Steven J. Dick

Tycho Brahe, Petter Persson, Magdalena Brunner, Woody Sullivan

Det var mycket intressant att interagera med Steven Dick och Woody Sullivan, vars texter jag läst länge. Dicks The Biological Universe: The Twentieth-Century Extraterrestrial Life Debate and the Limits of Science, tex, recenserade jag när den kom ut och har återkommit till många gånger alltsedan dess. Men det var även intressant att se hur det kommer till nyare och yngre forskare till fältet vilket konferensen gav väldigt många exempel på; för egen del tänker jag till exempel på presentationerna av vetenskapshistorikern Thomas Brandstetter och religionshistorikern Thore Björnvig.

Dessutom var det befriande och uppfriskande att höra den fantastiska presentationen av Milan M. Ćirković. Jag har en känsla av att astrobiologin, när den alltmer kommit att handla om det som faktiskt går att mäta och väga – inom astronomidelen: exoplaneter, för biologerna: extremofiler -, vunnit i stadga (och därmed levererat fungerande motargument mot kritiker som George G. Simpson och Ernst Mayr) och förlorat lite av den gosh-wow-känsla som fanns på 1970-talet. I varje fall tycker jag det känns så. Men Milan visade att så inte behöver vara fallet. Härligt!

Jacques Arnould, Milan M. Ćirković, Jacob Haqq-Misra

En annan intressant sak, mer forskningspolitiskt, var hur tydligt det är att de kunskaper som historiker och filosofer besitter är efterfrågade i vissa delar av det rymdteknologiska systemet. Vi bidrar med perspektiv som i allra högsta grad tycks vara användbara. På konferensen tydliggjordes detta bland annat av presentationer av Margaret Race (SETI institute) och Jacques Arnould (CNES).

Även på Astrobiologibloggen.

The Danish National Committee for the
History and Philosophy of Science

Call for Papers for the Annual Conference 2011
Center of Science Studies,
Aarhus University, 13-14 December 2011

This year’s annual conference will consist of a thematic part and an open part for papers on all topics in the history and philosophy of science. Abstracts are welcome for both parts. The thematic part is open to all, whilst the open part is dedicated to the presentation and discussion of current PhD projects.

Thematic part:
Science and Politics at War: New Relations in the Post War Era

Scientists have contributed to both political power and warfare—and, in turn, have profited from them. The relationship between science and politics intensified considerably in the Cold War era. As the superpowers turned to science as a vehicle for increasing power and control in the global arena, scientists took on new roles as policy-makers and international relations experts in national administrations.

The relationship between science and politics was nurtured by the Cold War— and at the same time shaped the Cold War itself. Scientific fields profited from increased funding, but state science policies—and scientific internationalism— were also significantly affected. These changes raised new and controversial questions: To what extent should political institutions empower scientists and mandate decision-making? And to what extent should scientists give up standards of autonomous science and ambitions of a peaceful endeavour in favour of political power games? Even as the superpowers aggressively pursued closer interaction between science and politics, they put pressure on the allied states to adjust to the new demands of the Cold War science-politics-military nexus.

This conference will be dedicated to exploring aspects and examples of the science-politics relationship and investigating the role of science in national politics and international relations in the Cold War era. Invited speakers include Ronald E. Doel and Kristine C. Harper, Florida State University, Zuoyue Wang, California State Polytechnic University, and Nikolaj Petersen, Aarhus University.

The conference will be in English. Abstracts for conference contributions should be sent to Dr. Janet Martin-Nielsen (janet@ivs.au.dk) by 7 October 2011.

