Hans invändning mot kultursidorna, att det är fel recensenter som skriver om facklitteratur, är emellertid inte det största problemet. Än värre är att så få fackböcker recenseras över huvud taget. Det publiceras mängder med fackböcker som aldrig recenseras, trots att de skulle kunna bidra till det offentliga samtalets förståelse av kultur och samhälle och dessutom ställa under debatt de frågeställningar och problem som universiteten och forskarna sysslar med.

Man kan fråga sig varför det är så.

En faktor är att artiklarna på svenska dagstidningars kultursidor tycks sitta trångt, rent fysiskt; tabloidformat istället för broadsheet, gärna med någon stor bild som fyller ut sidan: det blir inte mycket utrymme över till själva texten.

En annan orsak kan kanske spåras i att kulturredaktörer av hävd hämtats ur litteraturvetarnas kretsar. Om landets kulturredaktörer sedan länge regelmässigt disputerat i låt säga historia, idéhistoria eller sociologi istället för litteraturvetenskap, hade månne facklitteraturen fått ta mer plats då, på bekostnad av det utrymme som ägnas recensioner av skönlitteratur (och forskning om skönlitteratur)?

Kanske beror kultursidornas medialogik på att redaktörerna tror att man skrämmer bort den tidningsläsande allmänheten om kultursidorna lite mer liknade TLS eller för den delen Svenskans Understreckare.

Jag vet inte, någon presshistoriker får väl reda ut det hela.

I vilket fall menar jag att det finns mängder med relevant och intressant facklitteratur på svenska men också på andra språk som aldrig syns på våra kultursidor. Kultursidorna har därför självmant valt att delvis marginalisera sig och delar av det intellektuella och intressanta samtalet sker istället på andra ställen.

Obama ska tydligen träffa Svanberg. Han kunde ju föreslå att skicka forskarna från The American Petroleum Institute för att reda ut vad det egentligen är som hotar ostronen.

Kontrasten kunde väl inte vara tydligare: människor i hyddor höjer sina pilbågar mot ett förbipasserande flygplan; vi mot dom; teknik mot natur. Och nu håller ”vi”-et, vi i flygplanet, det teknologiska samhället, på att förstöra förutsättningarna för dessa människor som lever i symbios med naturen; deras livsstil hotas av pågående oljeborrning och en eskalerande skogsavverkning i regionen.

Baggböleri på anabola.

En historia som gjord för massmedialt genomslag på global skala. Vilket även inträffade.

Sedan visade det sig att organisationerna bakom nyheten hade överdrivit i det vällovliga syftet att hjälpa folkgruppen att behålla sin livsstil. I varje fall om man ska tro The Observer.

Upptäckten hade regisserats för att få massmedialt genomslag.

Vad som intresserar mig här är inte primärt etiska frågeställningar kring de areella näringarna i Amazonas – det är liksom öppet mål i matchen urinvånare mot rovgiriga skogs- och oljebolag – utan vad historien säger om vår relation till ”det okända”. Vi placeras alla i flygplanet som blickar ner på en tidigare okänd folkspillra – som alltså inte visade sig vara så okänd av de som bestämde sig för att lågsniffa med flygplan över hyddorna – som är på god väg att raderas ut av civilisationens bandtraktorer och oljeborrar.

Michael Robinson, en historiker som specialiserat sig på upptäcktsresornas idé- och vetenskapshistoria, bloggar om historien och jämför med fascinationen för okända och försvinnande folkslag, en av drivkrafterna bakom 1800- och 1900-talens upptäcktsfärder. Han anknyter till Sumathi Ramaswamy som i The Lost Land of Lemuria: Fabulous Geographies, Catastrophic Histories studerat betydelsen av det försvunna för samtida politiska och civilisatoriska processer, ett fenomen som alltså inte bara hör historien till: ”the Funai hoax proves that cult of the lost tribe is still alive and well in the 21st century.”

Update: Åsa Larsson skriver också om det här. Notera även Svenskans något annorlunda vinkling – jämfört med DN – av storyn, eftersom man där faktiskt försökt fördjupa frågan:

Organisationen säger sig inte vilja kontakta gruppen och månar om deras rättigheter att leva ett skyddat liv från omvärlden. Men Ulf Johansson Dahre, universitetslektor i socialantropologi vid Lunds universitet ifrågasätter till viss del organisationens motiv.

– Man får ju hoppas att de månar om deras integritet men samtidigt kan man ju ifrågasätta varför de här bilderna ska spridas över världen i så fall, säger han till SvD.se och varnar för konsekvenserna av beslutet att låta omvärlden få en inblick i stammens slutna värld.

Effekten illustreras av den orkan, Sidr, som inom kort kommer slå in i Bangladesh. Den har i varje fall jag inte sett mycket av i svenska medier.

Bild (senaste versionen i högre upplösning här) från Joint Typhoon Warning Center , som också har mer information.

[via The Intersection.]

Update kl 21.10: det ovanstående skrev i eftermiddags vid 13.30-tiden, då saknades, vad jag kunde se, nyheten på både DN:s och SvD:s huvudsida . Nu har den dykt upp på DN men verkar fortfarande saknas på SvD. Tilläggas kan även att en kraftig cyklon som drabbade Bangladesh 1991 dödade 140 000 människor. Via Pharyngula hittar jag den bangladeshiska bloggen The 3rd world views inlägg om Sidr.

Update 2 16 november kl 0950: The 3rd world view samlar in bloggrapporter från Bangladesh.

OK – vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt på kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas målgrupp, vad vill man åstadkomma, hur har de förändrats, vart är man på väg?

Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras så mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för få akademiker bland skribenterna – ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här – det här gnället är som synes en av mina käpphästar.

Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:

–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.

Det är väl inte så säkert, att bloggar skrivna av någon som redan ”har renommé” är som ”en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som många redaktörer sätter för kultursidornas artiklar – uttalade gränser av typen ”2000 tecken, max” såväl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet – kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig på ett sätt som de aldrig kan på de svenska kultursidorna.

Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?

Det pågår en diskussion om Foucault; om det är en omvärdering är oklart, det får historien utvisa, men den pågår. Det tycker jag är intressant. Läs till exempel recensionen av den engelska nyöversättningen av History of Madness, signerad Andrew Scull, i TLS, 21 mars. Den ursprungliga översättningen var en förkortad version av en doktorsavhandling: eftersom den saknade tillräckligt antal noter och annat, kunde den som inte gick till den franska originalutgåvan – och det var nog få som gjorde det – kontrollera vilka källor Foucault hade för sin omtolkning av historien.

Nu finns den ursprungliga franska texten i dess helhet överförd till engelska; i sin recension skjuter Scull in sig på den dåliga empiriska underbyggnaden och den närmast totala bristen på anknytning till något slags modern forskning i Foucaults första bok. Foucault framstår i Sculls recension som en slarvig historiker.

Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen – jag är inte psykiatrihistoriker – , men jag finner den lite intressant, som ett tecken, kanske, på det slags förskjutningar och långsamma förändringar som pågår inom humaniora och samhällsvetenskap. Men – och nu kommer det utlovade gnället – var ska man gå för att ta del av den här diskussionen?

Inte till svenska medier i varje fall.

I dagens Sydis finns en artikel av MarieLouise Samuelsson (verkar inte finnas på nätet) som diskuterar journalister kontra medborgarjournalistik. Det är företeelser som hon fullständigt sågar. Det är journalister som ska skriva; de är ”bättre än de flesta på att navigera i departement och diarier och på att snabbt avläsa, avslöja och beskriva eventuella missförhållanden”, hon pekar på att populism inom journalistiken – vad nu det är – ”minskar utrymmet för skarp och yrkeskunnig granskning av politisk och annan maktutövning.”

Suck.

Ta kulturjournalistiken som ett exempel. Jag har fullkomligt gett upp hoppet om svenska kultursidor. De är präglade av snuttifiering, rädsla för längre resonemang. Texterna tycks bara bli kortare och kortare, kanske till följd av övergången till tabloidformat, kanske beroende på en allmän rädsla för att framstå som ”svår”, när man ska ha med nöjen och annat i samma kostym; ett slags medial adhd-mentalitet.

Häromåret, berättar Fredrik Pålsson (SDS 25 maj), var Weekendavisen – vilken tidning det är, en dansk TLS! – intresserade av att göra en svensk utgåva, men efter ”en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.”

Och är det bara min inbillning, eller har inte mängden humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som skriver på kultursidorna minskat sedan 1980-talet (som är den tid jag kan överblicka)? Är vi utträngda av alla dessa journalister som skriver där? Ibland hör man gnäll på oss forskare att vi borde delta mer i den allmänna debatten, men släpps vi in där?

Svensk dagspress i allmänhet, inte bara kulturbevakningen, börjar mer och mer likna Metro: slå upp ett uppslag på måfå i någon morgontidning och risken är rätt stor att du möts av en yta täckt av annonser och ett eller annat TT-telegram. Det verkar som om morgontidningarna bemöter konkurrensen från gratistidningarna genom att försöka bli mer som gratistidningarna, inte mer olika.

Men åter till kulturbevakningen. Nu lusläser jag inte alla de stora svenska dagstidningarna, men diskussionen om Foucault får man fånga upp på andra ställen: tidskrifter av typen New York Review of Books och TLS – där en enda essä, artikel eller recension ofta kan ha samma längd som hela kultursidan i en svensk dagstidning – eller det där som MarieLouise Samuelsson kritiserade, den av henne så kritiserade bloggvärlden. Den som vill läsa mer om Foucaultdebatten är mer betjänt av blogginlägg som de här, än av den tidning MarieLouise Samuelsson skriver i:

The Valve, One Way Street, Foucault blog, The Kugelmass Episodes.

Nå. Slutgnällt. För den här gången. Tillbaka till arbetet, vilket just nu råkar innebära läsning av Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (Stockholm: SNS förlag, 1978). Det är en bok med god empirisk underbyggnad.

• Det är något med Taschen. Nu i sommar kommer I’ll Be Watching You: Inside The Police, 1980-1983 i en begränsad upplaga (1 500 exemplar) med bilder tagna av Andy Summers. Med Tri-X, Nikon FE och några världsturnéer som popstjärna, så blir det väl några OK bilder … Mer här.
• Träffade Åsk, Perle och Miklas häromdan; förbaskat trevliga människor. Pratade bland annat om real estate pornography – varför startas det inte fler mäklarbloggar? -, Malmö (mental note to self: åk mer till Malmö), Åsks ombyggnation av Adland och coola cigarettmärken. Åsk röker förstås Pall Mall – ”wherever particular people congregate”.
• Kul streetart [via Good Old Design.]

Själv följer jag tightsqueez bilder från Irak på flickr, men det finns säkert en massa annat intressant som skrivs, fotograferas och filmas av och med soldater.

Jfr ett inlägg jag skrev på Fotografiskt i början av april.

Tävlingen pågår till den 25 maj.

Sen kan man ju inte låta bli att gilla deras öppna förteckning av innehållet i en miljon program. Här kommer nog fler användarbyggda grejer ovanpå det. En av de första är Alf Eatons touchgraphapplikation.

sr.se? hallå?