Man får onekligen känslan av att den amerikanska rymdsektorn står och väger lite grand; inte bara på grund av utredningen utan även därför att rymdskytteln, det enda sättet amerikanerna har för att få upp folk i omloppsbana om de inte ska köpa uppskjutningar av ryssarna eller andra, enligt planerna skall pensioneras nästa år; det verkar inte finnas något amerikanskt alternativ färdigt till 2010. Till detta kommer det faktum att landet har en ny president, om vars rymdpolitik det väl inte finns riktig klarhet i ännu. Kommer han välja att se på bemannade expeditioner till månen och Mars som teknonationalistisk Bushretorik utan tillräcklig vetenskapliga argument och därför skippa det, samtidigt uppvisande budgetansvar? Eller kommer han försöka sig på en inspirerande och nationssamlande storsatsning på bemannade rymdfärder, finansierade ur det federala stimulanspaketets 750 miljarder dollars; en politik som kan kryddas med spin off-argumentation för de som vill höra sånt och dessutom, via pork barrel-politics, användas som ett sätt att styra delstaterna (eller om det är delstaterna som styr presidenten i ett sånt fall …).

Det senaste nu tycks vara att framtiden för amerikanska bemannade rymdfärder (som finansieras över skattsedeln – en del pratar istället om en privat rymdsektor) ser blek ut: ”It will be difficult with the current budget to do anything that’s terribly inspiring in the human spaceflight area” som utredarens ordförande, Norm Augustine, säger.

Frågan intresserar mig sådär lite lagom och ett sätt jag håller mig uppdaterad är via Space politics, där både inlägg och kommentarer ger intressanta bakgrunder till frågor kring vad som skall hända efter rymdskytteln, spelet mellan delstater i den amerikanska rymdpolitiken och så vidare. Rekommenderas.

Helt klart ett läge för en gymnasieskola eller universitetsinstitution att köpa en TubeSat och låta gymnasisterna eller studenterna konstruera och skicka upp ett experiment. Och mer fascinerande än att se Fuglesang skruva i muttrar på TV.

Att leta efter vatten på planeten Mars är en klassiker i vetenskapshistorien; nu tycks det som om NASA:s Phoenix, som landade på den röda planeten för tre veckor sen, har hittat is. Den vetenskapliga nyheten kablades ut på Twitter. [via Anna Toss.]

Bakgrundsinformation och bilder på isen finns här.

Japp, Twitter. Ännu ett PR-stunt för NASA. 22 800 följer i dagsläget flödet.

Most twitterers use the service to send up-to-the-second news about the minutiae of their lives to friends, but Rhea Borja, a member of Ms. McGregor’s team, sees it as a way to spread NASA news to twentysomethings. “To reach a new generation of folks,” said Ms. Borja, a thirtysomething.

In the past few years, the Jet Propulsion Laboratory’s media team has adopted many Web 2.0 technologies, producing podcasts, posting videos on YouTube, blogging and setting up a Facebook page

skriver NYT.

Att skaffa stöd för rymdforskning handlar inte längre bara om storskalig populärvetenskap à la Carl Sagan.

Den italienska forskningssatelliten AGILE – den mäter gammastrålning från rymden – skickades nyligen upp med en indisk bärraket i vad som var Indiens första kommersiella uppskjutning av en utländsk last. Rymdkapplöpningen2.0 går vidare.

Apropå teknik, snubblade jag över David Edgertons nya bok, The Shock of the Old: Technology in Global History Since 1900 vilken verkar läsvärd, inte minst för den som tycker att det fokus på innovationer och okritisk framtidshalleluja som finns i svensk teknikpolitik missar något. En pratstund med författaren finns här och här, Natures recension här. Låter lite som Svante Lindqvist, “Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994))

• Peter Englunds bloggar från såväl Nobelfesten som från en shoppingrunda i Ullared och han gör det bra.
• för de som undrar – efter att ha tagit del av merparten av medierapportering kring Christer Fuglesangs rymdfärd, varav SVT:s ”rymdvaka” var ett under av okritisk journalistik – om det inte finns kritiker av satsningen på ISS, kan hitta en startpunkt i Bulletin of the Atomic Scientists
• Squirl verkar vara nätålderns frimärks- och myntsamlarklubb. [via SB: Relaxin on the Trail]
  .

