Ah, ett långt och härligt jullov då man helt kunnat koppla av är slut och nu börjar den nya terminen, detta akademiska tabula rasa med nya ambitioner, nya studenter, nya forskningsinsatser, nya seminarieserier.
Eller, vänta nu, det gör den ju inte.
Först måste vi klara av den sista veckan av höstterminen. På mitt lärosäte och förmodligen på många andra lärosäten är vecka två i januari fylld av seminarier där uppsatser ventileras. En effekt av att terminens schemalagda verksamheter inte slutar den 22 december utan den 13 januari blir ju att studenterna inte riktigt kan ta ledigt under jul- och mellandagarna. Visst, det finns säkert de studenter som skickat in sina uppsatser i absolut färdigt skick lagom till att julskinkan åker in i ugnen, men i realiteten tror jag många skriver på fram till sista inlämningsdatum.
Jag tycker synd om de studenterna.
Och, om jag får gnälla lite, jag tycker även lite synd om oss lärare som så att säga inte kan göra ett riktigt avslut innan man går på julledighet. I stort och smått, allt från att in i det sista handleda och kommentera nästan färdiga uppsatsversioner till att se till att färdiga uppsatser mångfaldigas och distribueras till studenter och göra scheman över ventilering, så arbetar man på samtidigt som andra delar av ens familj lever i en helt annan tidszon eller ett helt annat tempo, känns det som: sällan har väl en oöppnad mailboxikon sett så stressinducerande ut som under mellandagar, nyårs- och trettonhelger …
Och lagom till att vecka två är avklarad så kommer direkt vecka tre med terminsstart.
Ett förslag: flytta brytpunkten mellan terminerna tio dagar. Låt höstterminen börja den 15 augusti istället för runt den första september och låt den istället sluta på riktigt den 22 december.
Ropen skalla: ett riktigt och ograverat jullov åt oss alla.
Varför är det så här? Hur tänkte man när man la terminstidernas brytpunkter på det här viset? Förmodligen sitter någon kunnig universitetshistoriker – Henrik Björck, Bo Lindberg, Göran Blomqvist – på svaret, men jag vet inte utan kan bara spekulera.
Eftersom jag ibland känner mig lite Braudelinspirerad så skulle en anledning kunna vara att vi här ser resterna av en månghundraåring tradition baserad i ett samhälle där jordbrukssektorn involverar de flesta familjer. Studenterna behövdes helt enkelt på åkrarna i skördetidens augusti, och det var först mot september månads början som de kunde släppas iväg till skolbänkar och seminarierum. Vad vi ser är alltså en schemateknisk och terminskronologisk atavism som härstammar från bondesamhällets dagar.
Motargumenten är lätta att hitta. Mängden studenter utgjorde, fram till den stora expansionen av universitet och högskolor under den andra hälften av 1900-talet, en relativt modest del av befolkningen.
Så det finns säkert andra och bättre tolkningar av orsakerna till detta oskick.
Men att ändra det hela tycker jag man borde kunna överväga. Och jag undrar: har detta någonsin varit uppe till skarpt förslag i någon utredning eller liknande?
Kan du inte ändra själv? Eller måste alla göra lika? I en kurs som jag har som löper över hela hösten satte jag inlämningsdatum för uppsatsen, examinationen för andra delen av kursen, till 12 december. Vi rättade sista veckan och kunde rapportera före jul. Det funkar kanske bara om kursen går på deltid och den ”extra” tid som jullovet ger är försumbar. Och det kan ju inte gälla för alla kurser samtidigt heller.
Jag minns att KTH ändrade terminerna för en tid sedan, utan att man flyttade sommaren, vilket påverkade både när man kunde sätta inlämning och när man fick pengarna, dvs det påverkade omsättningen de två år som låg på var sin sida om ändringen. Tanken var kanske att höst- och vårtermin skulle bli mer lika långa, men jag minns faktiskt inte.
Vad jag däremot minns är att när jag läste på KTH i slutet av 1980-talet så hade vi alltid tentor på måndagar och så började nästa period kl 8 tisdagen efter. Det ändrades under en tid för att nu återigen gälla. Synen på om studenterna och lärarkåren ska kunna planera ledighet själva eller om den ska organiseras fram verkar variera över tid.