In digitizing books from any century, we try to create clean images with black text and color illustrations on white backgrounds. This helps enhance readability, save storage spaces and serve illustrated pages faster to readers. However, partners, researchers and other readers have frequently asked us to show the older books as they actually appear, for a couple of reasons: First, these books are interesting artifacts. They have changed their appearance over the centuries, and there is a cultural value in viewing them. Second, because of aging and bleed-through, it can be very difficult to display the images as clean text over a white background; in many cases it’s actually easier to read the text from the original (what we call ”full-color”) images.

Det ligger mycket i det här, det sorgliga är ju bara att den här skillnaden mellan boken som en mer eller mindre individuell artefakt, där fysiska egenheter hos det specifika exemplaret kan användas som källmaterial av den historiker som är intresserad av kommunikationens historia, och boken som mer avförkroppsligad text också förstås gäller för senare böcker. Alltså kommer det fortfarande, för många historiker, att finnas anledningar att uppsöka bibliotek med konkreta exemplar, som Robert Darnton skrev om häromåret.

Samtidigt är det här intressanta utvecklingar som historiker och andra humanister måste förhålla sig till med, menar jag, ett relativt öppet sinne. Här kommer det att finnas massa nya datamängder som man kan göra något av.

Men det finns ju mycket att förbättra. Till exempel tycker jag att Google books är stumt i förhållande till läsaren, det är svårt att se hur man som användare av dessa digitala datamängder kan hjälpa till för att förbättra det hela. Det kan gälla saker som att man som användare av en digitaliserad bok skulle kunna föreslå bättre metadata i form av tags, korrigera uppenbara fel i metadata och så vidare.

Eller att man skulle kunna ge önskemål om digitalisering och öppnande av samlingar. Ett banalt men mig näraliggande exempel är att Google har skannat min gamla doktorsavhandling men inte gjort den tillgänglig i fulltext. Jag vill att den blir tillgänglig i fulltext. Vart vänder jag mig då?

It was, in a sense, an apprenticeship for later careers as successful fabulists: Roald Dahl was to produce baroque fantasies for children while Ian Fleming did much the same for adults; David Ogilvy would give lessons in showmanship to Madison Avenue itself¹

Det verkar som om underrättelseverksamhetens träning inför kommande karriärer som sagoberättare även gäller i andra tider …

1. James M. Murphy, ”Dodgy dossiers”, TLS August 21&28, 10-11, 10

Charles Stross, The Atrocity Archives

Klaus Staubermann, Astronomers at work: A study of the replicability of 19th century astronomical practice

I skuggan av denne titans hädanfärd känns det förstås futtigt att komma dragande med något så banalt som gnäll över den svenska bokbranschen. Men jag kan inte låta bli. Jag var inne på frågan förra året, då jag upptäckte att Gulagarkipelagen inte gick att införskaffa i en svensk bokhandel. Sugen på att läsa fick jag gå ut på antikvariatsmarknaden, har än så länge fått tag i fyra delar; del fem-sju gäckar mig fortfarande. The thrill of the chase är förstås kul, men det bästa hade varit om jag bara kunnat fyra av en beställning.

Böcker på den svenska bokmarknaden har väldigt kort hållbarhet. Det är inte enbart obskyra småförfattare utan även sådana som Solzjenitsyn som är omöjliga att få tag i. Det retar jag mig på.

Lagerhållning är dyr, tycker säkert förlagens ekonomer. Alltså: läge för att utveckla print on demand-lösningar, där böckerna kan leva vidare.

Den senaste tidens kulturella vändning inom historieforskningen, parat med ett ökande intresse för mediala representationsformer inom historievetenskaperna, gör det här till en ansats som väl inte direkt får alla nutida historiker att sätta frukostkaffet i vrångstrupen (för det kanske det istället hade behövts en mer Braudelinspirerad ansats); men det finns inget egenvärde i chockverkan och det återstår mycket att göra i den här kulturhistoriska genren. Tandefelts studie är intressant, inte minst för att den understryker betydelsen av retorik för att förstå politiken.

Tandefelts bok bygger på en doktorsavhandling vid Helsingfors universitet som finns tillgänglig på nätet.

Jag försöker på min fritid – vad är egentligen fritid och arbetstid för en akademiker, förresten ? – läsa arbeten utanför de områden jag forskar och undervisar inom och Tandefelts bok var ett gott val i den kategorin. Andra böcker av samma typ som jag hållt på med de senaste månaderna inkluderar Niall Ferguson Empire (har snart läst ut den och är nöjd med en bok som säkert retar upp några med sitt val av ett icke-svartvitt perspektiv på det brittiska imperiet); Stephen Greenblatt, Renaissance Self-Fashioning: From More to Shakespeare (har kommit ett par kapitel in i den här klassikern; gillar idén men den är stundtals lite pratig); Robin Lane Fox, The Classical World (har jag precis påbörjat, verkar ärligt talat lite tråkig, men den kanske tar sig).