[via Hugin og Munin]

En stor del af Krigswetenskapen i wåra tider, Seglations- Bergs- Och Landtmätare wetenskaperne, med flera, grunda sig på Mathematiska principier; och således måste de som med ämbetens bestridande här wid hafwa at beställa, wara uti Mathematiken förfarna, om de skola grundeligen förstå det som til deras giöromål hörer.¹

Strömer skrev om elektricitetsforskning och undersökte dess praktiska användningsområden: han använde sina kunskaper på elektricitetsforskningens område för att försöka utveckla medicinsktekniska innovationer för elektrisk behandling av diverse sjukdomar, ett område som man fäste stora förhoppningar till, ett slags utbyteszon där såväl medicinare som fysiker arbetade, bland annat tog sig medicinaren Nils Rosén an frågan om elektricitetens roll i medicinen. Experiment utfördes på ett antal personer; hämtade ur de lägre skikten i samhället, någon var tiggare, någon torpare, användes de som exempel på hur forskarna och kungligheterna brydde sig om även de svagaste i samhället, som det sjuka gossebarnet Eric Upgrén:

Denne gåssen hade, då han ännu var i sit uslaste tilstånd, den lyckan, at blifva framvist för Deras Kongl. Majesteter, då de under sin Höga närvaro, besågo de Electriska försöken, och fick då ärfara til sin stora fördel och understöd i sit elände, huru ömsint De täckas vårda alla, ända til de uslaste och nedrigaste Undersåtare i sit Rike.²

Strömer hoppas, här vid mitten av 1700-talet, att KVA skall ta en central roll för elektricitetsmedicinen i Sverige. En del av hans experiment slog väl ut, andra icke, men Strömer noterar dock att ingen tycks ha blivit värre än de var tidigare …

Strömer bidrog dessutom till KVA:s arbete med att reformera kalendern i Sverige (och arbetade praktiskt med att räkna ut den svenska almanackan under ett antal år), argumenterade med tidstypisk retorik i ett presidietal i Vetenskapsakademien för vilken ofantlig nytta astronomiämnet hade för ”styrmanskonsten” samt utförde tekniskt konsultarbete åt KVA, en organisation som vid den här tiden, med Sven Widmalms formulering, ”fungerade som statligt remissorgan i tekniska frågor, närmast som patentbyrå.”³ Strömer analyserade en ”väderväxlingsmaskin”, en uppfinning avsedd att lösa en av tidens svåra arbetsmiljöproblem inom sjöfarten, nämligen att få till stånd en ventilation i det inre av skepp.

Slutklämmen i Strömer, M., Melander, D., Mallet, F., och Bergman, T., Yttrande om en väderväxlingsmaskin. Sekr. ark. 20:1, Kungl. Vetenskapsakademien: Centrum för vetenskapshistoria, Stockholm.

Nordenmark skriver att ”Strömers vetenskapliga produktion är ringa”, vilket väl i en snäv bemärkelse är en korrekt observation – han är inte förknippad med några större upptäckter eller arbeten, som Wargentin eller Klingenstierna – och hans värdering av Strömers insatser som observerande astronom ”betydelselösa”⁴.

Något ligger det väl i detta. Men vetenskapens betydelse för en tids vetenskap ligger inte enbart i upptäckter utan även i annat. Strömer tycks ha varit en uppskattad lärare och han utarbetade läromedel i ett centralt ämne som matematik som användes under lång tid. Och med ett mer forskningspolitiskt färgade par glasögon på näsan än vad Nordenmark hade när han skrev om Strömer, ser jag, snarare än en misslyckad astronom, en Strömer som i allra högsta grad passade in i och bidrog till att utveckla svensk naturvetenskaps kontakter med andra delar av samhället. Den retorik och stundtals praktik som vetenskapen handlade om vid mitten av 1700-talet lade ju stor vikt vid de praktiska sidorna av vetenskapen, något som i allra högsta grad Strömer bidrog till.

”Rön” – idag kallar vi det innovationer – skulle vetenskapen bidra med till samhället och en så pass central organisation som KVA var inte bara en organisation som skapade förutsättningar för vetenskapliga mätningar utan agerade även som ett slags amalgam av Vetenskapsrådet och Vinnova; den var både en forskningsutförande, forskningspolitisk och industripolitisk aktör. I dessa sammanhang passade Strömer väl in.

