Det perfekta tomrummet » kalla kriget

Konferens om kalla kriget, politiken och vetenskapen

Gustav — Tue, 23 Aug 2011 08:40:26 +0000

Intressant konferens i Århus i december:

The Danish National Committee for the
History and Philosophy of Science

Call for Papers for the Annual Conference 2011
Center of Science Studies,
Aarhus University, 13-14 December 2011

This year’s annual conference will consist of a thematic part and an open part for papers on all topics in the history and philosophy of science. Abstracts are welcome for both parts. The thematic part is open to all, whilst the open part is dedicated to the presentation and discussion of current PhD projects.

Thematic part:
Science and Politics at War: New Relations in the Post War Era

Scientists have contributed to both political power and warfare—and, in turn, have profited from them. The relationship between science and politics intensified considerably in the Cold War era. As the superpowers turned to science as a vehicle for increasing power and control in the global arena, scientists took on new roles as policy-makers and international relations experts in national administrations.

The relationship between science and politics was nurtured by the Cold War— and at the same time shaped the Cold War itself. Scientific fields profited from increased funding, but state science policies—and scientific internationalism— were also significantly affected. These changes raised new and controversial questions: To what extent should political institutions empower scientists and mandate decision-making? And to what extent should scientists give up standards of autonomous science and ambitions of a peaceful endeavour in favour of political power games? Even as the superpowers aggressively pursued closer interaction between science and politics, they put pressure on the allied states to adjust to the new demands of the Cold War science-politics-military nexus.

This conference will be dedicated to exploring aspects and examples of the science-politics relationship and investigating the role of science in national politics and international relations in the Cold War era. Invited speakers include Ronald E. Doel and Kristine C. Harper, Florida State University, Zuoyue Wang, California State Polytechnic University, and Nikolaj Petersen, Aarhus University.

The conference will be in English. Abstracts for conference contributions should be sent to Dr. Janet Martin-Nielsen (janet@ivs.au.dk) by 7 October 2011.

[via Hugin og Munin]

Planetära kriser

Gustav — Wed, 30 Jun 2010 07:07:52 +0000

Jag läste Joseph Masco, ”Bad Weather: On Planetary Crisis”, Social Studies of Science 40 (2010), 7-40.

Hur går det till när ett krismedvetande som innefattar hela vår planet uppstår? Det är frågeställningen för Joseph Masco i den här vittomfattande uppsaten.

Masco försöker öka förståelsen för vår tids stora klimatproblem genom att jämföra det med ett annat hot som verkade på planetär skala, kärnvapenhotet. Uppsatsen bygger till stor del på annan forskning och är ett exempel på att det börjar komma så mycket forskning nu om efterkrigstidens vetenskapshistoria att man kan bygga synteser på mesoskala som är väl grundade i modern vetenskapshistorisk forskning. (En kommande bok av Jon Agar är ett ytterligare tecken på detta.)

Texten greppar ett halvt sekel genom tre nedslag: 1953 (egentligen: större delen av 1950-talet), 1983, 2003. Inledningsvis handlar det om utvecklingen av kärnvapen och kunskap förknippad med dem. De 215 kärnvapenprovsprängningar som USA genomförde ovan mark eller i haven mellan 1945 och 1962 ”produced a vast range of environmental effects that transformed both the globe and the earth sciences”, skriver Masco (12). Provsprängningarna visade sig ha ett Janusansikte: de var ekologiska problem men sådde även frön för ett kommande miljökrismedvetande vars fundament är en geovetenskap som omdanades till följd av det kalla kriget. Kunskaper om vår planet sedd som system är i viss utsträckning en skapelse av det kalla krigets militära logik. Bland annat förändrades geovetenskaperna tack vare rejält tilltagna penningströmmar (vilket ju inte är något nytt resultat utan snarare ett slags konsensus bland de forskare som studerar geovetenskaperna under efterkrigstiden). Masco ger ett antal exempel på detta, några rör meteorologi och klimatologi, biologiska och medicinska effekter av strålning, oceanografi. Vad som intresserar mig, eftersom jag av och till håller på en del med det kalla krigets solär-terrestra fysik och norrskensforskning, är bland annat det han skriver om provsprängningarna i serien Hardtack, där USA detonerade kärnvapen högt upp i atmosfären och därmed skapade ett artificiellt norrsken. Provsprängningarna på höga höjder störde ut radiokommunikation och fenomenet med EMP, en elektromagnetisk puls, i samband med kärnvapen kunde studeras. (Efter Hardtack fortsatte sedan höghöjdstesterna med den hemliga serien Argus.)

