Det är snart fyra år sedan vi gjorde slut.
Jag ser dig ibland på stan, och även om vårt förhållande avslutades på ett tämligen civiliserat och odramatiskt vis och det dessutom faktiskt var jag som gjorde slut – du kanske minns att jag lämnade in en ifylld blankett med rubriken ”Begäran om entledigande” och därefter blev det en smidig och odramatisk process sedan de proffsiga tjänstemännen på Kansli HT handlagt ärendet (en av dessa, låt oss kalla vederbörande Lena K., lade till en handskriven och personlig hälsning med ett ”lycka till i Göteborg” när jag fick det formella skriftliga beslutet om att vårt förhållande var över; det är god handläggning och en vacker gest från en av alla dessa trevliga och vettiga människor jag stött på under mina år vid Lunds universitet) – så kan jag inte låta bli att ibland undra hur det är med dig.
Hur har du det, egentligen?
Kungshuset är tomt. Hur har du kunnat tömma den här drömlokalen, kasta ut alla lärare, forskare, bibliotekarier och studenter som hade sina dagliga sysslor där? Det känns dystert att se detta fina men tomma hus när jag cyklar genom Lundagård. I all välmening: vad sysslar du med?
Och museerna … Det så kallade Livets museum är ju en fjutt jämfört med det medicinhistoriska museet i det närbelägna Köpenhamn. I de idéhistorikerkretsar jag rör mig i finns det många kollegor med medicinhistorisk, universitetshistorisk och vetenskapshistorisk specialisering och där pratas det nästan aldrig om Livets museum i Lund. Är det kanske så att (till skillnad från i Köpenhamn) det inte arbetar några vetenskaps- eller medicinhistoriker på museet? Om viljan och resurserna skulle komma på plats så finns det duktiga och disputerade experter med medicinhistorisk spetskompetens färdiga att sättas i arbete till att utveckla det medicinhistoriska museet till att vara något annat än en samling montrar och datorskärmar.
Du är inte huvudman för museet och kan därför inte lastas för sakernas tillstånd. Men du kunde göra något åt det. Museet drivs av Kulturen på uppdrag av Region Skåne, men om du, kära universitet, kunde bli den tredje parten och gå in med både personella och ekonomiska resurser kunde det hela lyfta både en och två nivåer. Ett museum kan ju också vara en plats för akademisk forskning – bör vara det –, ett museum är mer än det som syns på scenen och jag tror att det som händer på utställningsscenen gynnas av att det finns seminarierum och aktiva forskare backstage. Den medicinska fakulteten – den rika, den storskaliga – kunde gott gå in med resurser (som man gjort i Köpenhamn) för att skapa ett bättre medicinhistoriskt museum, om man nu menar allvar med sitt intresse för medicinsk humaniora.
Eller ta det sorgliga lilla universitetshistoriska museet som fanns under en tid (men som stängde 2018), också det var en fjutt, i varje fall jämfört med Uppsalas universitetshistoriska museum (Gustavianum). När jag frågade en uppsaliensisk kollega hur det kunde komma sig att Uppsala hade ett så bra universitetshistoriskt museum, i varje fall jämfört med vad som finns i Lund, så lyfte hon fram rektorns vilja när det väl begav sig och museet sjösattes. Beslut behövde tas, riktiga budgetbeslut, och viljan att fatta sådana beslut hade rektor i Uppsala. Nu var denne ju en förhållandevis unik rektor (Stig Strömholm) som tyckte att det behövdes ett universitetshistoriskt museum värt namnet och därför fick kosta en del. Det har uppenbarligen ingen rektor i Lund tyckt i så hög grad att det drivits igenom med något slags finansiella muskler. Även här finns det akademisk spetskompetens, disputerade idé- och universitetshistoriker som skulle kunna ta plats i ett riktigt universitetshistoriskt museum.
Samverkan har varit ett forskningspolitiskt modeord i flera år nu, och avsaknaden av ett rejält universitetshistoriskt museum är ett spektakulärt självmål på just samverkansområdet. Ett sådant hade kunnat vara en plattform för interaktion med det omgivande samhället där universitetets och forskningens bidrag till kultur och samhälle i dåtid, nutid och framtid kunde lyfts fram. Men förmodligen är du mer intresserad av den samverkan som sker under Vinnovaregisserade former – inkubator! forskningspark! innovationssystem! patentering! – och sätter därför saker som medicin- och universitetshistoriska museer på svältkost.
Och varför inte mer interaktion mellan de goda lundensiska museer som ändå finns? Här i Göteborg köper jag ett årskort för 100 kronor och har därefter tillträde till stans konstmuseum, stadsmuseum, det Röhsska museet och sjöfartsmuseet (det sistnämnda är i och för sig stängt för renovering just nu). Jag vet, jag vet, jag vet, de har olika huvudmän, men de bärande bjälkarna i museiklustret i Lund (Historiska museet, Kulturen, Skissernas museum) borde gå samman om ett liknande biljettsamarbete. Och du, som universitet, kunde klistra ihop det hela.
Jag vill inte svartmåla, du gör fortfarande bra grejer. Pufendorfinstitutet var en smart strategisk satsning som gett god avkastning. Häromåret hörde man talas om hur Botans vänner på ett nästan förnedrande sätt fått gå med tiggarpappmuggen för att skramla ihop de fåtaliga kronor som behövdes för att renovera palmhuset från 1860-talet, men jag läser i din verksamhetsplan för 2019 att Botan får ökade medel, precis som Pufendorfinstitutet: bra!
Även om vårt förhållande är slut sedan länge så kan jag inte låta bli att undra hur du mår. Ibland är det som att du inte riktigt vet vad du vill.
Lycka till i framtiden.