Någonting säger mig att den svenska vetenskapens historia under 1700-talet borde attrahera fler utövare. Visst, mycket är redan skrivet – av Lindroth, förstås, men även av hans elever som Svante Lindqvist, Karin Johannisson, Gunnar Broberg och så vidare – men jag tror att man bör kunna utvinna mycket intressant även fortsättningsvis. Kanske är nyttoidealet kring i 1700-talets vetenskap än viktigare att utforska i dessa Vinnovatider, än när Lindroth höll på? Och tecken finns förstås på ny intressant forskning på området. Högt på min att läsa-lista står nu Thomas Kaiserfeld, Krigets salt: salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid.

1. Euklides, De sex första jämte ellofte och tolfte böckerna af Euclidis Elementa eller grundeliga inledning til geometrien till riksens ungdoms tienst på swenska språket utgifne af Mårten Strömer (Uppsala, 1760), förordet.
2. Mårten Strömer, “Rön om Elektricitetens nytta i Medicine,” KVA Handlingar 13 (1752): 193-203, 201.
3. Sven Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning, 1695-1860, (Uppsala, 1990), 57.
4. Nils V. E. Nordenmark, Mårten Strömer : Minnesteckning, Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 0347-9021 ; 122 (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1944), 56, 63.

För saken är att Sverige mer och mer framstår som ett efterblivet land vad gäller retrodigitalisering.

Som historiker idag lever jag i en eklektisk källsituation; såväl papper som digitala format används. Man stöter för varje år som går på allt fler ambitiösa projekt som retrodigitaliserat såväl primärmaterial som sekundärlitteratur. För mig som vetenskapshistoriker är JSTOR ett gott exempel på framgångsrik retrodigitalisering. Det är en databas som erbjuder ett stort antal vetenskapliga tidskrifter tillbaka till den vetenskapliga tidskriftens födelse på 1600-talet; innehåller pdf-er såväl som fulltextsök. Självklart är det fortfarande så att det finns många anledningar att beställa fram äldre tryck på papper, men likafullt är JSTOR en allt mer använd resurs i min forskning och undervisning.

Forskare från andra fält och discipliner har andra favoritkällor: British Periodicals och British Newspapers 1800-1900 om man forskar på viktorianismen och så vidare och så vidare.

Det är bara det att det finns ett svart hål här: det svenska materialet. Det är väldigt sällan man stöter på storskaliga retrodigitaliseringsprojekt för svensk facklitteratur. KB, som ”har allt”, borde digitalisera och fildela ut det man har. Det gör man inte. Varför?

Nu är ju detta inte Pelle Snickars fel, han står säkert på den goda sidan och har diverse institutionella trögheter att kämpa mot. Men lite paradoxalt är det att höra honom prata sig varm för fildelningen, han som representerar en institution som borde fildela för fulla muggar men inte gör det.

Ett samhälle mår bäst av en viss kvalitet på det offentliga samtalet. Den allmänna opinionen bör präglas av förnuft och rationalitet.

Dessa vettiga ståndpunkter omfattades av François Arago, direktör för Parisobservatoriet. De låg bakom Aragos långvariga populärvetenskapliga författarskap och föreläsande: genom att interagera med allmänheten kunde han inte bara sprida astronomins resultat utan även påverka politiken i positiv riktning; att bedriva populärvetenskap blev till en politisk handling. Detta är den tolkning som ramar in Theresa Levitts intressanta diskussion av Aragos populärvetenskap.

Arago höll populärvetenskapliga föreläsningar mellan 1813 och 1848; en gång i veckan samlades en stor publik i en specialkonstruerad föreläsningssal på Parisobservatoriet. I Bureau des Longitudes årsbok såg Arago till att införa populärvetenskapliga artiklar (en standardgrej, förstås, i mycken almanackslitteratur sedan länge). Levitt diskuterar Aragos populärvetenskapliga stil; här är det inte fråga om någon flammarionsk framställning utan stilen är rigorös. Föreläsningarna skulle kunna följas av alla, klarhet och transparens i framställningen eftersträvades.

