Och visst håller man med henne, man kan inte annat än intressera sig för den där typen av forskare som förmår vara både naturvetare och intellektuella, som förmår kombinera forskningsexcellens med formuleringsbriljans och kommunikationsekvilibrism. Vi behöver dom, forskarna som gärna lyfter blicken från nästa salamiskiva skrivet enligt LPU-logik och istället ser sin verksamhet inom forskningen som bidrag till kultur och politik. Gould är ett skolexempel på att universitet och forskning inte enbart handlar om att ge bidrag till ekonomisk tillväxt; universitetet spelar flera andra roller i samhällsutvecklingen.

Men kan man göra något för att använda serendipitetens frukter? Nu startar Journal of Serendipitous and Unexpected Results, vars mål är att just främja spridandet av resultat som inte riktigt passar in.

An important component of scientific discovery is a disciplined examination of research results that contradict or negate extant hypotheses. Indeed the history of science is rife with examples of important discoveries arising from such results. However, there is a distinct lack of a forum in which such results can be presented and discussed in any meaningful way. We believe a forum for and dialogue on serendipitous and unexpected results will provide valuable insight and inform modern research practices. [...] Articles published in JSUR discuss results that are unexpected or perplexing given conventional wisdom or that clearly negate a popular hypothesis.

Man skulle kunna önska att tidskriften även hade en forskningspolitisk avdelning. För hur passar serendipiteten in i en tid allt mer fylld av planering, centralstyrning och målstyrd forskning? Thomas diskuterade frågan häromåret med anledning av ett debattinlägg i Nature.

Frågan dyker nu upp i en debattartikel signerad prorektorerna i Uppsala, Göteborg och Lund.

Olof Hallonsten disputerar på sin avhandling om stora faciliteter den 11 september, med Dominique Pestre från l’École des hautes études en sciences sociales, Paris, som opponent.

Dominique Pestre håller förresten seminarium hos oss kring relationen mellan vetenskap, ekonomi och demokrati ur ett historiskt och normativt perspektiv. Tid: torsdagen den 10 september, plats sal O 104, Forskningspolitiska institutet, Sölvegatan 16. Kommentatorer: Thomas Kaiserfeld, Avd. för teknik- och vetenskapshistoria, KTH, Sven Widmalm, Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet, Merle Jacob, Forskningspolitiska institutet, Lunds universitet.

Frank van der Most från Twentes universitet har precis börjat ett postdoktorsprojekt hos oss kring det även för svenska universitet så aktuella ämnet akademiska utvärderingar.

Johan Östling börjar hos oss i höst med ett spännande postdoktorsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet, om ”de ideologiska och intellektuella konflikter som uppstår när ett gammalt utbildningsideal utmanas av ett nytt”: ”Humboldts testamente: Universitetets idé under efterkrigstiden”.

Devrim Göktepe Hultén påbörjar snart projektet “Commercialization of Academic Research Results”, med finansiering från VINNOVA.

Böckerna representerar helt olika subkulturer inom det fält jag arbetar: ett detaljerat studium och till och med en laborativ rekonstruktion av några specifika vetenskapliga praktiker handlar den ena om, den andra rör sig över större områden i sitt greppande av förändringar av det svenska forskningspolitiska landskapet, särskilt då dess internationalisering. Men bägge de litteraturer de representerar är viktiga, tycker jag. Och i och för sig möts Edqvists och Staubermanns böcker, hur olika de bägge ansatserna än är, i en insikt om hur betydelsefulla instrumentering och vetenskapliga faciliteter är för förståelsen av vetenskapens utveckling.

Det är kanske en akademisk fråga (ursäkta…) om vi skall hänföra universitetens reklamverksamhet till den nollte eller till den tredje uppgiften (men jag lutar nog åt att den tillhör den nollte). Likafullt tycker jag akademiskt varumärkesbyggande är en intressant företeelse i universitetsvärlden. (Jag har tangerat frågan tidigare.) Hur gör universitet och högskolor för att bygga varumärken, för att synas?

Karlstad gör reklam för sitt universitet, Lund vårvintern 2009

Universiteten kan förstås göra på många olika sätt, men köpt reklamplats är ett inte helt ovanligt sätt. Frågan är hur effektivt det är. En djupintervju med personen till höger i bilden ovan visar, sammanfattningsvis, att informanten är väldigt positivt inställd till vetenskap, speciellt naturvetenskap, men att denna positiva syn inhämtats via böcker, tidskrifter, tv-serier med David Attenborough och Nigel Marven samt framför allt besök vid ställen som LTH (dit skolklassen inbjudits för en dag av roliga kemiexperiment), Zoologiska museet i Lund (nerläggningshotat!), dito i Köpenhamn, Natural history museum i London och dito i Berlin, snarare än köpt reklam.

1. läst ett tjockt avhandlingsmanus, skrivet av en doktorand jag är bihandledare för, följt av diskussioner av manus med doktoranden och huvudhandledaren

2. läst ett annat tjockt avhandlingsmanus som jag ska opponera på på slutseminariet på KTH

3. påbörjat arbetet på en session som jag tillsammans med några kollegor fått antagen på en internationell vetenskaplig konferens i sommar

4. fått reda på att jag ska vara ordförande på en annan session på en nationell konferens i Stockholm lite senare i vår

5. deltagit i en arbetsgrupp som utreder framtiden för en nationell vetenskaplig tidskrift

6. fixat med ett tvärvetenskapligt seminarium jag är med och organiserar

7. skickat iväg manus på två uppsatser till redaktörer

Jag vet definitivt vilket jag är mest nöjd med: punkt sju. Det finns inget som är så härligt som att trycka på send-knappen när det är ett manus som går iväg, det slår det mesta.

Men visst är jag nöjd med de andra arbetsinsatserna också, även de är en meningsfull del av en akademikers tillvaro.

För tillfället är det mycket prat om bibliometri, senast i Universitetsläraren nr 4. Det är drömmen om mekanisk objektivitet applicerad på forskarvärlden. Jag kan förstå lockelsen i det hela: siffror, inga personliga omdömen, den som publicerar ska belönas för det. Men bibliometrin bortser ju mer eller mindre från punkterna ett till sex. Ur ett bibliometriskt perspektiv borde jag kanske stryka dessa aktiviteter för att få ur mig ett eller annat pek till.

Så om bibliometrin ska få stort genomslag i forskarvärldens fördelning av resurser borde vi även inrätta en systerdisciplin: aktivometri. Dennas ändamål vore att insamla uppgifter om arten och omfattningen av och kvaliteten på sådana forskaraktiviteter som är av vikt för vetenskapens utveckling; utveckla tillförlitliga metoder för sådan datainsamling; samt till sist tillhandahålla en kvalitetssäkrad databas där sådana aktivitetsindex – på individnivå, men även på mer aggregerade nivåer som institutions-, fakultets-, universitets- och nationsnivå – skulle, mot en licensavgift, finnas tillgängliga.

En forskarvardagens science citation index: Science Activity Index®.

Nu väntar jag bara på att Thomson ska komma med ett bud på det här konceptet. Jag kommer inte sälja det billigt.