Uppsatsens mittenparti behandlar nuclear winter i termer av en ”pacifistisk” teori, mobiliserad för att reducera kärnvapenarsenaler och på ett grundläggande vis förändra tankarna på att ett kärnvapenkrig var möjligt att vinna; klimatförändringar som argument för kärnvapennedrustning (19). Förespråkarna för nuclear winter publicerade sig inte bara i Science utan även i massmedier med Carl Sagan som huvudsaklig talesman, och man undrar lite över hur framgångsrik man var när det gällde att förändra det kalla krigets säkerhetstänkande från ett fokus på nationalstaten till planeten. Att nuclear winter var en idé som färdades långt är emellertid tydligt; jag har varit inne på frågan tidigare.¹

Avslutningsvis diskuteras global uppvärmning, framför allt hur denna framställts på film men även hur Pentagon hanterat frågan. Det amerikanska försvarsdepartementet lät två framtidsforskare skriva en rapport om hur nationens säkerhetspolitik påverkades av klimatförändringarna; Peter Schwartz och Doug Randall publicerade denna 2003 och pekade där ut bland annat klimatdrivna konflikter i takt med att energi, mat och råvaror blir mer eftertraktade. Världen år 2020 är en mer osäker värld.

Sammanfattningsvis är artikeln lite väl spretig – jag har långt ifrån diskuterat allt vad den innehåller – men den kanske ändå har ett slags poäng när den försöker mejsla fram

two different concepts of planetary threat, one focused increasingly on issues of global environment and the cumulative effects of industrial civilization, while the other continued to focus on how nature could be militarized for the benefit of the US national security state. (17)

Det gör den emellertid på ett lite väl vindlande vis.

”’Människoartens utplåning kan inte uteslutas’: om en hotad planet” i Gunnar Broberg, Jonas Hansson, Elisabeth Mansén eds., Filosofiska citat: Festskrift till Svante Nordin (Stockholm: Atlantis, 2006). Här finns en manusversion (pdf)

Modeller av samhället

Gustav — Thu, 24 Jun 2010 07:01:24 +0000

Jag läste Paul Erickson, ”Mathematical Models, Rational Choice, and the Search for Cold War Culture”, Isis, 2010, 101: 386–392.

Paul Erickson vill förstå framgångarna för ”rational choice”-modeller i mycken samhällsvetenskap de senaste årtiondena; spelteori och liknande har spelat stor roll och därmed slagit ut andra perspektiv: ”Mathematical formalisms have displaced knowledge that is historical and contingent; and concepts of ethics, fairness, justice, and tradition have been reinterpreted in terms of a thin vision of rationality encapsulated in axioms of preference ordering or utility maximization.” (386f)

Uppsatsen tar sin utgångspunkt i observationen att de matematiska tekniker som, hämtade från cybernetik och liknande, implementerades i olika samhällsvetenskaper under det kalla kriget, är en historisk process som av vetenskapshistoriker tolkats ”either by reference to military patronage, or to a characteristic Cold War culture or discursive framework strongly shaped by the concerns of national security.” (386) Statistisk beslutsteori och operationsanalys utvecklades under det andra världskriget, och spelteori lyftes fram efter kriget av försvarsrelaterade forskningsfinansiärer. Här anknyter Erickson till forskare som Martin Collins och Philip Mirowski.

Systemanalys, operationsanalys och liknande spreds sedan till annan verksamhet än den rent militära: teknikerna började användas av RAND Corporation och andra under 1960-talet till att hantera planering av sjukvård, utbildning, stadsplanering och annat. Erickson pekar på hur man upplevde problemen som den offentliga sektorn ställdes inför som allt mer komplexa; en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen som gjorde att man sökte sig till nya matematiska verktyg för att analysera och optimera olika sociala och politiska program. Detta är en del av Ericksons uppsats som är högst intressant för mitt projekt om framtidsforskningens vetenskapshistoria; framtidsforskningens framväxt under 1960-talet kan, menar jag, beskrivas som ett svar på en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen. Erickson refererar här till Susan Light och David Jardini. Tyvärr är det en alldeles för kort del av denna uppsats, och Erickson går istället över till sitt huvudsakliga ämne för uppsatsen: att komplicera kalla krigshistoriografin.

