Jag gick på bio häromdagen och såg ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria”.
Den har åtminstone ett gapande hål.
Filmen har bland annat ambitionen att teckna ett slags biografisk bakgrund till det älskade komikerparet – vid sidan av att med närmast övertydlig nit hamra in kopplingen mellan humorgiganterna och något slags berättelse om Folkhemmet – och det är här, i bakgrundsteckningen, vad som finns före AB Svenska Ord, det finns uppenbara brister. Vi får en familjebakgrund serverad, men sedan är det som att Hasse och Tage sätter sig i en tidsmaskin och vips är de komiker anställda på Radiotjänst. Man förbiser helt Hans Alfredssons och Tage Danielssons tid vid de två stora femtiotalsuniversiteten.
Hans Alfredsson spexade inte bara under sina Lundaår, han tog faktiskt examen, men han spexade mycket. Under de här åren tillkom spexet Djingis Khan – Härjarevisan! – och Hans Alfredsson fick många möjligheter att utveckla sina komiska färdigheter; väl på plats i Stockholm 1956 var han vältränad, en lundaskolad spexare som, även om han bytt AF-borgens tiljor mot radiomikrofoner och TV-kameror och krogscener och LP-skivor, fortsatte göra ungefär det han gjort under tiden som studentspexare. Tage Danielsson, däremot, närmade sig Radiotjänst och AB Svenska Ords huvudkontor i Vitabergsparken norrifrån, från Uppsala, men det var med en liknande uppsättning erfarenheter i bagaget. I Uppsala hade Tage Danielsson bland annat varit inblandad i spexet ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora” tillsammans med den sedermere filosofie licentiaten i klassisk fornkunskap Hatte Furuhagen (det vimlar av akademiker, inte minst humanister, i femtio- och sextiotalens radio- och TV-historia).
Hur kunde man missa detta när man gjorde en film om Hasse och Tage?
Kanske kommer Lundatiden och Uppsalatiden i de bägge komikernas historia få lite mer utrymme när biofilmen blir till TV-serie framåt jul. Som det är nu är det något som saknas i berättelsen.