Jag läste en recension av Lawrence Rothfield, The rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum, där recensenten, Paul Zimansky, gör kopplingen mellan förstörelsen av de irakiska arkeologiska skatterna i samband med kriget 2003 och hur okända de är. Den arkeologiska utforskningen av Mesopotamien är en relativt intern angelägenhet; lämningarna attraherar få turister och är inte i närheten av Egyptens, Greklands eller Italiens arkeologiska ikoner vad gäller kulturell synlighet. Knåpandet med tusentals kilskriftsinskriptioner är liksom inte the stuff that Indiana Jones-filmer is made off. Tvåflodslandets arkeologi är, som Zimansky skriver, ”an exercise of the mind rather than a visual feast”.
Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.
Fan tro’t.
(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)
Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge. Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.
Vetenskapen ska få hjälp att hantera mediarelationer. Den vetenskapliga världen behöver arbeta på sin mediaprofil. Förutom att vi har, skriver tidskriften Nature (11 april, s 575), en allmänhet som har dålig koll på hur vetenskapen bedrivs, så är många vetenskapsmän dåliga på att kommunicera med media och allmänheten. Därför har den engelska vetenskapsvärlden startat Science media centre, vars syfte är att hjälpa vetenskapen kommunicera med omvärlden. Men vilken bild av vetenskaperna kommer en sådan lobbygrupp att plantera i media?
Frågan är aktuell – all vetenskap är mer eller mindre beroende av goda relationer med allmänheten, industrin och andra grupperingar. Media blir ibland en viktig medaktör i den vetenskapliga processen, som bland andra Thomas Gieryn visat i sin forskning kring receptionen av kall fusion. Därför blir det viktigt vilken bild som reproduceras i media.
Men frågan är alltså vilken bild av vetenskapen som ska presenteras i media. Vi mediakonsumenter och medborgare är väl inte intresserade av en mediabild som enbart är ensidig – man vill knappast läsa en alltför okritisk vetenskapsbevakning. Vetenskap, medicin och teknik är mycket viktiga faktorer i formandet av vår tidsanda, vår ekonomi, vårt samhälle – långt viktigare än poesi och romaner. Ändå är det poesi och romaner som de intellektuella skärskådar på kultursidorna medan naturvetenskap, teknik och medicin oftast får en glättig och oiniterad behandling på vetenskapssidorna. Vetenskapsjournalister borde fördjupa sig i ämnen som vetenskapshistoria, vetenskapssociologi och forskningspolitiska analyser.
2007 kommer weblogs att ha blivit viktigare än New York Times. Det hävdar bloggpersonligheten Dave Winer – som är beredd att satsa pengar på sin förutsägelse.
Det kommer inte alls att inträffa – hävdar Martin Nisenholtz på New York Times. Läs mer på vadslagningssidan Long Bets..
Vem vet? Ett tidens tecken är ett utbrett journalistförakt – efter att befolkningen tycks ha tröttnat på politikerna börjar de tröttna på journalister. Kanske kommer folk hellre lyssna på bloggande skribenter än på några få mediekonglomerats röster?
Hur relaterar weblogs till journalistiken? Hur kommer journalistiken att förändas av ett allt mer utbrett webloggande? Är dom till framför allt för skribenterna, eller kommer folk verkligen läsa weblogs? Vilken roll spelar weblogs om fem år? kan de ha någon som helst betydelse för framväxten av nya skribenter med nya idéer? En möjlighet är att hela medialandskapet sakta men säkert håller på att förändras.
En sak är i varje fall säkert, tusentals webloggare ser saker som några få journalister inte ser. Alldeles i början av ett memes existens kan kanske weblogs spela en roll, som skapare och spridare.
Den enda anledningen de senaste åren till varför man ska ha en dagstidning har ju varit kultursidorna; nyheter får man överallt, vår värld är bemängd med newssmog, överallt når oss nyhetsbitar. Men verktygen för den egna lilla omvärldsbevakningen hämtades via kultursidorna – här fanns analysen, här fanns bokrecensionerna, här fanns tankarna. Mängden facklitteratur som recenserades tycktes dock minska allt mer. Estetiken regerade sedan länge på kultursidorna, minsta diktdebut skulle pliktskyldigast diskuteras samtidigt som relevant ny facklitteratur inom historia, sociologi, teknikhistoria, forskningspolitik och science studies knappast syntes till – de svenska kultursidorna var mer Dan Andersson än Marc Andreessen, mer Jan Guillou än Peter Galison. När sedan nöjesvågen svepte in på kultursidorna blev de än mindre användbara för att förstå samhällets förändringar. Man kallade dem kultursidor men begreppet ”kultur” var väldigt snävt definierat.
Så trädde då äntligen de nya aktörerna in på arenan. Dagens forskning och Axess heter de. Massor av bokrecensioner av intressant facklitteratur i bägge fallen. Lite längre texter i övrigt i Axess, lite kortare och mer nyhetsbetonade i Dagens forskning.
Prenumerera!
Länkar:
Dagens forskning
Axess
