Det perfekta tomrummet

Det senaste från Solms:

Idag upptäckte vi ett (numera oanvänt) Datapak X25-abonnemang på jobbet.

Riktig industriarkeologi hittar man förstås i Ryssland; se exempelvis dagens post hos Oxana Diakonashvili.

Rasterbator.

[Via Alex Halavais.]

1860-talets visitkort, passfotoautomaternas bildremsor, skokartongerna med instamaticbilder, min föräldragenerations samlande av filmstjärnebilder, Polaroider, mellanformatsdia på ett ljusbord: klassisk fototeknik har en materiell dimension. Vi är vana vid att hantera bilder. Jag har 8 500 digitalbilder i iPhoto men det känns som om något saknas.

Det här kan kanske belysas av Elisabeth Edwards & Janice Hart, Photographs, objects, histories: On the materiality of images [boktips via Anne Galloway].

Carl Johan De Geer är som Kraftwerk.

Precis som hos elektropionjärerna från Düsseldorf är det ett fåtal teman som återkommer i produktionen. Man har ett antal grundläggande frågeställningar som man tolkar och omtolkar. Effekten ligger inte i nya idéer utan i nya sätt att förkroppsliga idéerna.

Kraftwerk har åkt kring nu i ett par decennier och spelat samma låtar, de är primärt sett ett liveband som tolkar en repertoar som är fastlagd, endast med några nytillskott från senaste skivan. Följer man utvecklingen – genom konsertbesök, genom bootlegs, genom 1991 år skiva The Mix – är det helt olika varianter på de klassiska låtarna. Nya ljud, nya mixningar, tempo- och textförskjutningar.

Carl Johan De Geer har också arbetat med ett litet antal centrala frågor sedan åtminstone 1990-91: samma självupptagenhet, samma tolkning av vad det egentligen var som hände från trettiotal till nittiotal. I varje fall har utställningen ”Trivsel – spillror från 1900-talet” (1991-1992) och utställningen ”Adliga spöken” (1996) mycket gemensamt med filmen ”Med kameran som tröst, del 2″, som jag såg igår.

Det är en mycket bra film. Se den! Finurligt berättad, ger den en kalejdoskopisk bild inte bara av en individs utveckling utan även av samhällets utveckling under 1900-talet.

Som fotointresserad kunde jag ju inte låta bli att småle åt hans fotofilosoferande, det där om att vi fotograferar för att vi vill frysa tillvaron, vi kan ibland fotografera så mycket att man spyr, att man känner sig alienerad och det där med att mecka med kamerateknik som ett slags terapi. (I filmen figurerar såväl en Leica M2 som en Leica M3, och visst skymtade det i synfältets utkant för en kort sekund en Konica Auto S3?) ”Leica, Ernst Leitz, jag döpte min son Ernst efter en kamera.”

Han har tagit hur mycket bilder som helst (Garry Winogrand, anyone?) och verkar tycka att de flesta var varken bra eller dåliga. De bilder som förekommer i filmen ger ändå mersmak.

Nu väntar vi bara på Den Stora Fotoutställningen, där vi får se ett rejält tilltaget urval ur den De Geerska negativ- och diapositivsamlingen. Låt säga 50 000 bilder, hängda i Riddarhuset. Eller varför inte scannade och utlagda på nätet. Se där en uppgift för någon kulturfinansiär!

Numera bloggar jag om fotografiska ting på 5063.

Sparta, hösten 2003.

[Bilden är klickbar.]

Mobiltelefon med kamera + drake = den här bilden. Läs mer på enkelriktat.com.