Kopiera!

[via Exposure compensation.] Syns även på Fotografiskt.

• Det är något med Taschen. Nu i sommar kommer I’ll Be Watching You: Inside The Police, 1980-1983 i en begränsad upplaga (1 500 exemplar) med bilder tagna av Andy Summers. Med Tri-X, Nikon FE och några världsturnéer som popstjärna, så blir det väl några OK bilder … Mer här.
• Träffade Åsk, Perle och Miklas häromdan; förbaskat trevliga människor. Pratade bland annat om real estate pornography – varför startas det inte fler mäklarbloggar? -, Malmö (mental note to self: åk mer till Malmö), Åsks ombyggnation av Adland och coola cigarettmärken. Åsk röker förstås Pall Mall – ”wherever particular people congregate”.
• Kul streetart [via Good Old Design.]

Själv följer jag tightsqueez bilder från Irak på flickr, men det finns säkert en massa annat intressant som skrivs, fotograferas och filmas av och med soldater.

Jfr ett inlägg jag skrev på Fotografiskt i början av april.

Häromkvällen var jag Kulturell. Så kulturell man kan bli en sommarkväll i Lund. Jag gick på litteraturbaren, som gästades av Klas Östergren. Inramningen var somrig och lundensisk: vi höll till på Kulturens bar, det var fullt med folk i publiken och den lundensiska råkkolonin härjade i luften som en ljudmässig kuliss.

Östergrens samtal med Niklas Törnlund kretsade kring processer: skrivprocessen och läsprocessen (ingenting handlade om Östergrens ramberättelse om svensk efterkrigshistoria, om ”affärerna”). Det var Facit Privat hit och färgbandsleverantörer dit, skriva på kvällen eller på kontorstid.

Han pratade ganska mycket om hur böcker är plastiska; Gentlemen, som man i en tid läser som en romantisk skröna blir, i en senare del av livet, en sorgsen bok.

Bytte några ord med Klas Östergren efteråt och jag undrade om han någon gång skulle återkomma till att skriva om foto. Jag tycker ju att i sådana här sammanhang blir det ett himla fokus på Östergrens romaner. De är onekligen mycket bra, men jag kan ibland tycka att de kultursidesartiklar han för länge sen arbetade med (som komplement till romankonsten) var ganska intressanta.

Missförstå mig rätt: Gentlemen och Gangsters är riktigt bra böcker; Gentlemen var mycket viktig för mig under 1980- och 1990-talen, och den håller säkert för omläsning idag igen. Och läst om den har jag gjort. Mitt exemplar, inhandlat på Domus i Värnamo en sommardag 1984 är sönderläst. Men ibland finns det i en författarproduktions undervegetation – det där som sällan uppmärksammas i författarporträtt, intervuer eller kulturaftnar – små guldkorn att hämta.

Slangbella är en läsvärd samling av Östergrentexter, publicerad 1983. Texterna har tidigare publicerats på Expressens kultursida, DN, Månadsjournalen, ETC och Foto; rapporter från Paris, författarintervjuer, essäer om att vara ung under 1960- och 1970-talen, om svårigheten att översätta Nigel Williams, är några av tematikerna. Gillar man Östergren som romanförfattare, gillar man Östergrens kommentarer till verkligheten.

En del av de texterna handlade om foto. Galleriet Camera Obscura hade öppnat i slutet av 1970-talet, ETC gav ut Christer Strömholm och så vidare: det tycktes finnas ett ökande intresse för fotografiet de där åren kring 1980, så det var kanske inte så märkligt att även författaren Östergren skrev om foto. Och han gjorde det på ett intresseväckande sätt; ambitiöst och med blick för fotots särart och plats i kulturen.

Därför frågade jag om han kunde tänka sig att återkomma till att kommentera foto och fotohistoria. Och svaret var inte helt nekande, tvärtom verkade han tycka det var kul att skriva om foto. Så vem vet …

Temat är ”Minnesvärda ögonblick” och det var något av det tristaste jag sett i fotoväg på länge. Jag gillar vanligtvis inte naturfoto, och Kristiansens bilder var djur och natur för hela slanten. Gillar man poetiska bilder på kryp och däggdjur i skymningsljus, går man i gång på Ingmar Holmåsen, är det här säkert bra, men det gäller inte mig.

Leve flanörfotografin! Leve gatufotografin! Leve porträttfotografin!

Och fotosamlande är big business. Många äldre män sitter runt om i världen och köper på sig utrustning som de drömde om men inte hade chansen att införskaffa då det begav sig, då de var unga och drömde om en framtid som fotojournalister.

Det finns olika grupperingar i de här subkulturerna. En av de mest extrema sägs ibland vara de som samlar på Nikons mätsökarkameror. Ta till exempel Nikon SP, en för sin tid avancerad mätsökarkamera som konkurrerade med Leica M3 men som relativt snabbt försvann från sortimentet i takt med att tillverkare som Nikon och världens fotojournalister gick över till spegelreflexkameror som den populära Nikon F och dess efterföljare. Omkring 22 000 SP tillverkades (att jämföra med, till exempel, 950 000 Nikon F).

De fotoentusiaster som var i tonåren vid mitten av 1900-talet läste om Capa, Cartier-Bresson och allt vad de hette, de där tuffa fotograferna och deras Leicor, Nikon, Contax. Idag har de hur mycket pengar som helst och är beredda att betala. Ett tecken är den samlare som nyligen tycks ha betalat 1 500 $ för den tomma kartong i vilken en Nikon SP levererades för cirka 50 år sedan. 10 000 pix för en tom kartong som det en gång legat en kamera i.