Det finns ”lumpers” och ”splitters” inom historievetenskaperna. Den här korta uppsatsen har en ”splitter”-argumentation: vi bör se komplexiteten och diversiteten i en epok som det kalla kriget. Författaren vill komplicera bilden, och menar att det inte är så fruktbart att reducera processen till frågor om nationell säkerhet. Han följer användningen av en del av rational choice – spelteori – och visar hur den kom till användning inom bland annat freds- och konfliktforskning. (Att en av de fredsforskare Erickson diskuterar, Anatol Rapoport, en pacifist med socialistiska kopplingar, fick ett stort forskningsanslag från U.S. Air Force 1956 är förresten ännu ett exempel på de märkliga allianser och kopplingar som den här tiden kunde visa upp.)

Splitters-argumentationen i uppsatsen är helt enkelt att vi måste akta oss för att förenkla bilden av 1950- och 1960-talens forskningsfinansiering i USA. Visst, militären och den nationella säkerhetspolitiken fanns där som en viktig källa till finansiering och samhällelig status för forskning men determinerade inte användningsområdena för spelteorin. Det behövde inte finnas något enhetligt epistemiskt och diskursivt ramverk, skriver Erickson, impregnerat av nationell säkerhetspolitik, bakom flödet av vetenskapliga teorier och tekniker. Det fanns kopplingar mellan olika grupper, men de kanske inte hade så mycket gemensamt. Erickson prövar metaforiken om matematiskt samhällsmodellerande som ett slags ”valuta” som flödar mellan olika aktörer och kunde bidra till att skapa förståelse här och där, trots att dessa aktörer inte hade alls mycket intellektuellt gemensamt med varandra; metaforen är inspirerad av forskare som diskuterat liknande fenomen i termer av ”boundary objects” och ”trading zones”.

Det finns, menar Erickson, något intuitivt lockande i bilden av en enhetlig kalla krigs-kultur, men om vi tar empirin på allvar bör vi även komplicera tolkningen och söka efter den här epokens diversitet och inte bara dess enhet.

Teknik och spionage

Gustav — Wed, 23 Jun 2010 06:50:48 +0000

Jag läste Kristie Macrakis, ”Technophilic Hubris and Espionage Styles during the Cold War.” Isis 101, no. 2 (June 1, 2010): 378-385.

Macrakis essä målar upp tvenne skilda stilar för underrättelseanalys under det kalla kriget. Medan östblockets underrättelseverksamheter (och även brittiska dito) förlitade sig på humint – människor på marken, spioner, angivare, rekrytering av dubbelspioner, förrädare, mullvadar – var USA:s dito helt teknologiskt inriktad. Det medförde en snabb utveckling av tekniker för spionsatelliter, flygplan på hög höjd i atmosfären, ubåtar, signalspaning.

Det här har, menar Macrakis, djupa historiska rötter. I Sovjet fanns en lång tradition av spionage som sträckte sig tillbaka till tsartiden; i det amerikanska samhället fanns en långtgående ”teknologientusiasm”, för att låna ett begrepp från Thomas P. Hughes (Macrakis föredrar ”teknofili” för samma sak): ett problem som dyker upp löses helst genom att kasta en massa teknik på det. Denna förkärlek för ”the technological fix” fortlever än idag i USA och sträcker sig förstås långt bortom underrättelseverksamhetens områden. (Samtidigt som det är en talande bild kan man förstås fundera över hur pass väl bestämd den är av källmaterialet. Vet vi verkligen så mycket om östblockets användning av teknik för övervakning så att man kan säga så pass kategoriskt som Macrakis ändå gör att de satsade mest på humint?)

Det framväxande militärindustriella komplexet under 1950-talet var den organisatoriska manifestationen under det tidiga kalla kriget av denna teknofiliska tradition. Konkret pekar Macrakis på Eisenhowers starka tilltro till teknik och hur hans vetenskaplige rådgivare James Killian, rektor för MIT, och Polaroids Edwin Land bidrog till att skapa det militärindustriella komplex (som Eisenhower själv i ett berömt tal varnade för). Macrakis talar, för övrig, som många andra om ”the military-industrial-academic complex”: universiteten drogs förstås in i det här.

