövare. Visst, mycket är redan skrivet – av Lindroth, förstås, men även av hans elever som Svante Lindqvist, Karin Johannisson, Gunnar Broberg och så vidare – men jag tror att man bör kunna utvinna mycket intressant även fortsättningsvis. Kanske är nyttoidealet kring i 1700-talets vetenskap än viktigare att utforska i dessa Vinnovatider, än när Lindroth höll på? Och tecken finns förstås på ny intressant forskning på området. Högt på min att läsa-lista står nu Thomas Kaiserfeld, Krigets salt: salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid.

1. Euklides, De sex första jämte ellofte och tolfte böckerna af Euclidis Elementa eller grundeliga inledning til geometrien till riksens ungdoms tienst på swenska språket utgifne af Mårten Strömer (Uppsala, 1760), förordet. [↩]
2. Mårten Strömer, “Rön om Elektricitetens nytta i Medicine,” KVA Handlingar 13 (1752): 193-203, 201. [↩]
3. Sven Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning, 1695-1860, (Uppsala, 1990), 57. [↩]
4. Nils V. E. Nordenmark, Mårten Strömer : Minnesteckning, Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 0347-9021 ; 122 (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1944), 56, 63. [↩]

Jag läste Simon Schaffer, ”Keeping the Books at Paramatta Observatory” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Astronomers informationshantering intresserar mig. Astronomi är en datadriven vetenskap där stora datamängder färdas i världsomspännande nätverk, ansamlas och analyseras i noder i dessa nätverk. Det här är en praktik som länge varit fullkomligt central för denna vetenskap. Men astronomernas skicklighet i informationsteknikerna har även spelat roll för andra än astronomerna själva; för moderna stater och byråkratier centrala statistiska metoder har i viss utsträckning utvecklats av astronomer.

En tydlig exponent för det här är lundaprofessorn C.V.L. Charlier, vars verksamhet mycket handlade om att skapa metoder för att hantera stora mängder data för att ur dem utvinna ny kunskap om stjärnvärlden. Hans stellarstatistik medförde utvecklingen av statistiska metoder och beräkningsteknologier som ömsom hängde samman med byråkratins arbetsmarknad och teknikutveckling, ömsom påverkade sådana delar av samhället utanför astronomin. Flera av Charliers lärjungar blev statistiker, de arbetade med att kartlägga land och folk, de såg till så att pensionssystem och prissättningen på tågbiljetter var rationellt uppbyggda, de arbetade åt allt från skånska sockerbruk till Rasbiologiska institutet.

När Charlier, besjälad av rationalism i sin samhällssyn, monterade upp ett offentligt ur vid ingången till Lunds observatorium – kopplat till observatoriets mycket precisa astronomiska urverk men här riktat utåt, mot lundensarna som promenerade förbi hörnet vid Gyllenkroks allé-Grönegatan – vinnlade han sig om att urtavlan skulle designas på sådant sätt att den verkligen utstrålade precision och visade att astronomins högborg var en källa till ett rationellt styrt samhälles högt drivna krav på noggrannhet och precision. Han lyckades: i folkmun kallades den under lång tid ”rättaste klockan i Lund”. Det fanns alltså även en symbolisk, medialiserad, aspekt av dessa astronomers projekt: att sprida precision från observatorierna.

Ett liknande projekt fanns bakom observatoriet i Paramatta, ämnet för Simon Schaffers uppsats i en nyutkommen bok om observatorievetenskaper under 1800-talet. Schaffer hävdar, i polemik mot historiker som Paolo Palladino, att astronomi och fysik varit verktyg i det imperialistiska projektets maktutövning på global skala. I Paramatta, beläget i närheten av Sydney, inrättades ett astronomiskt observatorium 1822. Sir Thomas Brisbane, guvernör över New South Wales, var, som Schaffer skriver, likt så många av sina kollegor i kolonierna, en produkt av skotsk upplysning, en legering av ”exact science, economic reform, and evangelical piety [... vars samhällsnytta tycktes obestridlig:] Enlightened sciences could help global government” (s 124) som han hade plockat upp under sina studier vid universitetet i Edinburgh. Väl på plats i New South Wales skapade han snart administrativa rutiner som syftade till att samhället skulle börja styras mer och mer rationellt. Det var i allra högsta grad, menar Schaffer, en anledning till att Brisbane även såg till att anlägga ett astronomiskt observatorium.

I uppsatsen finns en mindre korrekturmiss – den londonbaserade amatörastronomen Groombridges katalogiseringsarbete av cirkumpolära stjärnor var förvisso ett storskaligt projekt men han använde verkligen inte sitt observatoriums instrument ”to survey fifty thousand circumpolar stars” (s 131)¹ – men överlag är det här en väl underbyggd uppsats. Framför allt är det en intressant tolkning av vilka roller som astronomin spelade i de tidiga faserna av det brittiska imperiet som pekar ut framtida forskningsområden. Det fanns mängder med astronomer och geodeter utspridda över imperiet och någonting tycks de ju ha betytt.

För svenskt vidkommande finns det flera beröringspunkter med delar av det Schaffer skriver om: den redan nännde Charlier och även Wargentin och kretsarna kring honom i KVA tänker jag förstås på, men även svenska gradmätningsexpeditioner, som Sven Widmalm skrivit om, under 1700- och 1800-talen ingick i nationella och internationella nätverk där ett slags kolonial kontroll över territorier ramade in de precisionsinriktade astronomiska mätningarna.

1. Groombridges katalog innehåller data för 4243 stjärnor; Schaffer måste mena att Groombridge gjorde tiotusentals observationer, varje stjärna observerades ett antal gånger. [↩]

Jag deltar i ett nordiskt forskarnätverk kring norrskensforskningens vetenskapshistoria. Syftet är att samla de (få) historiker som intresserar sig för ämnet så att de kan bygga upp och vidareutveckla samarbetet. Det är träget arbete av en energisk organisationskommitté som ligger bakom, samt såddfinansiering från Nordforsk; detta nätverksanslag ser ut att vara mycket väl använda pengar: det sitter, i de nordiska länderna, någon enstaka forskare här och var som arbetar med denna lilla del av vetenskapshistorien – någonstans i gränstrakterna mellan astronomins och geovetenskapernas historia – och det här nätverket gör att vi kan vidareutveckla samarbetet, arrangera workshops och så vidare.

Häromveckan var vi på en workshop i Tromsö; första gången för mig norr om polcirkeln. Flera av de norska kollegorna relaterade norrskenet till nationella kulturer. Bland annat gav Robert Marc Friedman ett paper där han diskuterade hur man i flera skeden av Norges historia sett på norrskenet som ett i sanning norskt fenomen, med kopplingar till nationalistisk diskurs kring polarforskningshjältar som Nansen.

Men det gäller inte bara i förfluten tid; Vidar Enebakk, en av kollegorna i norrskensnätverket, tipsade nyligen om nutida användning av norrskenet:

- Vi må erkjenne at Finland har tatt julenissen fra oss. Den fella skal vi ikke gå i igjen, derfor erklærer vi nå nordlyset som norsk!

Aftenposten rapporterar om planerna att bygga upp turismen i norra Norge med norrskenet som dragplåster.