Ett tidigmodernt observatörsnätverk: solförmörkelsen 1733

I maj 1733 inträffade en total solförmörkelse, synlig från Sverige. Solens skugga svepte snabbt över de södra delarna av riket den 13 maj (eller den 2 maj, som samtidens svenskar kallade dagen eftersom man ännu inte infört den gregorianska kalendern). Förmörkelsen har en plats i den svenska astronomins historia därför att Birger Vassenius då gjorde några av de första rapporterade observationerna av solens protuberanser, en upptäckt som Nils Nordenmark gjorde en stor sak av i sina astronomihistoriska publikationer vid mitten av förra seklet. Den som astronom disputerade men som försäkringsmatematiker, populärvetenskaplig författare och astronomihistoriker verksamme Nordenmark hade inte några problem alls att skåpa ut och tillrättavisa tidigare seklers astronomer (se exempelvis hans behandling av Mårten Strömer) när de inte gjorde ett tillräckligt utslag på hans framstegshistoriska betygsskala.1 Men i Vassenius observationer den där majeftermiddagen 1733 av det solfenomen som senare kom att ta plats som fenomenet protuberanser röjde sig det av Nordenmark så hett eftertraktade framsteget, en riktig upptäckt utförd av en svensk astronom.

Vassenius observerade från Göteborg, där han var matematiklektor vid gymnasiet, och hade monterat upp sitt långa teleskop vid Skansen Kronan, men det är vad som hände i övriga delar av riket som intresserar mig här. Vid den här solförmörkelsen var det nämligen inte bara från försvarsanläggningen Skansen Kronan i Göteborg som fenomenet observerades. Över hela landet hade ett hierarkiskt observatörsnätverk spänts upp.

För vissa naturfenomen är möjligheten att utsträcka observationerna över större avstånd i tid och rum avgörande. Hierarkiska observatörsnätverk eller fältnätverk är ett sätt att hantera dessa utsträckta naturfenomen, och ett sätt som man använde sig av vid solförmörkelsen 1733.2 Det var hierarkiskt – som sådana observatörsnätverk ofta är – därför att det inte var ett nätverk med platt kunskapstopografi; det involverade mängder av observatörer med skiftande grad av förmåga till naturvetenskaplig observation, det initierades och koordinerades från en central plats i vetenskapens hierarkier, en plats där det fanns en bättre kunskap i dessa ting än ute i landet: universitetet i Uppsala, där astronomerna Olof Hiorter och Anders Celsius hanterade nätverket.

Hiorter kände till förmörkelsen i förväg och ville införskaffa så goda observationer från olika platser som möjligt. Han såg till att K. Vetenskaps-Societeten i Uppsala skickade ut ett upprop till matematiklektorer och kyrkoherdar runt om i landet. Uppropet innehöll instruktioner att observera förmörkelsen och allt som allt inflöt omkring 140 observationer. Av dessa lär 76 observationsrapporter finnas sammanställda i en volym förvarad på Uppsala universitetsbibliotek.3

Den har jag ännu inte undersökt men jag är sugen på att göra det: något att längta till i dessa dagar; svårigheten att genomföra arkivresor är bara en av alla dessa akademiska begränsningar vi tvingas leva med under pandemin. Däremot har jag kikat lite på en publikation som Anders Celsius publicerade i Societetens årsskrift Acta Literaria et Scientiarum Sveciæ där ett antal av dessa listas, vilket gör det möjligt att i grova drag kartlägga det observatörsnätverk som byggdes upp för att observera solförmörkelsen: vilka var observatörerna, var var de stationerade?4

Det är observationer från ungefär sextio platser som förtecknas av Celsius. Den överväldigande majoriteten av observatörerna är präster, några är matematiklektorer vid gymnasier, en är före detta militär (generalmajor) och amatörastronom, några är rektorer, här finns enstaka lärare i ämnen som filosofi och medicin.

