På ett sätt kan man ju driva tesen att det inte har varit en så radikal förändring (som historiker är det alltid lätt att dra till med gammalt vin i nya läglar-argumentet). Innan bloggar hade man faxar, bulletin boards och maillistor som komplement till trögrörliga vetenskapliga tidskrifter; bloggdelen av arsenikDNAdebaclet häromsistens och vad det säger om peer review kan mycket väl jämföras med kommunikationscirkusen i samband med kall fusion.¹

Så något slags bakgrund till kommunikationspraktiker inom vetenskapen, ett samtidshistoriskt Knowledge in transit-perspektiv, kommer föreläsningen att innehålla.² Men å andra sidan måste man ju ändå öppna för förändringen – historikerns poäng kanske då blir ett slags glidande, la longue durée-förändring.

Nåväl.

Även om min föreläsning mest kommer att behandla forskarbloggar internationellt och i mer teknik- och naturvetenskapligt orienterade ämnen, kan man ju fundera över hur det fungerar i den egna delen av akademin.

I november höll Nina Wormbs, Thomas Söderqvist och jag en paneldebatt på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar om forskarbloggar. I den efterföljande diskussionen blandades bloggskeptiska och bloggpositiva inlägg, men tydligt var att det fanns ett relativt stort intresse för mediet. En av deltagarna i diskussionen, teknik- och näringslivshistoriken Gustav Sjöblom på Chalmers kommenterade debatten på sin nystartade blogg Flöden, där man på senaste tiden kunnat läsa bra inlägg om informationssamhällets historia, njutningen av att arbeta i arkiv och specifikt företagsarkiv (”att tillbringa två dagar bland mappar om administrativ rationalisering på 1960-talets Asea kommer nog aldrig att bli ett folknöje”) och så vidare.

För några år sedan var vi inte så många teknik-, medicin- och vetenskapshistoriker som bloggade, men på något vis tycker jag ändå att det håller på att byggas upp ett slags vetenskapshistorisk bloggosfär (internationellt finns det förstås en sedan länge). På sikt tror jag att det kommer att få betydelse för hur vårt ämne utvecklas.

1. Lewenstein, Bruce V. “From Fax to Facts: Communication in the Cold Fusion Saga.” Social Studies of Science 25, no. 3 (August 1, 1995): 403-436.
2. Secord, James A. “Knowledge in Transit.” Isis 95 (2004): 654–672.

Ja, vad ska vi med bloggande till, egentligen? Som ett led i förberedelserna har jag rotat lite i arkiven här på DPT:

Man kan blogga skrivandet av en bok, som Jon Agar – han håller förresten konferensens keynote – gjort under arbetet med den kommande Science in the Twentieth Century – and Beyond. Generellt gäller, tror jag, att bloggandet kan vara ett sätt att hålla igång vårt skrivande, det slags ”low stakes writing” som Howard S. Becker talar om. Samma idé var Alex Soojung-Kim Pang inne på när han diskuterade fyra argument för den bloggande akademikern: skrivhantverket, tillitsargumentet, nätverksbyggande och varumärkesbyggandet.

Men jag ser även forskarbloggandet i ljuset av kultursidornas förändring. Det är trångt på kultursidorna, inte minst för facklitteratur; bloggar kan vara ett medium för diskussioner som inte får plats någon annanstans.

Sen har vi det här med källmaterial; sociala medier kommer, i takt med att tiden går, att bli mer och mer en källa för oss vetenskapshistoriker, vilket kan ge oss intressanta möjligheter som vetter åt digital humaniora och svåra utmaningar vad gäller bevarande och arkivering av källmaterial.

Till skillnad från bloggverktyg som Wordpress och länktaxonomier som Delicious är det alldeles för svårt att använda Twitter för att hitta tillbaka till saker som man nästan minns vad det var.

Twitter tänker i storskaliga arkivaliska termer och deponerar som bekant hela arkivet på Library of Congress. Det vore tacknämligt om man även underlättade för mig att använda mina 1000 tweets som ett arkiv över vad jag gör på nätet.

Ibland är den närmast kontextlösa och metadatafattiga verktyget alldeles för simpelt.

Rekommenderas!

Malin Sandström och Sara Kjellberg

Häromsistens satt jag i en paneldebatt om bloggande på universitet tillsammans med Sara Kjellberg, Malin Sandström och Stefan Larsson, en av skribenterna på Cybernormer. Det blev till ett givande samtal om hur universitetets forskare och lärare kan använda bloggar för att kommunicera med andra forskare, med studenter, med allmänheterna.

Här är Stefans anteckningar från mötet och här är en reaktion från några i publiken.

Att bloggande kan vara ett sätt att öka synligheten för forskare var en sak som kom upp på panelen, något som även Mi Lennhag på Statsvetenskap här i Lund tog upp när hon intervjuades om bloggande som verktyg för akademiker i gårdagens SvD.

–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.

Ja, mycket är smörja. Bloggmediet består av en fasligt massa undergenrer. Om allt vore kvalitet vore det märkligt. Det är lite som att säga att dagspress är skräp efter att ha läst något groteskt i en kvällstidning eller att säga att radio är skräp efter att ha lyssnat på något närradioinslag. Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver.

Men precis som Nina Wormbs påpekar är det inte så svårt att hitta kvalitet. Nina själv är ett exempel så gott som något på kvalitet i bloggosfären; utifrån sin stora kunskap kommenterar hon medieutveckling och teknikpolitik och visar med all önskvärd tydlighet vad forskare från ett ämne som teknik- och vetenskapshistoria kan bidra med till den allmänna debatten.