Även om det finns undantag har mycket av det som finns publicerat om kalla krigets spioneri skrivits av journalister och pensionerad underrättelsepersonal, och Macrakis ser flera relevanta forskningsområden, inte minst för teknik- och vetenskapshistoriker. Och det här är en typ av historisk forskning som kan bli användbar för oss idag. Det finns något samtidsrelevant över Macrakis uppsats, en vilja att låta modern historisk forskning bli användbar i diskussioner om hur vi inrättar våra samhällen idag, ett slags policyrelevant historieforskning som jag gärna hade sett att fler historiker tog på större allvar. Ett annat och mer långtgående projekt i den riktningen är History and Policy i Storbritannien. Hur pass kostnadseffektiva var den teknofila underrättelsetjänsten egentligen? I vilken utsträckning stimulerade underrättelseteknologierna utvecklingen i andra, civila, tekniksektorer? (Hade vi annars haft Google, Apple, Microsoft, Intel och en massa andra innovationsdrivna företag?) Vilka roller har dessa teknologiska system och den teknologiska hybris som är en väsentlig del av amerikansk mentalitet haft för framväxten av det världsomspännande ”empire of surveillance” som växt fram och som vi lever med idag?

Det är några av de spännande frågor som Macrakis avslutar sin essä med och som pekar framåt mot relevanta forskningsområden. Kanske även för svenska teknik- och vetenskapshistoriker.

Att modifiera vädret

Gustav — Mon, 02 Nov 2009 19:27:32 +0000

Intressant seminarium i Köpenhamn om en vecka:

Niels Bohr Archive
History of Science Seminar Monday 9 November 2009, 14.15
Aud. A, Niels Bohr Institute
Blegdamsvej 17, Copenhagen
Kristine C. Harper
Department of History, Florida State University

Weather by Design:
State Control of the Atmosphere in 20th Century America

In the science-and-technology-can-fix-anything euphoria of the immediate post-World War II era, politicians and not a few scientists became convinced that the time to control nature was at hand. Most of these projects – even the massive irrigation projects in the semi-arid American West – were local. However, because the atmosphere knows no boundaries, one of these nature control projects was very international and carried serious political, military, diplomatic, legal, ethical, and societal implications: weather modification.

Following the first successful modern-day experiments to trigger precipitation in 1946, and despite inconclusive results from a variety of weather control projects, a number of constituencies (with their unique weather needs) encouraged the race toward weather control: the military (non-polluting weapon), the U.S. Bureau of Reclamation (water on demand), the U.S. Forest Service (lightning control and natural fire suppression), the State Department (means to curry favor with particular nations), and members of Congress (to bring home the water–or whatever weather their districts needed). Tens of millions of dollars poured into research and development for weather control techniques to disperse fog, mitigate hail, suppress hurricanes, and make rain. By the 1960s, weather modification was being used as a secret weapon in Vietnam and Laos, and an equally secret U.S.-led diplomatic tool in drought-ridden India and Pakistan, while farmers in the West spent millions of dollars for cloud seeding efforts intended to make the desert bloom and augment snow packs to guarantee cheap hydroelectric power. As the climate changes, the global population increases, and the availability of sufficient quantities of freshwater wanes, it is important to understand how state use of weather control influenced its use in the past and may come to influence its use in the future.

Det här som låter så intressant, och så har jag en sedan länge schemalagd föreläsning den eftermiddagen, skit också.

Nina bloggade Harpers seminarium på KTH nyligen.

Sonnet: to science

Gustav — Tue, 18 Aug 2009 12:45:26 +0000

För att fortsätta på tematiken där bilder från 1950-talet används för att illustrera 1800-talstext:

Foton i vetenskapliga böcker

Gustav — Mon, 17 Aug 2009 12:12:57 +0000

Jag läser ett paper av Jamie Cohen-Cole om tankar om kreativitet och rädslan för konformitet i amerikansk samhällsvetenskap under det kalla kriget.¹ Det handlar om hur en grupp ledande forskare såg sig själva, sin egen akademiska gemenskap och de värderingar som rådde där som ett mikrokosmos och en idealtyp, ett slags förebild, för det amerikanska samhällets utveckling.