Arago ökade sina populärvetenskapliga insatser de oroliga åren från 1830 och framåt, år som dessutom sammanföll med att Arago satt i deputeradekammaren som en av de mer radikala på vänsterflygeln. Han bekämpade den spridda kometskräcken och annan vidskepelse bland allmänheten, som till exempel den inte ovanliga åsikten att månens strålar på något vis påverkade åkrarnas grödor.

Arago ville inte ha en passiv publik; han uppmuntrade amatörastronomer, folk som var intresserade av vetenskap borde observera himmelsfenomen själva och rapportera in dessa. Hundratals brev nådde observatoriet; Arago publicerade instruktioner för hur man gör observationer av meteorologiska och astronomiska företeelser. Inför den totala solförmörkelse som var synlig i Frankrike den 8 juli 1842 publicerade han olika handledningar för observationer och listade dussintals vetenskapliga frågor kring fenomenet som vetenskapen fortfarande inte hade löst och som kunde undersökas av amatörastronomer, även av dem som saknade teleskop och annan instrumentering.

Sammantaget menar alltså Levitt att Aragos populärvetenskap även hade en politisk sida:

for him the public was the platform for both his astronomical and political visions. Arago saw his public instruction as a means of shaping the rational critical French public necessary for the proper functioning of a republic founded on public opinion [...] Transparency was the cornerstone for the observatory that Arago directed and the Universal Republic of 1848 that he helped to found. (302)

Denna politiska sida hos Arago förklarar därmed även varför Parisobservatoriet, som länge förknippats med republikanska värderingar, direkt kom att utsättas för omstrukturering när det nya auktoritära kejsardömet inrättades 1852.

]]> http://www.gustavholmberg.com/tomrum/2010/07/02/politik-och-popularvetenskap/feed/ 0 http://www.gustavholmberg.com/tomrum/2010/06/22/kolonial-astronomi/ http://www.gustavholmberg.com/tomrum/2010/06/22/kolonial-astronomi/#comments Tue, 22 Jun 2010 07:01:28 +0000 Gustav http://www.gustavholmberg.com/tomrum/?p=2469 Jag läste Simon Schaffer, ”Keeping the Books at Paramatta Observatory” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Astronomers informationshantering intresserar mig. Astronomi är en datadriven vetenskap där stora datamängder färdas i världsomspännande nätverk, ansamlas och analyseras i noder i dessa nätverk. Det här är en praktik som länge varit fullkomligt central för denna vetenskap. Men astronomernas skicklighet i informationsteknikerna har även spelat roll för andra än astronomerna själva; för moderna stater och byråkratier centrala statistiska metoder har i viss utsträckning utvecklats av astronomer.

En tydlig exponent för det här är lundaprofessorn C.V.L. Charlier, vars verksamhet mycket handlade om att skapa metoder för att hantera stora mängder data för att ur dem utvinna ny kunskap om stjärnvärlden. Hans stellarstatistik medförde utvecklingen av statistiska metoder och beräkningsteknologier som ömsom hängde samman med byråkratins arbetsmarknad och teknikutveckling, ömsom påverkade sådana delar av samhället utanför astronomin. Flera av Charliers lärjungar blev statistiker, de arbetade med att kartlägga land och folk, de såg till så att pensionssystem och prissättningen på tågbiljetter var rationellt uppbyggda, de arbetade åt allt från skånska sockerbruk till Rasbiologiska institutet.

När Charlier, besjälad av rationalism i sin samhällssyn, monterade upp ett offentligt ur vid ingången till Lunds observatorium – kopplat till observatoriets mycket precisa astronomiska urverk men här riktat utåt, mot lundensarna som promenerade förbi hörnet vid Gyllenkroks allé-Grönegatan – vinnlade han sig om att urtavlan skulle designas på sådant sätt att den verkligen utstrålade precision och visade att astronomins högborg var en källa till ett rationellt styrt samhälles högt drivna krav på noggrannhet och precision. Han lyckades: i folkmun kallades den under lång tid ”rättaste klockan i Lund”. Det fanns alltså även en symbolisk, medialiserad, aspekt av dessa astronomers projekt: att sprida precision från observatorierna.