Just för oss akademiker kan bloggandet fylla flera funktioner. En är förstås den tredje uppgiften men en annan och för mig viktigare funktion är kommunikation inom ett annars lite balkaniserat akademiskt landskap. På forskarbloggarna kan vi kommentera forskningsresultat, ny litteratur, forskningspolitik; vi kan göra det utan de begränsningar som vi ofta ställs inför när vi deltar i massmedier: 2 000 tecken, man får inte krångla till det för mycket (gäller även på kultursidor), sällan replikrätt. Det är inte sällan jag snappat upp tips om ny intressant litteratur på svenska och internationella forskarbloggar och mediets personliga tilltal gör att jag ofta kan ta del av intressanta ståndpunkter kring organisationsfrågor inom högre utbildning och forskning.

Man ska ju inte vara svartvit åt andra håller – framväxten av bloggar kan inte ersätta andra medier. Och det är just för att jag menar att det tryckta ordet och etermedia (kanske speciellt public service) också behövs och är fruktansvärt viktiga för vår offentlighet och vår kultur som jag tycker att man lika gärna kunde föra en diskussion om kvalitet där.

Vi humanister brukar ofta slå oss för bröstet och peka på i vilken hög utsträckning vi deltar i kulturdebatten i dagspress, tidskrifter och etermedier. Men jag har en vag känsla av att det inslaget minskat under den tid jag kan överblicka (jag är född 1967); jag har inte räknat antalet ord eller artiklar på svenska kultursidor de senaste 25 åren, men det känns som om recensioner av facklitteratur och de debatter som uppstår kring denna litteratur sitter lite trångt på kultursidor som ju även ska bevaka så mycket annat. (Om man inte är litteraturvetare, förstås: det är slående hur sällan doktorsavhandlingar i ämnen som sociologi, idé- och lärdomshistoria, historia, etnologi, konstvetenskap recenseras jämfört med littvet. Kan det möligen bero på de många litteraturvetarna som suttit och sitter på redaktörsstolarna?)

Ta till exempel det forskargräl som uppstod kring Andrew Sculls kritiska recension av den engelska nyöversättningen av Foucaults History of madness. Den debatten följde jag genom två slags medier: TLS – där Sculls långa recension publicerades, liksom de debattinlägg som följde upp denna – och … några forskarbloggar (här och här, tex) skrivna av folk som uppenbarligen kunde mycket om Foucault: i just det fallet var svenska kultursidor offside, de sysslade med annat (i varje fall inte vad jag kunde se i SvD och Sydsvenskan, de morgontidningar som dimper ner på mitt frukostbord).

Sett i ljuset av det exemplet framstår tidskrifter som TLS och forskarbloggar som kvalitet, inte svensk dagspress. Men det kanske var en anomali?

(Update: Andreas Ekström är inne på samma spår i en krönika publicerad 15 april.)

Bengt Olle Bengtsson kan finna stöd för sin åsikt på lite olika håll. En som argumenterar för det här är statsvetaren Daniel Drezner. Via Erik hittar jag (hur många gånger under mina år som bloggare har jag inte skrivit så? Erik är en magnifik spanare) Drezners plädering för den bloggande akademikern:

For academics aspiring to be public intellectuals, blogs allow networks to develop that cross the disciplinary and hierarchical strictures of academe. Provided one can write jargon-free prose, a blog can attract readers from all walks of life — including, most importantly, people beyond the ivory tower. (The distribution of traffic and links in the blogosphere is highly skewed, and academics and magazine writers make up a fair number of the most popular bloggers.) Indeed, because of the informal and accessible nature of the blog format, citizens will tend to view academic bloggers that they encounter online as more accessible than would be the case in a face-to-face interaction, increasing the likelihood of a fruitful exchange of views about culture, criticism, and politics with individuals whom academics might not otherwise meet. Furthermore, as a longtime blogger, I can attest that such interactions permit one to play with ideas in a way that is ill suited for more-academic publishing venues. A blog functions like an intellectual fishing net, catching and preserving the embryonic ideas that merit further time and effort.

Bengt Olle Bengtsson samtalar med Malin Sandström under en lunch på PCST-10, där Malin, Thomas Söderqvist och undertecknad höll i en session om bland annat forskarbloggar.

Att leta efter vatten på planeten Mars är en klassiker i vetenskapshistorien; nu tycks det som om NASA:s Phoenix, som landade på den röda planeten för tre veckor sen, har hittat is. Den vetenskapliga nyheten kablades ut på Twitter. [via Anna Toss.]

Bakgrundsinformation och bilder på isen finns här.

Japp, Twitter. Ännu ett PR-stunt för NASA. 22 800 följer i dagsläget flödet.

Most twitterers use the service to send up-to-the-second news about the minutiae of their lives to friends, but Rhea Borja, a member of Ms. McGregor’s team, sees it as a way to spread NASA news to twentysomethings. “To reach a new generation of folks,” said Ms. Borja, a thirtysomething.

In the past few years, the Jet Propulsion Laboratory’s media team has adopted many Web 2.0 technologies, producing podcasts, posting videos on YouTube, blogging and setting up a Facebook page

skriver NYT.

Att skaffa stöd för rymdforskning handlar inte längre bara om storskalig populärvetenskap à la Carl Sagan.