Jag läste om naturalhistoria över julen – mellan varven av vinterkräksjuka, influensa, infektioner och annat som gjorde julen 2008 så speciell – i form av Richard Fortey, Dry store room no. 1: the secret life of the Natural History Museum (London: Harper Press, 2008). Fortey är nyligen pensionerad från Natural history museum i London, där han anställdes som ”trilobite man” 1970. Boken handlar om de naturalhistoriska vetenskaperna så som de praktiseras idag och som de praktiserats de senaste århundradena, men innehåller tillräckligt mycket av Forteys observationer av kollegornas egenheter för att göra det till en lättsmält insiderblick i denna märkliga kultur av samlande, ordnande och klassificerande.
Det är en spretig bok som saknar den professionelle historikerns problematiserande aspekter. Jim Endersby recenserade flera böcker om naturalhistoriens vetenskapshistoria, ”In the bag”, TLS 13 juni 2008, 11f., och fokuserade då bland annat på de materiella flöden och sociala nätverk som knyter samman naturalhistoria:
Natural history has become an increasingly rich topic for historians in recent years, who have studied an ever greater variety of its institutions, disciplines and practictioners across many countries and periods. As the study has grown, it has become increasingly clear that biographies of individuals are rarely the most successful way to eplore the diverse cultures of natural history. Natural history has always been a sociable business: when joint field trips and herbarium sessions were impossible, letters and exchanges of specimens provided the vital links. Books dealing with individual naturalists rarely give a sense of these entangled webs, the contacts that have always made the world of natural history work.
Det här är knappast den typ av perspektiv Fortey anlägger (även om han skriver en del om kopplingarna till det brittiska imperiet och här finns någon enstaka referens till den vetenskapshistoriska forskningen (Martin Rudwick, till exempel)); boken är en stundtals underhållande anekdotisk vetenskapshistoria. Fortey har tillräckligt mycket av en etnologisk blick på den egna vardagen för att, under åren, lägga märke till diverse egenartade praktiker och personligheter i den vindlande byggnad som är Natural history museum. Här finns de närmast ömsinta skildringarna av forskarkufarna som kan allt om någon nisch av biologin; de har all tid i världen på sig att samla, beskriva, skriva om någon liten del av skapelsen.
Det är en förlorad värld som beskrivs, en värld som skakas och hotas av den thatcheristiska erans omdaning av den offentliga förvaltningen – ut med forskarenväldet i styrelsen för museet, in med professionella managers och affärsmän (s 123). (Nu ska all denna skuld nog inte enbart läggas på Margaret Thatcher: även i andra länder fick man ju se icke-akademiker göra sitt inträde i forskningsinstitutioners och lärosätens styrelser.) Helt plötsligt fick man finna sig i att förklara för andra än de redan invigda varför man skulle hålla på med det man höll på med.
Det är ett förklarande som även Fortey ägnar sig åt med jämna mellanrum; boken formar sig till ett försvarstal för klassisk naturalhistoria. Mellan raderna märker man ett underdogperspektiv; naturalhistoria ska tåla jämförelsen med den vita biologin, ständigt och jämt återkommer Fortey till hur viktigt insamlandet och namngivandet är ur ett perspektiv av biologisk mångfald. Den biologiska mångfalden och miljöhotet blir den retoriska figur man hänger upp sin verksamhet på.
Underdogperspektivet till trots har det här varit en ganska framgångsrik retorik, inte minst i Sverige. Och det är inte bara miljöargumentet som naturalhistorikerna kan använda när de vill kontrastera sig gentemot den nyare biologin: folk tycker nog helt enkelt det är roligt att titta på dinosaurieskelett. Där håller jag med Virginia Smith i hennes recension av Dry store room no. 1 (TLS 18 april 2008). Däremot är jag inte med på Smiths skepsis gentemot Forteys idé om återkomsten för amatörforskaren (s 314f). Herbaria@home är knappast det enda exemplet.