De många prästerna, inte minst på landsbygden, var mycket viktiga i det här observatörsnätverket. Det är också intressant att notera vilken vidsträckt naturvetenskaplig empirisk insamlingsverksamhet som bedrevs i landet alldeles innan KVA grundades, organiserad av K. Vetenskaps-Societeten i Uppsala och dess eldsjälar Hiorter och Celsius. 5

  1. Nordenmark, Nils V. E. Mårten Strömer: Minnesteckning. Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 122. Stockholm, 1944. []
  2. Vetter, Jeremy. ”Lay Observers, Telegraph Lines, and Kansas Weather: The Field Network as a Mode of Knowledge Production”. Science in Context vol. 24, nr 02 (2011): 259–80. []
  3. Nordenmark, Nils V. E. Olof Hiorter Observator regius 1696-1750. Kungl. Svenska vetenskapsakademiens årsbok, 1942, s 16. []
  4. Celsius, Anders. ”Historia Eclipseos Solis, quae totalis cum mora Scandinaviæ, praecipue Gothiae, incolis apparuit Anno 1733 die 2 Maji horis vespertinis, ex observationibus cum Societate Regiæ communicatis excerpta ab And. Celsio.” Acta Literaria et Scientiarum Sveciæ, 1742, 48–67. []
  5. I Karleby i Österbotten, observerade prästen Matthias Pazelius.

    I Kalajoki fanns prästen Ericus Falander som rapporterade in observationer.

    I Hudiksvall observerade prästen Olavus Joh. Broman

    I Gävle observerade Johannes Rudman, matematiklektor vid gymnasiet.

    I Uppsala observerade Olof Hiorter, astronom vid universitetet,

    I Tuna i östra Dalarna observerade Andreas Hellström [yrke:?]

    I Köping i Västmanland observerade prästen Petrus Browallius.

    Eric Lidius observerade från Strängnäs, där han var matematiklektor vid gymnasiet.

    I Västerhaninge observerade prästen Ericus Froman.

    I Ösmo, nära Nynäshamn, observerade Andreas Geringius, präst.

    Från Fållnäs, också nära Nynäshamn, observerade Petrus Eliung, präst i Sodundra.

    I Hölö, nära Södertälje, observerade prästen Paulus Johannes Scharff tillsammans med Ericus Sundius.

    I Tomta nära Trosa observerade prästen Laurentius Berggren.

    I Stenkvista i Södermanland observerade prästen Ambrosius Fredengren

    Vid Fiholms slott i Södermanland observerade Axel Gabriel Oxenstierna, generalmajor men framför allt, i det här sammanhanget, amatörastronom med goda kontakter med Hiorter.

    I Eskilstuna observerade Johannes Hysing, präst.

    I Tumbo nära Torshälla observerade prästen Nicolaus Wänom [?].

    I Nora i Närke observerade prästen Christianus Torner.

    I Julita, Södermanland, observerade prästen Johannes Ihering.

    I Bälinge observerade prästen Johannes Alberg.

    Från Nyköping observerade prästen Andreas Samuel Pihl.

    Vid Stora Malm, Södermanland, observerade prästen Johannes Dalenius.

    I Vingåker observerade prästen Tib. Tiburtius.

    I Glanshammar i Närke observerade prästen Gustavus Herdman.

    I Axberg, också Närke, observerade prästen Zacharias Tiselius tillsammans med Jah. [?] Hasselgren.

    Från Sörby vid Örebro observerade Ericus Magnus Wallerius, präst.

    I Nolgård, Hammarö (nära Karlstad) observerade prästen Dinoysius Chenon [!].

    I Karlstad observerade Johannes Edström, matematiklektor vid stadens gymnasium.

    I Holmedal (nära Årjäng, Värmland) observerade prästen Sveno Florelius.

    I Hammar (Askersundstrakten, Närke) observerade Daniel Tiselius, präst.

    Från Norrköping observerade M. Reiner Brokman, präst.

    I Häradshammar, nära Norrköping, observerade prästen Petrus Wettersten.

    I Linköping observerade Johannes Sparschuch, matematiklektor vid stadens gymnasium.

    I Skeppsås (nära Skänninge och Mjölby) observerade Carolus Tisell. Yrke: ”Possess. miner. & officin. ferr.” med stor sannolikhet Carl Carlsson Tisell (1683-1754), brukspatron.

    I Skänninge observerade Andreas Follin, rektor vid skolan därstädes.

    Från Västervik observerade prästen Johannes Petrelius.

    I Rogslösa nära Vadstena observerade Zacharias Torpadius.

    I Mariestad observerade Swen Brun och Ingemar Tengblad, präst, tillsammans med Laur. Högmark.

    Från Skara observerade Petrus Brodd, matematiklektor vid stadens gymnasium.

    I Forshem – nära Götene – observerade Petrus Rydhenius, präst.

    I Flo, nära Vänersborg, observerade Olavus Kolmodin, präst.

    I Böne nära Ulricehamn observerade prästen Petrus Gudhemius.

