Den senaste tiden har jag i mina arkivstudier lagt märke till ett för mig tidigare okänt hinder för flödet av astronomisk teknik och instrumentering till Stockholms observatorium.
1947 inrättades Forskningsrådens instrumentdelegation. För att få beställa vetenskaplig instrumentering från utlandet var man tvungen att ansöka om tillstånd för detta, som – om jag fattar det rätt – sedan gick vidare från Forskningsrådens instrumentdelegation till statens Handelskommission.
En väsentlig restriktion har från den 1/7-48 gjorts ifråga om den kvot som kan erhållas för import av materiel för forskningens behov. Handelskommissionen begär att instrumentdelegationen skall gradera inkomna licensansökningar efter angelägenhetsgrad.
I november 1948 skickade sålunda Bertil Lindblad in en skrivelse till Forskningsrådens instrumentdelegation som argumenterade för varför det var viktigt att från utlandet kunna inköpa ett interferensfilter för solstudier till observatoriet.1
Vadan detta krångel? Lindblad (och Öhman, som var den som låg bakom solstudierna) hade resurser för att köpa en optisk komponent från utlandet. Men varför var de tvungna att be om lov för detta från Forskningsrådens instrumentdelegation och i förlängningen Handelskommissionen? Fanns det, några år efter freden, idéer om att begränsa handel med utlandet av någon anledning? Jag kan för lite om handelspolitik under den andra halvan av 1940-talet för att förstå kontexten. Valutabrist? Varför fanns det ens en Handelskommission som reglerade utbytet och handeln med varor med utlandet och produktion inom landet?
Här föreligger något slags planekonomi light känns det som.
Jag har förstås stött på andra hinder för flödet av astronomisk teknik till Saltsjöbaden: kostsamma frakter, försäkringar för sjöfartsfrakt och tågvagnar fyllda med astronomisk teknik, oväntade händelser som gör att en beställd instrumentering hos tillverkaren blir försenad, instrument som när de väl monterats upp i Saltsjöbaden visade sig vara i behov av justering eftersom de till en början inte levererade vad som förväntades (som fallet var med 40-cm astrografen tillverkad av Zeiss, varpå firman fick skicka tekniker som hanterade det hela). Någonstans behöver jag ett begrepp för att fånga in det här fenomenet mer övergripande.
”Instrumentfriktion” är kanske ett användbart sådant.
- Bertil Lindblad till Forskningsrådens Instrumentdelegation 23 december 1948 och Forskningsrådens instrumentdelegation till Bertil Lindblad 17 december 1948 (citatet), bägge i Handlingar rörande allmänna ärenden 1948-1950, F7B:6, I, Bertil Lindblads personarkiv. [↩]