En sak som känns lite intressant, nästan gulligt, är hur de använde sig själva på bild som forskningsobjekt. När Charles Darwins The Expression of the Emotions in Man and Animals kom ut i en ny upplaga 1955 innehöll boken bilder från tvärvetenskapliga konferenser: mimiken hos Marshall McLuhan, Margaret Mead och andra toppforskare får där representera människan.

Människan, förkroppsligad av Forskaren: en berättelse inte helt främmande för 1950-talet.

Jamie Cohen-Cole, ”The Creative American: Cold War Salons, Social Science, and the Cure for Modern Society, Isis vol 100 (2009), 219-262.

Vetenskapshistorisk konferens

Gustav — Thu, 04 Jun 2009 07:44:53 +0000

Programmet inför den brittiska vetenskapshistoriska konferensen i Leicester har publicerats. Där finns bland annat en session om ”What comparative history can offer to the history of science” med bidrag som Hermione Gifford, ”Who can build us a jet? A comparison of scientific and industrial collaboration in jet engine development in Britain and Nazi Germany” och David Munns, ”‘A phytotron … we already have a cyclotron, why all this duplication?’: Towards a comparative history of Cold War science”; Karin Tybjerg om ”The Astronomical and Mechanical Self-fashioning of Ole Rømer”; en session om industriforskning som kanske kan erbjuda användbara internationella jämförelser för mitt intresse för svenska industriforskningsinstitut; museologi; Nicolas Rasmussen om ”Maurice Seevers and the Political Economy of Addiction Science in mid-20th Century America”; en session om meteorologihistoria; en session om förhållandet mellan patentering/juridik och innovation kan kanske spegla dagsaktuella frågor; en session om hur vetenskaps-, teknik- och medicinhistoriker kan använda filmmediet; vetenskap och nationalism; Staffan Müller-Wille om Linné och kommunikationstekniker; en session om forskares samröre med regeringsmakten, bland annat kring efterkrigstidens civilförsvar; kolonial vetenskap och så vidare och så vidare.

Ska bli skoj.

Min presentation är ett bidrag till vetenskapernas mediehistoria och diskuterar Lundaobservatoriets vintergatspanorama, som jag följer genom 50 års användning inom vetenskap, populärvetenskap, museer, planetarier, TV mm.

Kalla kriget, John Lewis Gaddis och Håkan Arvidsson

Gustav — Wed, 19 Mar 2008 11:11:03 +0000

Håkan Arvidsson hyllar på Sydsvenskans kultursida John Lewis Gaddis The Cold War som kommit i svensk översättning. Jag håller inte med.

Diverse

Gustav — Wed, 16 Jan 2008 20:37:35 +0000

NetNewsWire är nu freeware

DPT har börjat med taggar. Inte för att jag orkar retroklassificera alla inläggen tillbaka till våren 2002, men jag börjar lägga till taggar åtminstone på de nya inläggen. Det finns en poäng med en friformigare taggtaxonomy vid sidan av en mer strikt kategoriindelning; lite som skillnaden mellan SAB-klassning och keywords för ett paper.

Jag fick en massiv överdos Sherlock Holmes/Jeremy Brett under jullovet.

Annan kulturupplevelse under jullovet: var och såg Avedonutställningen på Louisiana. Jättebra.

Fusk med livsmedel är inte bara en fråga för ICA i det tjugoförsta århundradet, viktorianerna var rätt duktiga på att fuska med livsmedel de också. [Via History Carnival #60 som också tipsar om brittisk kärnvapensäkerhet (inget trams med koder och sånt, aptera bomben med en cykelnyckel); Barry Goldwaters mentala problem och speciell reklamkampanj inför presidentvalet 1964, publicerat på CONELRAD, en blogg om kalla krigets kulturhistoria; och så vidare].

The Eco-Patents Commons: open innovation kommer till miljöområdet.

Office of Technology Assessment, vars nedmontering 1995 vi ju alla liberala och progressiva beklagade, tycks vara svår att återstarta; Chris Mooney skriver.

Jaiku och Karin Knorr-Cetina? Jomenvisst.

STS borde syssla mer med samhällsvetenskap och humaniora enligt det här CFP:et.

Vi som inte kan få nog av Philip K. Dick har en själsfrände i David Nessle. Han tipsar dessutom om den här Dick-möter-2008-bloggen.