Sen har jag en backlog TLS som jag måste ta mig igenom. Jag klagar inte. Jag njuter.

Förutsägelse: om ett hundra år kommer Spook country och Pattern recognition användas av historiker som vill diskutera delar av det tidiga tjugoförsta århundradets samhälle ur ett material culture-perspektiv. Gibson kommer alltså inte att vara en en-idé-författare.

Därför blev jag förstås glad när fru och barn uppvaktade mig i söndags, på fars dag, med Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok. Den är läsvärd och man slukar den snabbt. Den ger vissa insikter i Östergrens författarskap, man blir sugen på att läsa om. Här får vi i den stora skaran av fans ett slags access till Östergren. Det är sympatiskt, initierat, fylld med intressant stoff om svensk efterkrigshistoria.

Och framtiden! Måtte Östergren göra slag i saken och vidareutveckla det spår av kritik av svensk politik som finns med både Gentlemen och Gangsters. Det tycks han i varje fall ställa upp som ett mål (337f).

Mycket, mycket mer av beröm kan tilläggas. Men det gör jag inte, det här är ju inte meningen att vara någon komplett och balanserad recension. Låt mig istället peka på några brister.

Först omfånget, själva innehållet. Stephen Farran-Lee väljer bort Östergrens journalistik, ett rejält misstag. Östergren är en tidsbetraktare, inte innesluten i enbart estetik. Under några år skrev han förhållandevis mycket journalistik. Som jag argumenterat för tidigare är den här delen av Östergrens karriär som skribent, bland annat samlat i den fina samlingen Slangbella, något som jag uppskattar. Det gör tydligen inte Farran-Lee, som i inledningen avfärdar den delen av produktionen utan vidare förklaring: ”Några smärre verk har hamnat utanför, exempelvis artikelsamlingen Slangbella” (12). Helt fel val. Artiklarna i Slangbella visar dels på något slags kontinuitet mellan kultursidesartiklarna och romanerna, tematiker som behandlas i romanerna hanteras ofta före det i en kultursidesartikel, dels visar de att Östergrens betraktelser över 1960- och 1970-talen är läsvärda som kommentarer till politik, kultur, konst. Inte mindre sånt, utan mer, alltså!

Sen kan jag inte låta bli att gnälla över boken som fysiskt objekt. Vad är det med svenska förlags kvalitetskänsla? Här pratar vi ändå om ett stort förlag, inget entusiastförlag i någon källare, utan Albert Bonniers Förlag.

Trådbindning, trådbindning, trådbindning! Det borde vara en självklarhet men icke sa nicke. Patetiskt och ett exempel på att saker och ting inte nödvändigtvis blir bättre. Jag vet, jag börjar låta som Kapten Stofil, men det är en helt annan sak att läsa en trådbunden bok än en limbunden. När jag läser en trådbunden bok känner jag mig lite bättre mottagen redan från första början, det är något slags boklig hut och hyfs, en grej som man bara gör, lite som att lägga fram rena handdukar på toaletten när man har gäster hemma eller erbjuda sin plats på en full buss när pensionären kliver på. Limbindarförlagen visar inte tillräcklig respekt för läsaren och köparen.

Och trycket ska vi bara inte tala om. En intressant del i Stephen Farran-Lees upplägg är att han ger utrymme åt böckernas omslag; varje omslag avbildas och diskuteras, omslagsmakaren Johan Petterson, som följt Östergrens hela karriär, kommenterar bildlösningar och så vidare. Och här finns ju en del snygga omslag, onekligen. Ta bara Denise Grünsteins gatuporträtt av Klas Östergren, flanören, taget i Östberlin sent 1970-tal, som pryder Med stövlarna på och andra berättelser.

Det är bara det att det erbarmligt dåliga trycket gör att omslagen mest blir svarta blaffor, som vore de komna ur någon halvsjaskig kopiator. Det luktar xerox lång väg. Inte bra.

(Bildanvändningen kunde för övrigt utvecklats. Det finns en material culture-aspekt på Östergren, både författaren – den mytiska Facit-maskinen, de där jodphursen som hela Rolling Stones snubblade över, de finns alltså på riktigt, inte bara i Fantomerna – och hans böcker, med dess ibland varsamma, ibland ohejdade beskrivningar av ting. Alltså upplagt för en coffee table-bok, lite som Mauro Scocco-boken som kom härförleden. Jag vet, passar inte genren, men hade varit ett kul försök.)

Bonniers borde alltså välja något annat tryckeri än ScandBook (eller åtminstone ställa kravspecifikationerna över den här bottennivån).

(Kul liten shoutout till Gunnar Pettersson på sidan 158, förresten.)

(Se även recensioner i DN och SvD.)

Update: Gunnar Pettersson har nu skrivit om Klas Östergrens besök i London på Pressylta Redux. (Bloggen saknar permalänkar – kolla under 19 november.)

Update: Tänkte höra hur förlaget (Albert Bonniers förlag) förklarar den dåliga lagerhållningstiden, så jag mailade i måndags; inget svar än.