Mer om rymdteknik, politik kring rymdkapplöpningen – både den första och den som pågår nu, med länder som Kina och Indien som nya aktörer -, kommersiella och militära intressen i rymdtekniska satsningar, problemen att bedriva forskning vid den internationella rymdstationen ISS, prioriteringsfrågor kring bemannade rymdfärder med mera finns här och här.

Vad som är intressant med Natures nyhetsartikel är, förutom det lilla regionalstöd-maskerat-som-forsknings-och-teknikpolitik-nålsticket, egentligen att Nature diskuterar det här med prioriteringar i forskningspolitiken. Man bygger mer och mer vetenskapliga faciliteter, och då måste man ibland lägga ner några för att få ihop resurser till nya och ännu mer kostsamma. (Se även här.)

En helt annan sak: de som vill kan ju kontrastera några av bloggosfärens skriverier i frågan, där de självklara massorna av Hubbleoptimism även bryts mot andra åsikter, till exempel astrofysikern Andrew Jaffes kritik x 2 av att lägga resurser på Hubbleteleskopests life support eller den ganska öppna diskussionen bland kommentarerna på Jeff Fousts Space politics blog, med berättelserna att beslutet var ”nervöst emotsett av astronomer jorden runt” (SvDs vetenskapssida 5 november) och att det ledde till att ”[a]stronomer världen över jublar” (DN 2 november).

Enligt Nature applåderar astronomer beslutet men det är en sanning med modifikation; det finns astrofysiker, som till exempel Andrew Jaffe, som tycker det vore värt att satsa på nya rymdbaserade observatorier istället för att klämma ytterligare några år ur Hubbleteleskopet. För att inte tala om de olika prioritetsstrider som finns kring hur länge man ska fortsätta med rymdskytteln och ISS.

Hur går det till när man bestämmer sig för att stänga ner kostsamma vetenskapliga faciliteter? Vilka överväganden vinner bärkraft? Momentum/tröghet ställs här mot något slags offensiva nerläggningar. I Sverige har vi ju haft nerläggningar av några nationella faciliteter för att gynna andra, en prioritering som Vetenskapsrådet genomförde häromåret.

De här frågeställningarna vore intressanta att se belysta med mer empiri, gärna med lite historisk tillbakablick och internationella komparationer (mycken vetenskapshistoria handlar, för att generalisera vilt, mer om vetenskapliga faciliteters uppkomst och tidiga historia än om slutfaserna – ungefär på samma sätt som Svante Lindqvist argumenterade för i en av sina tankedigra artiklar, ”Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994)).

Jag tror jag har en projektidé på gång. ”Shutting down science: the politics and practice of cutting funding for large-scale research infrastructure”.

Rymdmodulen drivs av de amerikanska företaget Bigelow Aerospace och skickades upp häromdan med en SS-18, en konverterad kalla-krigs-ICBM, av ett ryskt företag. Intressant, inte minst i ljuset av kritik som riktats mot statligt finansierade bemannade rymdfärder. Bland andra Martin Rees och James Van Allen har menat att den primära drivkraften för sådan rymdverksamhet inte är vetenskapliga argument utan nationell prestige och annat. Rees har istället velat se staten satsa på renodlad vetenskaplig verksamhet, för att låta den privata sektorn ta hand om mer spektakulär rymdturism. Kanske får han rätt?

När den första satelliten,Sputnik-1, skickades upp gick folk ut på kvällarna för att försöka se den lilla ljuspricken röra sig över kvällshimlen. Det var framtiden man såg. Då var rymdfärder stabilt förankrade i en kalla krigs-kontext. Kanske är det en annan framtid vi ser på sommarhimlen 2006 när vi ser Genesis-1 röra sig bland stjärnorna.

Kartan visar hur Genesis-1 rör sig över den skånska himlen i natt, den passerar nära zenit kl 00:57 den 18 juli och lyser då av magnitud 2.8, dvs som en medelklar stjärna. Här finns data med länkade kartor för de tio närmaste dygnens passager över Malmö. (Bor du inte i Skåne kan du göra egna prediktioner för andra ställen via Heavens Above.)

[via Vetenskapsnytt]