Ett liknande projekt fanns bakom observatoriet i Paramatta, ämnet för Simon Schaffers uppsats i en nyutkommen bok om observatorievetenskaper under 1800-talet. Schaffer hävdar, i polemik mot historiker som Paolo Palladino, att astronomi och fysik varit verktyg i det imperialistiska projektets maktutövning på global skala. I Paramatta, beläget i närheten av Sydney, inrättades ett astronomiskt observatorium 1822. Sir Thomas Brisbane, guvernör över New South Wales, var, som Schaffer skriver, likt så många av sina kollegor i kolonierna, en produkt av skotsk upplysning, en legering av ”exact science, economic reform, and evangelical piety [... vars samhällsnytta tycktes obestridlig:] Enlightened sciences could help global government” (s 124) som han hade plockat upp under sina studier vid universitetet i Edinburgh. Väl på plats i New South Wales skapade han snart administrativa rutiner som syftade till att samhället skulle börja styras mer och mer rationellt. Det var i allra högsta grad, menar Schaffer, en anledning till att Brisbane även såg till att anlägga ett astronomiskt observatorium.

I uppsatsen finns en mindre korrekturmiss – den londonbaserade amatörastronomen Groombridges katalogiseringsarbete av cirkumpolära stjärnor var förvisso ett storskaligt projekt men han använde verkligen inte sitt observatoriums instrument ”to survey fifty thousand circumpolar stars” (s 131)¹ – men överlag är det här en väl underbyggd uppsats. Framför allt är det en intressant tolkning av vilka roller som astronomin spelade i de tidiga faserna av det brittiska imperiet som pekar ut framtida forskningsområden. Det fanns mängder med astronomer och geodeter utspridda över imperiet och någonting tycks de ju ha betytt.

För svenskt vidkommande finns det flera beröringspunkter med delar av det Schaffer skriver om: den redan nännde Charlier och även Wargentin och kretsarna kring honom i KVA tänker jag förstås på, men även svenska gradmätningsexpeditioner, som Sven Widmalm skrivit om, under 1700- och 1800-talen ingick i nationella och internationella nätverk där ett slags kolonial kontroll över territorier ramade in de precisionsinriktade astronomiska mätningarna.

1. Groombridges katalog innehåller data för 4243 stjärnor; Schaffer måste mena att Groombridge gjorde tiotusentals observationer, varje stjärna observerades ett antal gånger.

Ett sätt att angripa det här fenometet är genom att syssla med utbyteszoner, organisationer och individer som agerat mäklare och som tagit på sig uppgiften att viga samman akademiska och industriella aktörer, ofta i sektoriellt organiserade logiker; Svenska Institutet för Konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, IVA:s olika grupperingar, Edy Velander: det här är bara början på en lång lista på sådan gränsorganisationer i det svenska 1900-talet. En del är skrivet om dessa, mycket återstår.

Men kanske skulle man helt skippa mäkleribiten och gå hela vägen ut i industrin: hur hade en svensk vetenskapshistoria sett ut som helt och hållet behandlade vetenskapsmän utanför akademin, låt säga under de senaste 80 åren eller något? Hur många skulle man hitta därute? Vad skulle man hitta?

Det är ett klassiskt upplägg i vetenskapshistorien, det här med att identifiera en grupp människor man inte skrivit om tillräckligt. ”Se här, här är en blind fläck, nu sätter jag igång och forskar på deras aktiviteter och utvecklar därmed kunskapsläget för vetenskapshistoria”: obemärkta forskare istället för genier; kvinnor istället för män; forskare i perifera länder istället för Frankrike, England, Tyskland; experimentalister istället för de filosofihistoriskt motiverade teoretikerna; amatörer istället för professionella och så vidare och så vidare. Låt oss kalla det jakten på vetenskapshistoriens mörka materia. Så den tanke jag leker med här är inget radikalt grepp metodologiskt, bara nästa slags mörk materia i vetenskapshistorien.

