History and policy har jag skrivit om tidigare. Det är ett lovvärt initiativ som syftar till att lyfta in historikerskråets kunskaper i dagsaktuell politisk debatt. Sådana insatser, och fler historiker som bloggar om sin forskning, kan vara ett sätt att knyta allianser mellan oss och andra delar av samhället och synliggöra historikernas kunskaper, inte minst viktigt när de svenska kultursidornas bevakning av nya böcker inom historieforskningen är så pass undermålig.
Nu rapporterar företrädare för History and policy om ett framgångsrikt försök att koppla ihop sig med Wikipedia, vilket tydligen lett till ökad trafik till sajten, detta som svar på en ledare i Guardian som argumenterade för mer akademisk närvaro på Wikipedia.
onsdag, september 29, 2010
History and policy är en brittisk organisation som syftar till att öka historikers samtidsrelevans. Den har målsättningar som:
* Demonstrates the relevance of history to contemporary policymaking
* Puts historians in touch with those discussing and deciding public policy today
* Increases the influence of historical research over current policy
* Advises historians wanting to engage more effectively with policymakers and media
Jag har skrivit gillande om organisationen tidigare. Nu tar man ytterligare steg för att nå dessa mål.
Vad gör historikerskrået i Sverige?
[via History and policys twitterflöde.]
Är du doktorand i någon av de historiska disciplinerna och behöver lite teoretiska infallsvinklar, kanske för att testa något annat än den teori som vanligtvis ges på din institution? Ett tips: Orsi Husz, Lars Hermansson och Karin Sennerfelt ger en nationell nätbaserad teorikurs inriktad mot doktorander i historia, ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria i oktober-november.
Hade varit intressant att se en vetenskapshistorisk motsvarighet.
Läste ut Henrika Tandefelt, Konsten att härska: Gustaf III inför sina undersåtar; likt Peter Burkes The Fabrication of Louis XIV, är det en studie av retorikens användning i det politiska livet. Istället för att analysera bort ”det ytliga”, fokuserar den istället på det förment ytliga för att förstå en tids politiska kultur.
Den senaste tidens kulturella vändning inom historieforskningen, parat med ett ökande intresse för mediala representationsformer inom historievetenskaperna, gör det här till en ansats som väl inte direkt får alla nutida historiker att sätta frukostkaffet i vrångstrupen (för det kanske det istället hade behövts en mer Braudelinspirerad ansats); men det finns inget egenvärde i chockverkan och det återstår mycket att göra i den här kulturhistoriska genren. Tandefelts studie är intressant, inte minst för att den understryker betydelsen av retorik för att förstå politiken.
Tandefelts bok bygger på en doktorsavhandling vid Helsingfors universitet som finns tillgänglig på nätet.
Jag försöker på min fritid – vad är egentligen fritid och arbetstid för en akademiker, förresten ? – läsa arbeten utanför de områden jag forskar och undervisar inom och Tandefelts bok var ett gott val i den kategorin. Andra böcker av samma typ som jag hållt på med de senaste månaderna inkluderar Niall Ferguson Empire (har snart läst ut den och är nöjd med en bok som säkert retar upp några med sitt val av ett icke-svartvitt perspektiv på det brittiska imperiet); Stephen Greenblatt, Renaissance Self-Fashioning: From More to Shakespeare (har kommit ett par kapitel in i den här klassikern; gillar idén men den är stundtals lite pratig); Robin Lane Fox, The Classical World (har jag precis påbörjat, verkar ärligt talat lite tråkig, men den kanske tar sig).
Sen har jag en backlog TLS som jag måste ta mig igenom. Jag klagar inte. Jag njuter.
Historikermötet i Lund 2008 var kul, jag försökte gå på så många sessioner som möjligt, vilket innebar tiominutersluncher – sessionen om modehistoria ur ett urbant perspektiv var precis så givande som jag hade hoppats och gav mersmak; Per Wisselgren, Staffan Wennerholm, Kristina Espmark och de andra i sessionen Par i kunskap och politik hade flera bra poänger och röda trådar mellan sina inlägg (även om jag hade hört flera av inläggen i andra sammanhang); på sessionen om TV-historia berättade Pelle Snickars på SLBA intressant om ökad tillgänglighet via nätet för forskare som vill använda arkivets material och så vidare och så vidare.
Såhär i efterhand känner jag mig, som ofta efter en konferens, märkligt upprymd, fylld av uppslag och idéer. Det tar tid att gå på konferens, men precis som läsningen av god sekundärlitteratur kan ge goda idéer till den egna forskningen även om den inte handlar om det man skriver om, är det väl investerad tid att gå på en eller annan konferens om året.
