Härommånaden trängde nyheten om upptäckten av en tidigare okänd folkstam igenom i det svenska mediebruset. Enligt DN:s artikel var det ”en av världens sista oupptäckta stammar som nu flygfotograferats på sin boplats inne i den brasilianska regnskogen nära gränsen mellan Brasilien och Peru. På bilderna syns sex gräsklädda hyddor, uppodlad mark och rödmålade människor som höjer båge och pilar mot flygplanet.”
Kontrasten kunde väl inte vara tydligare: människor i hyddor höjer sina pilbågar mot ett förbipasserande flygplan; vi mot dom; teknik mot natur. Och nu håller ”vi”-et, vi i flygplanet, det teknologiska samhället, på att förstöra förutsättningarna för dessa människor som lever i symbios med naturen; deras livsstil hotas av pågående oljeborrning och en eskalerande skogsavverkning i regionen.
Baggböleri på anabola.
En historia som gjord för massmedialt genomslag på global skala. Vilket även inträffade.
Sedan visade det sig att organisationerna bakom nyheten hade överdrivit i det vällovliga syftet att hjälpa folkgruppen att behålla sin livsstil. I varje fall om man ska tro The Observer.
Upptäckten hade regisserats för att få massmedialt genomslag.
Vad som intresserar mig här är inte primärt etiska frågeställningar kring de areella näringarna i Amazonas – det är liksom öppet mål i matchen urinvånare mot rovgiriga skogs- och oljebolag – utan vad historien säger om vår relation till ”det okända”. Vi placeras alla i flygplanet som blickar ner på en tidigare okänd folkspillra – som alltså inte visade sig vara så okänd av de som bestämde sig för att lågsniffa med flygplan över hyddorna – som är på god väg att raderas ut av civilisationens bandtraktorer och oljeborrar.
Michael Robinson, en historiker som specialiserat sig på upptäcktsresornas idé- och vetenskapshistoria, bloggar om historien och jämför med fascinationen för okända och försvinnande folkslag, en av drivkrafterna bakom 1800- och 1900-talens upptäcktsfärder. Han anknyter till Sumathi Ramaswamy som i The Lost Land of Lemuria: Fabulous Geographies, Catastrophic Histories studerat betydelsen av det försvunna för samtida politiska och civilisatoriska processer, ett fenomen som alltså inte bara hör historien till: ”the Funai hoax proves that cult of the lost tribe is still alive and well in the 21st century.”
Update: Åsa Larsson skriver också om det här. Notera även Svenskans något annorlunda vinkling – jämfört med DN – av storyn, eftersom man där faktiskt försökt fördjupa frågan:
Organisationen säger sig inte vilja kontakta gruppen och månar om deras rättigheter att leva ett skyddat liv från omvärlden. Men Ulf Johansson Dahre, universitetslektor i socialantropologi vid Lunds universitet ifrågasätter till viss del organisationens motiv.
– Man får ju hoppas att de månar om deras integritet men samtidigt kan man ju ifrågasätta varför de här bilderna ska spridas över världen i så fall, säger han till SvD.se och varnar för konsekvenserna av beslutet att låta omvärlden få en inblick i stammens slutna värld.