Steven Shapin har i sin senaste bok intresserat sig för fenomenet med forskare utanför det akademiska systemet, så där finns en del intressant inspiration att hämta.² De akademiker som under de senaste 25 åren eller nåt rör sig bort från det akademiska till det industriella är, i Shapins version, inte några förlorare som är sämre lottade. Här tar han spjärn mot Merton och dennes normer, och pekar istället på att det kanske inte alls var ”sämre” ställt i industrin: massor av materiella resurser, inte en massa undervisning och arbete på att utforma anslagsansökningar; fram träder något slags bild där en möjlig moralisk överlägsenhet hos akademin visavi industrin helt enkelt inte existerar.

Eller som Andrew Pickering formulerar det i sin recension: Shapin ”notes that genuine research can often find support more readily within the belly of the capitalist beast.”³ Fan tro’t.

1. Jag är förstås inte ensam om att ha diskuterat fenomenet; jag har illustra föregångare som Gunnar Eriksson, Sven Widmalm, Thomas Kaiserfeld med flera.
2. The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation Chicago, 2008.
3. Andrew Pickering, ”Ventures with Vultures”, Isis, 2009, 100: 868-871, 870.

Tre historiker och en norrskensforskare, Tromsö geofysiska observatorium, november 2009

Sven Widmalm, Tromsö, november 2009

Men det gäller inte bara i förfluten tid; Vidar Enebakk, en av kollegorna i norrskensnätverket, tipsade nyligen om nutida användning av norrskenet:

- Vi må erkjenne at Finland har tatt julenissen fra oss. Den fella skal vi ikke gå i igjen, derfor erklærer vi nå nordlyset som norsk!

Aftenposten rapporterar om planerna att bygga upp turismen i norra Norge med norrskenet som dragplåster.

För oss läsare är det ett sätt att blicka över axeln på Agar när han skriver. För Agar – antar jag – är det ett sätt att få lite draghjälp i skrivandet: ”This and the blog posts that follow are the first draft of the survey. Let me know if I miss anything stupid”, som han skriver.

Boken verkar som sagt spännande. Dels för att det jag läst av honom tidigare är bra (Agars bok om Jodrell Bank-observatoriet och hans uppsats om 1960-talet är två läsvärda exempel). Dels för att den här typen av översiktsverk är användbara.

Det finns flera moderna översiktsverk på marknaden – Pickstone Ways of Knowing, Bowler & Morus, Making Modern Science, Patricia Fara, Science: a four thousand year history – men det behövs definitivt fler. Några till av den sorten, och man kunde plocka ihop en riktigt givande läskurs för doktorander på tematiken Big pictures.

Ja, det kanske det blir (not).

Jag kommer att tänka på ett paper som Staffan Müller-Wille presenterade på den brittiska vetenskapshistoriska konferensen i Leicester nyligen. Han har ett projekt om hur Linné hanterade vad som kallats 1700-talets bioinformatikkris: mängden tillgänglig information inom naturalhistoria ökade snabbt, bland annat som en följd av forskningens allt mer globala räckvidd; exotiska djur och växter upptäcktes och skulle inordnas i systemen.

Det Müller-Wille beskrev i Leicester var ett på något vis bloggliknande ”content management system”: de nya upptäckterna infördes i icke-linjära textmängder uppbyggda för att möjliggöra tillägg, små texter och tentativa betaversioner skapades, systemets kategoriseringar tog materiell form. Metaforen kanske inte skall sträckas alltför långt, men forskning har varit som att blogga.

En ytterligare likhet: inte bara sättet att skriva var bloggliknande. 1700-talets naturalhistoria var crowdsourcad till max.