Noteras bör att man nu vill vidareutveckla sin användning av bloggverktyget inom omvärldskommunikation och därför bjuder in till en bloggverkstad med den mycket duktiga forskarbloggaren Åsa M. Larsson. Kolla till exempel in hennes vetenskapsbloggskola.

Åsa M. Larsson skriver än en gång intressant om vetenskap i medier och forskarbloggarnas betydelse för forskningskommunikation, denna gången baserat på ett seminarium i Göteborg. Se även ett inlägg av Tomas Lindblad från samma seminarium, som andas hälsosam skepsis inför övervikten av informatörer istället för journalister [och bloggande forskare! min anmärkning] i forskningskommunikationen.

Någonstans undrar jag om det finns plats för en Daniel S. Greenberg i svenska forskningskommenterande medier …

För den som är intresserad av de här frågorna kan tipsas om en antologi redigerad av Anders Ekström, Den mediala vetenskapen (Nya Doxa, 2004).

Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.

Fan tro’t.

(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)

Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge.² Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.

1. Paul Zimansky, ”The stuff”, TLS 25 juni 2010.
2. Se den här uppsatsen och femtioelva andra studier.

Nielsen skriver om en expedition med ett forskningsfartyg, Galathea, som under ett par års tid i början av 1950-talet undersökte djuphavets biologi. Kontextuellt placeras expeditionen in i flera sammanhang. Danmarks nationella identitet och strävanden mot en vidare och mer ”internationell” inriktning vad gäller landets politik är ett sammanhang, där Nielsen bygger på nationalismforskning i allmänhet (Benedict Anderson) och dansk sådan i synnerhet (Uffe Østergaard). Expeditionen kunde, menar Nielsen, uppfylla utrikespolitiska syften; den visade att det var möjligt för ett litet land att engagera sig i diverse internationella sammanhang där det var viktigt att ”visa flagg” för landets deltagande i en progressiv, internationell rörelse; landet må ha varit insulärt tidigare men kunde nu delta i en framväxande efterkrigstida världsordning, ungefär så tycks Nielsen mena. Efter en period av inåtvänd och tyskorienterad mentalitet ville diverse krafter i landet Danmark rikta sig mot andra delar av världen, och här kunde projektörerna bakom expeditionen finna argument för denna substantiella satsning. Här anknyter Nielsen även till forskare som J.D. Hamblin som har fogat in efterkrigstidens amerikanska oceanografi i utrikespolitiska scenarios.

Ett genomgående tema är att Nielsen diskuterar expeditionen i något slags postkolonialt perspektiv, utan att det kanske tillför så värst mycket till analysen: expeditionens olika sagesmän kommenterade det danska koloniala förflutna i diverse sammanhang.

Andra nationella intressen rörde mer handfasta sådana och i några korta passager, som författaren gärna hade fått utveckla mer, diskuterar han hur det vetenskapliga djuphavsfiske som det här var frågan om, även kunde relateras till kommersiellt fiske i industriell skala. Fartygets fiskeredskap och dess konserveringsanläggningar som tog hand om fångsterna var minsann konstruerade av danska ingenjörer och var desamma som användes i den danska fiskeflottan, noterades det i tidens medierapportering.

Och det är den här medierapporteringen som är det kanske mest intressanta, menar jag, av uppsatsens olika perspektiv. Expeditionen hade en medieavdelning ombord som spred såväl budskapet om forskningsresultat till de danska tidningsläsarna och biografbesökarna som budskapet om det lilla progressiva och internationellt orienterade landet i norr till vem som helst som ville lyssna när skeppet låg för ankar i Accra och andra hamnar runt de sju världshaven. Historiker som James Secord och Jonathan Topham har ju argumenterat för en vetenskapshistoria som syftar till att integrera förståelsen av vetenskaplig praktik med kommunikationsaspekter, och Nielsen har empiriskt material som visar på hur man kan göra detta.

Fast jag måste tillstå att jag nästan, nästan, nästan börjar tröttna på det. Inte bloggandet, alltså, men metabloggandet, metapratandet, metaskrivandet – kan vi inte bara blogga och gå vidare, utan att prata om forskarbloggandet som om det vore något så himla speciellt och nytt? Det är det ju inte! Inget som kommer riva upp himmel och jord.

Eller, vänta, det är det kanske? Är jag bara överdrivet allergisk mot webboptimism efter att ha läst lite för många Wired de där åren i slutet av 1990-talet? Forskarbloggar är ju något som erbjuder möjligheter till interaktion inom och utom forskarvärlden; om vi menar allvar med att 1800-talets populärvetenskap spelade roll för vetenskapens utveckling, för att ta ett slumpvis exempel, med all dess populärvetenskap i pressen, offentliga föreläsningar, världsutställningar och så vidare och så vidare, så borde ju interaktionerna rimligen även spela roll för oss.¹

Kolla till exempel Malin Sandströms replik till en intervju med Inger Atterstam. Hur mycket utrymme hade beretts till denna interaktion i tryckta medier?²

1. James Secord, Bernard Lightman och många fler historiker har förstås diskuterat 1800-talets populärvetenskap; det är en del av den vetenskapshistoriska litteraturen som nu börjar anta rätt stora proportioner. Mitt eget lilla bidrag till genren är en studie av Edgar Allan Poes kosmologiska teorier, som förhoppningsvis kommer tryckas i höst.
2. Parentetiskt tycker jag bägge har sina poänger. Atterstam är en av få som inte springer i flock när larmet går (akrylamid) och är väl så nära en Daniel J. Greenberg vi kommit i Sverige, och hennes kritik mot forskarvärldens mekanismer för självförhärligande förtjänar verkligen att lyftas fram. Malin har helt rätt i, menar jag, att svenska massmediers rapportering om forskning är alldeles för mager och alldeles för Nature-centrisk och att det ibland är ett lite väl långt hopp från forskning till pressmeddelande (som ju egentligen tycks vara en poäng hon delar med Atterstam). Men det är som sagt ett ämne för en annan bloggpost. Kanske.

Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:

the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.³

I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.

Trots det tycker jag det finns något givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats från 2004 inte enbart fokuserar på ”populärvetenskap” utan mer på olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn på ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”⁴

1. Jonathan R. Topham, “Focus: Historicizing ‘Popular Science’. Introduction,” Isis 100, no. 2 (June 1, 2009): 310-318 (pdf).
2. James A Secord, “Knowledge in Transit,” Isis 95 (2004): 654-672.
3. Topham s 311.
4. Secord s 671.

Inte så mycket att orda om, egentligen: nästa naturliga steg i informationsavdelningarnas tekniska utveckling. Pressmeddelanden på stencil, sen Xerox, webben, RSS-flöde och nu twitterflöde.

Den stora grejen är snarare forskare som bloggar och twittrar, utan att det passerar informationsavdelningarna.

En aspekt av detta tycks vara att den amerikanska vetenskapen under större delen av 1800-talet saknade fast organisation, samhällelig legitimitet och privilegierad plats; populärvetenskapen blir då till ett slags bristfenomen, något som fyller ut ett tomrum; hon beskriver relationen mellan professionell och populär vetenskap lite som kommunicerande kärl.² En annan aspekt är att ett slags republikanskt etos i politiken i allmänhet även gjorde sig gällande i synen på vetenskap – folk förväntade sig att delta i utvärderingen av vetenskapliga teorier, inte bara passivt låta sig skedmatas av experter.

Pandoras resultat verkar tankeväckande men samtidigt kanske lite hårdraget, lite prematurt – hon pekar själv på att utforskningen av den här delen av USA:s historia har luckor; vi tycks veta betydligt mer om populärvetenskapens historia i Storbritannien under 1800-talet. Men, i varje fall, läsningen av Pandoras uppsats gör att jag börjar tänka på ”The purloined letter”, Edgar Allan Poes fina berättelse om hur Auguste Dupin löser ett fall genom att under idogt piprökande (Conan Doyle var en tjuv!) resonera sig fram till ett resultat snarare än att sätta igång med empirin direkt. Den publicerades 1844 och visar om något att den vetenskapliga litteratur och kultur som fanns utanför de fåtaliga fackvetenskapliga institutionerna i USA även tog upp ämnen av vetenskapsteoretisk art och i Poes fall tog formen av skönlitteratur.

Ett bärande tema i berättelsen är ju skillnaden mellan det empiriska men fantasilösa tillvägagångssättet hos Parispolisen och dess företrädare Monsieur G. och det mer poetiska och kreativa hos Auguste Dupin. Poliserna mäter och väger, de använder sina mikroskop (de beter sig lite på det sätt som Sven Widmalm använt för att karaktärisera Uppsalafysikerna för hundra år sen) men de kommer ingen vart för de saknar fantasi; de är goda baconianer men det händer liksom inget: ”[t]he measures … were good in their kind, and well executed; their defect lay in their being inapplicable to the case and to the man.”

Gnällandet på baconianerna återkom Poe till fyra år senare, i Eureka, ett på många sätt spännande verk.

1. Katherine Pandora, ”Popular Science in National and Transnational Perspective: Suggestions from the American Context”, Isis vol 100 (2009), 346-358 (pdf)
2. Någon skulle kanske drista sig till att – analogt med Pandoras analys av amerikanskt 1800-tal – spekulera i om vår tids ökande vurm för medborgarpaneler och andra deliberativa processer inom forsknings- och teknikpolitiken är ett uttryck för en motsvarande nedgång i vetenskapens privilegierade position?

Två forskarbloggar inom Scienceblogsarkipelagen verkar värda att följa:

Effect Measure, som drivs av några (anonyma?) folkhälsoforskare, skriver om utbrottet under den här kategorin. Aetiology, som är epidemiologen Tara C. Smith, skriver om svininfluensan här. De är intressanta inte bara för inläggen utan även för de kommentarsflöden som uppstår till exempel här.

Dessutom bloggar Science om svininfluensan här.

Hur tar medborgare till sig och värderar information om allvarliga sjukdomar i ett nytt medielandskap: ett ämne för en magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap?

Förutom medborgarperspektivet finns det en del intressant att observera angående bloggformatets användning för inomvetenskaplig kommunikation i snabbrörliga vetenskapliga fält; mikrobiologen Sandra Porter och epidemiologen Tara Smith använder sina bloggar för att diskutera kopplingarna mellan svininfluensan i Kalifornien och ett utbrott i Ohio 2007: Porters post och Smiths post – kommentarerna fylls även med argument för och emot kopplingarna Ohio-Kalifornien, baserade på andra forskares analyser av virusdata.

Porter summerar sina erfarenheter av att använda bloggmediet för samarbete med kollegor under den framväxande tolkningen av data för viruset:

One of the things that I never liked about academic science was all the secrecy. It seemed to me that the people around me felt that you should keep every thing secret and not tell anyone anything until you were absolutely sure you were right. The trouble is, that philosophy makes people really afraid to ever be wrong. And, so many times, we are wrong. Or maybe just not 100% right.

So, since I don’t have a lab or tenure worries, I thought: why not do science in the open? I’ve heard people suggest that original research shouldn’t be published in blogs, that it should only published as peer-reviewed work. I don’t buy that suggestion.

Crazy as it seems, I think this preliminary activity has gotten far better ”peer-review” than some of the papers I submitted to official publications. I wish all peer review was as helpful and transparent.