Forskningskommunikation

Häromdagen hade vi ett seminarium på institutionen om att kommunicera forskning och samverkan så som det ofta tar sig uttryck för oss idéhistoriker. Fyra seniora forskare hade bjudits in för att kort diskutera sina erfarenheter av varsitt medium. Cecilia Rosengren pratade om sina erfarenheter av att sitta i paneldebatt, Björn Billing om att skriva streckare, Johan Kärnfelt om att hålla populärvetenskapliga föreläsningar för föreningar och undertecknad om att blogga.

För egen del pratade jag om att bloggandet kan fungera som ett slags ”low stakes writing”, för att prata med Becker, som ett sätt att hålla igång skrivandet; som ett sätt att laborera med halvfärdiga idéer, inte minst när man läser in sig på ett nytt fält, prövar något nytt verktyg eller försöker bemästra ny litteratur; en halvoffentlig forskningsloggbok; om hur bloggandet kan fungera som sammanlänkande mellan disciplingränser i det balkaniserade akademiska landskapet och mellan akademi och icke-akademi (forskarbloggande kan alltså både vara tredje uppgiften och ett slags akademisk kommunikationsform); om att dela med sig av stort och smått; som en del i empiriinsamling; som en del av att skapa sig ett slags varumärke (jag vet, det är ett hemskt uttryck); och att bloggandet gör detta genom allt ifrån mycket korta bloggposter (inte mycket mer än en länk och en kort kommentar) till längre, närmast essäliknande, texter.

Och så vidare.

Det här är saker som jag diskuterat ett antal gånger förr i olika sammanhang, bland annat på TVHD, på en kurs i forskningskommunikation på KTH, på kurserna i underrättelseanalys på FPI-tiden och inte minst här på bloggen genom åren.

Men vad som inte hanns med på i det korta formatet häromdagen var bland annat hur bloggandet passar in i något större: akademikerns nätnärvaro

För vi skall finnas på nätet. Det tycker jag. Och där är en blogg bara en del av akademikerns nätnärvaro.

Hemsidorna. Man har sin hemsida på institutionens webb – som Cecilia klokt påpekade är det viktigt att denna är uppdaterad; när man rör sig bortom de hemtama miljöer där alla känner till vad man sysslar med i sin forskning och istället hamnar i sammanhang som exempelvis paneldebatter så är institutionshemsidan en given startpunkt för moderatorer och andra som skall kolla upp vad man sysslar med. Här slarvar många.

Men jag tycker att man förutom att ha en institutionshemsida även skall ha en egen hemsida. Det händer ju faktiskt att man flyttar runt i det akademiska systemet. Själv registrerade jag www.gustavholmberg.com den 30 mars 2002. Då arbetade jag på Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, sedan har jag arbetat på Forskningspolitiska institutet och nu är jag på den institution, LIR, där idé- och lärdomshistoria huserar på Göteborgs universitet. Man flyttar alltså runt, och därför kan det vara en idé att även, förutom institutionshemsidan, ha en alldeles egen adress på nätet så att man slipper flytta över alla dokument och så när eller om man byter institutionshemvist. Merparten av oss akademiker kommer att vara verksamma på ett antal olika institutioner under en karriär och därför är det en poäng med att ha en egen blogg eller ännu hellre blogg + hemsida vid sidan av den hemsida man har på institutionens webb.

På min hemsida har jag min blogg, kontaktuppgifter på institutionen, information om min forskning och undervisning, publikationslista, information om konferenspresentationer de senaste åren, direktlänkar till nedladdningsbara fulltextversioner av många av mina publikationer med mera. Självklart är denna hemsida länkad till och från min institutionshemsida.

Dessutom: min hemsida har adressen www.gustavholmberg.com medan adressen i universitetets CMS är lir.gu.se/om-oss/personal?userId=xhogus – det är självklart vilken som är lättast att komma ihåg.

Hemsidan och bloggen ger bra googlejuice och hamnar, om man hållit på ett tag, inte sällan ganska högt upp på googlesökningar. Detta gör att folk som intresserar sig för de saker man forskar och undervisar på hittar fram.

Twitter och Facebook finns jag förstås också på, och jag har ställt in bloggen så att varje gång jag skriver något på den så dyker det upp ett automatiskt genererat inlägg på Twitter och Facebook som länkar till inlägget. En del kollegor har enbart sin nätnärvaro på Facebook eller Twitter, vilket jag själv avråder ifrån. Ett argument är att man syns bättre på Google om man finns på alla tre plattformarna; ett annat argument är att det är lättare – tycker jag – att hitta äldre blogginlägg än att hitta äldre Facebook- och Twitterinlägg; ett tredje argument är nätpolitiskt: man bör inte lägga all sin akademiska nätnärvaro på kommersiella siloplattformar drivna av företag.

Varför? Varför inte? Självklart kan man hitta på motargument mot nätnärvaron – det tar tid, man slaskar runt på webben istället för att sitta på UB och forska – men min erfarenhet sedan tidigt 00-tal är att det ger mer än det kostar att skapa, upprätthålla och underhålla en lagom stor nätnärvaro.

Det här inlägget postades i Blogging och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.