    Från Jönköping observerade Petrus Gudm. Kexerus, präst och rektor.

    På Visingsö observerade Joseph Lindahl, teologilektor och präst samt Jon. Osander, filosofilektor.

    I Skärstad, nära Jönköping, observerade prästen Magnus Oxelgren.

    I Berghem, nära Skärstad, observerade prästen Petrus Nemoring.

    I Hestra observerade prästen Samuel Elmgren.

    I Korsberga, Småland [hur avgöra om det är Korsberga nära Vetlanda eller Hjo – i dagsläget chansar jag på platsen nära Vetlanda, kolla vidare bland källorna, tex hednaminne] observerade prästen Petrus Lindstorpius.

    I Ålem nära Kalmar observerade prästen Andreas Swebilius.

    I Gärdslösa, Öland, observerade prästen Israel Schultz.

    I Kville, Bohuslän, observerade Petruk Ekman, präst.

    I Göteborg observerade Birger Vassenius, matematiklektor vid gymnasiet.

    I Marstrand observerade prästen M. Brag.

    Från Stieråkers gård en mil från Vänersborg observerade prästen Thorstanus [=Torsten] Vassenius.

    Från Borås observerade prästen Petrus Rydhenius.

    Från Karlskrona observerade dr. Joann. Frider. Franck [=Johann Friedrich Franck (1694-1782)], präst.

    Från Kristianstad observerade läraren Henne. Hahne.

    I Helsingborg observerade prästen Joan. Rönbeck och rektorn M. Muhrbeck.

    I Lund observerade M. Joh. Gottzk. Wallerius [=Johan Gottschalk Wallerius], medicine doktor och lärare vid medicinska fakulteten.

    I Dalköpinge observerade prästen Olavus Örnberg.

    I Ystad observerade prästen Haquin Lacander. []
Det här inlägget postades i astronomihistoria och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Ett tidigmodernt observatörsnätverk: solförmörkelsen 1733

  1. Pingback: Amatörastronomer på 1700-talet: solförmörkelsen 1733 | Amatörastronomins historia

  2. Förmörkelsen skedde på kvällen, med solen lågt på himlen (6 grader i Göteborg, 3,4 grader i Kalmar, så den var extra väderberoende! Den var inte total i Stockholm och norrut och inte i södra Skåne. Såklart intressant att läsa observationsrapporterna.

  3. Tillägg: 1715 var ju den perfekta förmörkelsen för Sverige, 4 minuters totalitet och solen högt på himlen. Det var förstås krigstid, men ändå konstigt att ingen förutsagt förmörkelsen? Ögonvittnesskildringar?

  4. Gustav skriver:

    Hej Staffan,

    Ja, det skall bli intressant att titta närmare på observationsrapporterna vid tillfälle.

    1715: än så länge har jag bara hittat en observation; från Uppsala observerade matematikprofessorn Johannes Vallerius. Han har publicerat en observationsrapport i Dædalus hyperboreus 1716, sidan 40, med noggrant förtecknade data om förloppet med uppgifter om klockslag (totaliteten varade enligt honom 4 minuter 9 sekunder) samt barometer- och termometeravläsningar.

    Han måste ha känt till fenomenet i förväg, hans observationsrapport visar på någon som var väl förberedd. Återstår att se vad som fanns i almanackorna för det året, något jag inte kollat upp ännu.

  5. Gustav skriver:

    1715: Wargentin nämner i sitt åminnelsetal över Hiorter (1751) att almanackorna hade med data om förmörkelsen 1715 men däremot inte som total: ”hvilken de dock, kan hända af för mycket förtroende till några äldre Astronomiska Taflor eller Ephemerides, ej utsatte såsom der der skulle bliva Total någorstäds här i Riket. Hvad hände? När dagen kom, visste man knappt ordet af, förr än ljusa middagen förvandlades til en mörk natt, som varade på många ställen över fyra minuter. […] Astronomerna hade orsak at vara harmsne öfver deras missräkning, och Hiorter blev i synnerhet helt otålig. Han visste ej, om felet bestod hos Vetenskapen, eller borde tillskrivas dess idkare: och när desse, som man väl kan tänka, sköta skulden på Taflornas ofullkomligheter; svor han i sin iver, at sådan skam skulle aldrig hända oss mer, och fattade strax det uppåt, at shelf utarbeta nya Sol- och Mån-Taflor, som bättre skulle instämma med himmelen.” (s 15)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.